ReageraMera

I propositionen (Prop. 2008/09:14) föreslås att riksdagen ska godkänna ett utkast till rådsbeslut som har upprättats inom Europeiska unionen om inrättande av Europeiska polisbyrån (Europol).

Utkastet till rådsbeslut innebär vissa ändringar av Europols mandat och arbetsformer. Bland annat utvidgas mandatet till att omfatta alla former av allvarlig brottslighet som rör två eller flera medlemsstater. Det nuvarande kravet på att brottsligheten skall vara organiserad tas alltså bort.

Vidare innehåller utkastet till rådsbeslut en öppnare reglering om vilka system för informationsbehandling som kan finnas i verksamheten. En möjlighet införs för Europol att upprätta och driva nya system för informationsbehandling, om det är nödvändigt för att uppnå målen för verksamheten. Nya bestämmelser om dataskydd införs. Bland annat stärks dataskyddet genom inrättandet av ett oberoende uppgiftsskyddsombud.

Vidare innebär utkastet att den rättsliga grunden för Europols verksamhet ändras. Rådsbeslutet ersätter Europolkonventionen och dess ändringsprotokoll. Europol får ställning som EU-myndighet och inordnas därigenom på ett tydligare sätt i EU-systemet.

I propositionen övervägs vilka lagändringar som kan bli nödvändiga med anledning av rådsbeslutet. Propositionen innehåller dock inga lagförslag.

I propositionen (Prop. 2008/09:15) föreslår regeringen att punkten 2 i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till polisdatalagen ändras så att övergångstiden under vilken register i polisens verksamhet får föras med stöd av Datainspektionens tillstånd förlängs till utgången av år 2009.

Lagändringen ska enligt förslaget träda i kraft den 1 januari 2009.

Läs också:

Ds 2007:43 Behandling av personuppgifter i polisens brottsbekämpande verksamhet

I propositionen (Prop. 2008/09:25) föreslår regeringen att riksdagen ska godkänna ett inom Europeiska unionen framförhandlat utkast till rambeslut om ändring av rambeslut 2002/475/RIF om bekämpande av terrorism.

Utkastet till rambeslut innebär huvudsakligen att definitioner av offentlig uppmaning till terroristbrott, rekrytering för terroristsyften respektive utbildning för terroristsyften införs i 2002 års rambeslut tillsammans med en förpliktelse för medlemsstaterna att vidta nödvändiga åtgärder för att dessa handlingar ska betraktas som brott med anknytning till terroristverksamhet. Innebörden är vidare att bestämmelserna i 2002 års rambe-slut om påföljder, ansvar för juridiska personer, domsrätt och åtal ska gälla även för de nya brottstyperna.

Till följd av ett uttryckligt undantag innebär utkastet till rambeslut inget krav på åtgärder som står i strid med den särskilda reglering för straffrättsligt ansvar som följer av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.

I propositionen görs en bedömning av vilka lagändringar som rambeslutet kan komma att föranleda för svensk del. Några förslag till lagändringar läggs dock inte fram i detta sammanhang.

Läs också:

Ds 2008:37 Sveriges antagande av rambeslut om ändring i rambeslut 2002/475/RIF om bekämpande av terrorism

Igår antog kommissionen EU:s handlingsplan mot narkotika för 2009-2012, som innehåller åtgärder för ett stärkt europeiskt samarbete för att begränsa narkotikamissbrukets negativa konsekvenser och minska den narkotikarelaterade brottsligheten.

Åtgärderna omfattar också en europeisk allians mot narkotika i syfte att minska den skada som narkotikan orsakar.

Observera att alliansen skapas i syfte att minska den skada som narkotikan orsakar - inte att primärt minska förekomsten av narkotika.

Genom den europeiska alliansen mot narkotika vill kommissionen uppmana regeringsorgan, offentliga myndigheter och frivilligorganisationer att arbeta tillsammans i partnerskap.  Ja, helst vill man naturligtvis ha det så att alla snällt och lydigt marscherar i takt för att öka spridningen av idéerna om så kallad harm reduction - åtgärder som man ägnar sig åt då preventionsinsatserna misslyckats.

I och för sig säger vice ordförande Jacques Barrot, kommissionsledamot med ansvar för rättvisa, frihet och säkerhet, att med upp till två miljoner narkotikamissbrukare i EU är det hög tid att öka medvetenheten hos utsatta grupper, särskilt ungdomar, om riskerna med narkotika och tillade Den europeiska alliansen mot narkotika vill få EU:s medborgare att spela en aktiv roll i kampen mot narkotika, t.ex. genom att informera om och sprida de framgångsrika initiativ som uppnåtts hittills.

Fråga gärna Barrot om vilka framgångsrika initiativ hans syftar på!

I ett pressmeddelande konstateras att Det totala antalet personer i EU som missbrukar narkotika - eller som någon gång gjort det - uppskattas till 70 miljoner för cannabis, minst 12 miljoner för kokain, 9,5 miljoner för ecstasy och 11 miljoner för amfetamin, medan det är känt att minst en halv miljon personer får substitutionsbehandling för heroin. Det finns upp till två miljoner narkotikamissbrukare i EU och varje år dör runt 7 500 människor av en överdos.

Handlingsplanen för 2009-2012 bygger på EU:s narkotikastrategi för 2005-2012, som omfattar en europeisk modell för narkotikapolitik baserad på en välavvägd strategi för att minska både tillgången och efterfrågan på narkotika. Till de fem huvudprioriteringarna i den nya handlingsplanen hör att minska efterfrågan på narkotika och öka medvetenheten hos allmänheten, att mobilisera EU:s medborgare, att minska tillgången på narkotika, att förbättra det internationella samarbetet och att främja en bättre förståelse för narkotikaproblematiken.

Förslagen omfattar åtgärder för att förbättra kvaliteten på, tillgången till och omfattningen av behandlings- och skademinskningsprogram för narkotikamissbrukare och inrättandet av underrättelsebaserade polis- och tullaktioner för att motverka storskalig organiserad brottslighet både i EU och på narkotikarutterna från Afghanistan och Latinamerika.

EU:s handlingsplan mot narkotika 2009-2012 kommer att läggas fram för rådet och förväntas bli antagen före årets slut.

Mer information om meddelandet om EU:s handlingsplan mot narkotika för 2009-2012 och den bifogade rapporten av den slutliga utvärderingen av EU:s handlingsplan mot narkotika för 2005-2008 finns i noten m08_571.en och på följande webbsidor:

Global approach to drugs developed at European Union level:
http://ec.europa.eu/justice_home/fsj/drugs/fsj_drugs_intro_en.htm

Newsroom:
http://ec.europa.eu/justice_home/news/intro/news_intro_en.htm

Vicepresident Jacques Barrots webbsida:
http://ec.europa.eu/commission_barroso/barrot/welcome/default_en.htm

Jag återkommer med synpunkter och kommentarer

Torgny Peterson

Efter flera skottlossningar i Köpenhamn under den senaste tiden ger sig nu Inger Stjøberg från Venstre (liberalerna) i Danmark in i debatten och för fram fyra punkter i kampen mot gängkriminaliteten

Minimistraff på ett års fängelse för innehav av illegalt skjutvapen

Haschklubbar ska kunna stängas inom 24 timmar

Visitationszoner för narkotika

SKAT ska engageras för att bekämpa gängmedlemmarna

Läs också:

V: En pistol skal give 1 års straf

Torgny Peterson

I budgetpropositionen aviseras en tillsynsreform. Tillsynen av socialtjänsten och hälso- och sjukvården ska slås ihop och samordnas i Socialstyrelsen. Regeringen föreslår även att tillsynen ska tillföras 30 miljoner kronor per år från och med 2009. Barnperspektivet i tillsynen ska också stärkas. En riktad satsning görs därför för att förbättra barntillsynen - varje år tillförs 10 miljoner kronor 2009 och 2010.

Hälso- och sjukvård och socialtjänst är verksamheter som kräver väl integrerade insatser. Detta gäller självklart också tillsynsansvaret. Annars är det lätt att människor "hamnar mellan stolarna" även i tillsynssammanhang, säger äldre- och folkhälsominister Maria Larsson i en kommentar.

En samordnad tillsyn kommer att kunna bidra till att uppmärksamma och tydliggöra svagheter som finns i vårdkedjan mellan kommunernas och landstingens insatser. En tillsyn som har ansvar för både hälso- och sjukvård och socialtjänst kan bidra till att utveckla både samordningen och insatserna, vilket inte minst gagnar äldre multisjuka personer. Den kan också bidra till bättre resursutnyttjande.

Det behövs en samordnad tillsyn som kan agera mer kraftfullt. Tillsynen är ett av statens viktigaste styrinstrument. Och tillsynen spelar en utomordentligt viktig roll i arbetet med att utveckla kvaliteten i vården och omsorgen, säger Maria Larsson.

Den förstärkta tillsyn som genomförts under 2006 och 2007 inom ramen för det så kallade barnuppdraget har visat på allvarliga brister. Bristerna är av en sådan art att den kommande tillsynsreformen inte kan avvaktas. En fortsatt förstärkning av tillsynen av den sociala barn- och ungdomsvården föreslås därför med 10 miljoner kronor för de närmaste två åren.

Artikel

Dagens Nyheter 19 september 2008

Anders Borg, Finansminister

Nyamko Sabuni, Integrations- och jämställdhetsminister

Anders Borg och Nyamko Sabuni presenterar regeringens nya försök att bryta nyanlända invandrares socialbidragsberoende: Syftet är att ge individen ett större eget ansvar. Regeringen kommer att framlägga ett förslag om reformerad styrning, utformning och finansiering av flyktingmottagandet. Vi vill bryta nyanlända invandrares bidragsberoende och ge dem utökat eget ansvar och starkare drivkrafter för en snabb arbetsmarknadsetablering. Det är exempelvis orimligt att den flykting som börjar arbeta extra inte tjänar på detta eftersom socialbidraget är så högt. För detta avsätter vi 920 miljoner kronor. Ytterligare en dryg miljard kronor anslås till en rad andra integrationsåtgärder. Bland annat fördubblas anslaget till kompletterande högskoleutbildningar för utländska akademiker, och utländsk yrkeskompetens ska i högre utsträckning kunna kompletteras med lämplig svensk utbildning. Det skriver finansminister Anders Borg och integrationsminister Nyamko Sabuni.

Människor har i alla tider migrerat och av olika anledningar sökt sig till nya kontinenter och nya länder att leva i. Invandringen till Sverige är i grunden något positivt som bidragit till att utveckla det välfärdssamhälle vi värnar och är stolta över.

Med en växande andel äldre i befolkningen måste fler människor arbeta mer och högre upp i åldrarna. En högre sysselsättningsgrad bland utrikes födda och ett snabbare arbetsmarknadsinträde för nyanlända ger omgående positiva effekter för antalet arbetade timmar. En ökad sysselsättningsnivå bland den invandrade befolkningen bedöms ha starkare effekt för de offentliga finanserna än arbetskraftsinvandring. Långtidsutredningen har också visat att ett ökat arbetskraftsdeltagande bland invandrare får en omedelbar positiv effekt på de arbetade timmarna och därmed på den ekonomiska utvecklingen.

Invandringen till Sverige ligger för tillfället på historiskt höga nivåer. Skälen är blandade: många flyktingar med anhöriga främst från Irak, fler som kommer till Sverige för att jobba och studera, fler som gifter sig över gränserna. Sverige och hela Europa upplever påtagliga demografiska förändringar. Ökad livslängd, hög migration och ökat antal arbetstagare över 60 år är några av förklaringarna. Invandringen kommer att vara nödvändig för att möta den demografiska utvecklingen.

Det tar i genomsnitt mer än sju år för vuxna flyktingar att få ett arbete i Sverige. För kvinnor är mediantiden över tio år. Sysselsättningen bland utrikes födda är cirka 10 procentenheter lägre än bland inrikes födda, den öppna arbetslösheten mer än dubbelt så hög. Detta är förödande siffror. De utrikes födda utgör drygt en fjärdedel av arbetskraften i Sverige. En högre sysselsättningsgrad bland utrikes födda och ett snabbare arbetsmarknadsinträde för nyanlända ger således omedelbara, starkt positiva effekter.

Att bryta utanförskapet är regeringens mest prioriterade uppgift. Integrationspolitiken ska ses i detta sammanhang.

I budgetpropositionen presenteras en offensiv satsning på integrationsåtgärder. Utanförskapet ska brytas. Risken för att de människor som kommer till Sverige förvisas till passivitet och bidragsberoende ska minskas. Vi avsätter drygt 2 miljarder kronor mellan åren 2009-2011.

Mottagandet av nyanlända reformeras. Under våren 2009 kommer regeringen att presentera ett förslag om reformerad styrning, ansvar, utformning och finansiering av flyktingmottagande samt andra insatser som påskyndar arbetsmarknadsetablering. 920 miljoner kronor, utöver det befintliga utrymmet, avsätts för reformerna från 2010. Syftet är att ge individen ett utökat ansvar och starkare drivkrafter för en snabb arbetsmarknadsetablering.

För de nyanlända flyktingar som får sin försörjning via socialbidrag i stället för introduktionsersättning utgör detta ett stort hinder för drivkrafterna till arbete. I regel förlorar de som börjar arbeta extra vid sidan av introduktionen krona för krona i avräkning på socialbidraget. Att den som börjar arbeta förlorar motsvarande hela den extra inkomsten är orimligt.

För den ena parten i en tvåbarnsfamilj innebär förvärvsarbete inte någon extra inkomst alls om arbetsinkomsten inte överstiger 19 000 kronor. Även vid högre lön förändras endast den disponibla inkomsten i liten utsträckning. En lön på 21 000 kronor innebär en förbättrad inkomst med 6 procent, eller 1 000 kronor per månad, i förhållande till att få ersättning från socialbidragssystemet. En lön på 23 000 innebär en disponibelinkomstökning med 13 procent, eller drygt 2 000 kronor per månad. Det är oacceptabelt och vi måste göra mer för att det ska löna sig bättre att arbeta.

51 miljoner kronor per år avsätts för kompletterande högskoleutbildningar för utländska akademiker under perioden 2009-2011, vilket innebär att dagens nivå nästan fördubblas. Kompletterande högskoleutbildningar ordnas för personer med hälso- och sjukvårdsutbildning från tredje land och för lärare med utländsk examen. Individens möjligheter på arbetsmarknaden förbättras genom att utländska examina relateras till svenska krav och förhållanden och det blir lättare för arbetsgivare att bedöma individens kompetens.

Möjligheten att validera utländsk yrkeskompetens bidrar till snabbare inträde på arbetsmarknaden och underlättar val av relevanta kompletterande utbildningar. 15 miljoner kronor avsätts för validering under 2009-2010.

Uppföljning och utvärdering. För att säkerställa att de offentliga insatserna når ut och får effekt föreslår regeringen att sammanlagt 12 miljoner kronor under 2009-2011 avsätts för uppföljningar och utvärderingar av integrationspolitiken på lokal och nationell nivå.

Försöksverksamhet med kvalificerad rådgivning och stöd för nyanlända på arbetsförmedlingen, så kallade etableringssamtal, inleds. Syftet är att information ges tidigt efter uppehållstillstånd om var i landet det finns efterfrågan på den kompetens som den nyanlände har för att påskynda arbetsmarknadsetableringen.

Vidareflyttning från kommuner med ett högt mottagande till kommuner med tillgång till god arbetsmarknad inom pendlingsavstånd ska underlättas och stödjas. Utgångspunkten är att individen har frihet att välja sin bostadsort, men ska ges mer valmöjligheter och bra förutsättningar att få tillgång till introduktionsinsatser som kan leda till arbete, egen försörjning och bra livskvalitet.

Diskriminering ska bekämpas. Genom den nya diskrimineringslagen och sammanslagningen av ombudsmännen förstärks förutsättningarna för ett mer effektivt arbete mot diskriminering avsevärt. Regeringen anser att det ska kosta att diskriminera och inför därför diskrimineringsersättning. Den ska både vara en ersättning för den kränkning som diskrimineringen innebär och avskräcka från diskriminering.

Sfi-lyftet genomförs. Det övergripande målet för sfi och målen för de olika studievägarna konkretiseras. Nationella slutprov för sfi införs. 61 miljoner kronor har avsatts för att lyfta sfi-lärarnas kompetens. Statskontoret har fått i uppdrag att utvärdera sfi och skolinspektionen bland annat avseende sfi förstärks.

Regeringen har initierat en försöksverksamhet med nystartskontor i ett antal kommuner. Nystartskontoren ska samordna flera myndigheters verksamhet och erbjuda vägledning och stöd till människor för att de lättare ska komma in på arbetsmarknaden.

Regeringen har under 2008 inrättat en stödordning för verksamheter mot rasism och liknande former av intolerans. Regeringen avsätter ytterligare sex miljoner kronor om året för stöden.

Boende i Sverige, oavsett bakgrund, ska ges möjligheter att delta i en dialog för vår gemensamma värdegrund. Dialogen utgår från frågor om demokrati och mänskliga rättigheter. Dialogen är också ett verktyg som kan omfatta alla och bidra till ökad förståelse för varför den egna åsikten inte får leda till handlingar som inkräktar på andras rätt att välja själv. Sex miljoner kronor avsätts för verksamheten mellan åren 2009 och 2011.

Det är så vi bryter utanförskapet - genom kraftfulla satsningar på arbete och språkkunskaper från början, med ett tydligt fokus på egen försörjning och en oförtruten kamp mot diskriminering. Regeringens arbete för att bryta utanförskapet har redan givit resultat. Utrikes födda stod för nästan hälften av sysselsättningsökningen i landet från halvårsskiftet 2007 till samma tid 2008. Men för att Sverige ska bli ett bra land för alla att leva i återstår fortfarande mycket arbete. Med denna satsning tar vi avgörande steg i den riktningen.

Anders Borg

Nyamko Sabuni

Måndag 22 september presenterar finansminister Anders Borg budgetpropositionen för 2009 i riksdagen. I samband med detta presenteras budgeten även runt om i landet av övriga ministrar samt representanter från de fyra allianspartierna på följande platser:

Kristdemokraterna

Göran Hägglund - Kalmar och Karlskrona

Maria Larsson - Jönköping och Borås

Mats Odell - Skövde

Folkpartiet

Jan Björklund - Linköping

Lars Leijonborg - Västerås

Cecilia Malmström - Göteborg

Nyamko Sabuni - Skärholmen

Centerpartiet

Andreas Carlgren - Gävle

Eskil Erlandsson - Visby

Maud Olofsson - Skellefteå och Piteå

Åsa Torstensson - Sundsvall

Moderaterna

Lena Adelsohn Liljeroth - Helsingborg och Malmö

Beatrice Ask - Falun

Tobias Billström - Malmö och Trelleborg

Ewa Björling - Östersund

Gunilla Carlsson - Uppsala

Cristina Husmark Pehrsson - Halmstad och Falkenberg

Sven Otto Littorin - Karlstad

Sten Tolgfors - Örebro

Representanter, i huvudsak riksdagsledamöter, från de fyra allianspartierna presenterar budgeten i Enköping, Alingsås, Vänersborg, Oskarshamn, Växjö, Ljungby, Lidköping, Örnsköldsvik, Kristianstad, Nyköping, Hudiksvall, Motala, Norrköping, Kristinehamn, Värnamo, Nässjö, Uddevalla och Karlskoga.

16 september offentliggjorde Vita Huset den årliga listan över vilka länder som den amerikanska administrationen betraktar som stora transit- och producentländer när det gäller narkotika.

Årets lista innehåller följande länder:  Afghanistan, Bahamas, Bolivia, Brasilien, Burma, Colombia, Dominikanska Republiken, Ecuador, Guatemala, Haiti, Indien, Jamaica, Laos, Mexico, Nigeria, Pakistan, Panama, Paraguay, Peru och Venezuela.

Ytterligare detaljer kring listan hittar du i Presidential Determination No. 2008-28.

Ytterligare information i samband med offentliggörandet kan du läsa här här alternativt se en video från presskonferensen.

Torgny Peterson

Annemarie Outze från danska LPS (Landsforeningen af Pårørende til Stofmisbrugere) har deltagit i en konferens i Rumänien där man bland annat redovisade fakta om distributionen av heroin i Schweiz.

Att göra redan beroende heroinister till försökskaniner genom distribution av statligt heroin är både förkastligt och medicinskt oetiskt.

Vilka var då de resultat som redovisades från Schweiz vid konferensen i Rumänien?

Av de som fick heroin fortsatte 60 procent att vara missbrukare i mer än 10 år, 30 procent lämnade heroinprogrammet tidigt. Resterande 10 procent avled, försvann eller blev fria från heroin.

Du kan läsa mer i Jyllands-Posten här.

Torgny Peterson

Alliansen duckar för kraven på sprutbyte (v)är rubriken på ett pressmeddelande från vänsterpartiet i landstingsstyrelsen i Stockholm.

I pressmeddelandet skriver man Vänsterpartiet har under flera år drivit frågan om sprutbyte för injektionsmissbrukare. I morgon [läs 16.9.] behandlas en v-motion i landstingsstyrelsen om att förbereda en ansökan att få starta sprututbytesverksamhet tillsammans med Stockholms stad. Alliansen undviker dock att ta ställning och hänvisar till en pågående narkotikapolitisk utredning. "Men utredningen har inte ens påbörjats. Konsulter har visserligen utsetts men inga direktiv finns. Så det här är bara ännu ett försök från alliansen att förhala arbetet. Under tiden smittas missbrukare av hiv och hepatit och lidandet fortsätter", säger Birgitta Sevefjord (v), oppositionslandstingsråd. "När vi kommer tillbaka till makten blir införandet av sprutbyte en prioriterad fråga. För till skillnad från den borgerliga majoriteten är vi i den rödgröna oppositionen eniga. Det är sorgligt att moralism och prestige från i första hand (fp) och Birgitta Rydberg ska sätta stopp för en människovärdig missbrukspolitik."

Det är lika, om inte ännu mer, sorgligt att Vänsterpartiets landstingspolitiker verkar tro att sprututbyte skulle lösa några problem för missbrukarna. Många missbrukare vill ha hjälp med att bli av med konsekvenserna av sitt missbruk, t ex att slippa bli smittade av diverse infektioner, men är ofta inte lika intresserade att bli av med själva missbruket. Kanske borde Vänsterpartiet ägna mer tid åt hur det sistnämnda skulle gå till istället för att ödsla tid på att göra införande av sprututbyte till en prioriterad fråga.

Torgny Peterson

Efter det eskalerande våldet i Köpenhamn med skottlossning vid flera tillfällen är nu hela staden, sedan 19.00 i måndags, en visitationszon vilket innebär att alla som befinner sig i Köpenhamn kan bli visiterade utan att polisen har skälig misstanke om att vederbörande bär vapen.

Torgny Peterson

Propositioner avsedda att avlämnas under tiden den 16 september 2008 - 13 januari 2009.

Propositionerna redovisas i huvudgrupper som följer departementsindelningen och i undergrupper som visar vilka propositioner som avses bli slutbehandlade av riksdagen i höst och vilka som avses bli slutbehandlade senare under riksmötet. För varje proposition anges en tidpunkt för avlämnandet. Avsikten är att avlämnandet ska ske senast vid den tidpunkten.

Även regeringens planerade skrivelser till riksdagen har tagits med i förteckningen.

Beträffande Justitiedepartementet bland annat

16 september Godkännande av rådets beslut om inrättande av Europeiska polisbyrån (Europol)

16 september Sveriges antagande av rambeslut om ändring i rambeslut 16 september 2002/475/RIF om bekämpande av terrorism

17 september Övergångsbestämmelserna till polisdatalagen 17 september

30 september Godkännandeproposition inför antagande av rådets 30 september rambeslut om organisationen av medlemsstaternas utbyte av uppgifter ur kriminalregister och uppgifternas innehåll

30 september Godkännandeproposition inför antagande av rådets rambeslut om erkännande och övervakning av

vissa icke frihetsberövande påföljder

30 september Godkännandeproposition inför antagande av rådets 30 september rambeslut om erkännande och verkställighet av utevarodomar

November Genomförande av EG-direktiv om erkännande av november yrkeskvalifikationer för väktare

December Årlig skrivelse till riksdagen om tillämpning av lagen om särskild utlänningskontroll

December Skrivelse: Hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig kameraövervakning vid förundersökning i brottmål under 2007

December Genomförande av rådets rambeslut om tillämpningen december av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff

Beträffande Socialdepartementet bland annat

November Skrivelse - Inriktningsskrivelse, psykiatri

Januari Ändringar i lagen (2005:258) om läkemedelsförteckning

Januari Vissa psykiatrifrågor  

Januari Växtbaserade läkemedel, förlängda övergångsbestämmelser

Januari Omreglering av apoteksmarknaden

Alla planerade propositioner och skrivelser finns här.

Torgny Peterson

Regeringsförklaringen, som är statsministerns tal inför riksdagen vid öppnandet av riksmötet, avgavs idag.

I regeringsförklaringen redovisar statsministern vilka mål regeringen har med sin politik.

Beträffande brottsbekämpningen säger statsminister Fredrik Reinfeldt i regeringsförklaringen att Regeringen fortsätter också arbetet för en bättre brottsbekämpning. Det handlar om en upprustning av hela rättskedjan. Från polis och åklagare till domstolar och kriminalvård. Det handlar om att stå upp för rättsstatens principer. Om att aldrig se mellan fingrarna när människor medvetet skadar andra människor, utan slå vakt om ett samhälle där alla är lika inför lagen och svensk lag gäller lika för alla - i hela landet.

Du kan läsa hela regeringsförklaringen här.

Torgny Peterson

Good morning, ladies and gentlemen,

I want to thank the organizers of The 1st World Forum Against Drugs for inviting me to be here and to be able to share with you some facts and ideas about the Dutch Drug Policy.

Introduction

Is the famous Dutch condoning policy on drugs coming to an end? Two years ago, at an international conference on drug addiction in Mexico, our then Minister of Health stated that the present trend of a more restrictive drug policy in the Netherlands would be continued. And he predicted that in about ten years time the Dutch drug policy would not substantially differ from the drug policies of the other countries in Europe. And the present Dutch government has indeed proceeded in this direction. In recent years the Netherlands have sought to shed its ‘anything goes' image and has tightened laws on drugs and prostitution.

I'll give two examples, amongst others, that show this idea of the Netherlands retracing their footsteps and aiming for a less liberal policy.

In May of this year one of the biggest coffee shops in the Netherlands (some would say the biggest of the Netherlands, so of the world...) was closed down - not in Amsterdam as some of you might expect, but in the city of Terneuzen, in the southern part of the country on the border with Belgium. The coffee shop had become too successful.

In this coffee shop, called Checkpoint, nine times as much cannabis was discovered as is officially allowed: more than 4.5 kilo's of so called soft drugs where 500 grams of storage is the maximum. In a warehouse, another 96 kilo's was discovered, at thirteen supply locations another 160 kilo's. Together with another coffee shop, Checkpoint welcomed 2300 to 2900 visitors each day, predominantly from Belgium (40 percent) and France (50 percent). At ‘high times' that could mount to 5000 visitors. If every visitor would by the maximum customer amount of five grams, that would mean the coffee shop should have 25 kilo's in storage. And that is forbidden. In order to be able to comply with the condoning rules, the coffee shop would have to replenish the storage of half a kilo every 30 minutes.

The foreign drug tourists praised the good and constant quality of the netherweed, being sold at the five office windows. Customers had to draw numbers first.

According to the mayor of the city, these numbers can not be reconciled anymore with condoning. "Condoning is only possible when it is limited as to size and time'', he said. According to him, the condoning policy is bankrupt. He therefore made a plea for experiments with governmentally controlled cannabis cultivation.

Second example:

The Dutch government has set up a task force to crack down on marijuana cultivation in the country, the justice ministry said in July of this year. The task force will bring together police, national and local authorities to fight organised crime involved in the production of the drug, the ministry said in a statement, adding that it hopes to significantly reduce it by 2011. "Criminal networks must be tracked down, arrested and dismantled," the ministry said in a statement.

The Netherlands is a tolerant country, some say. Always has been. I'd like to give you a quote:

‘Cornelis is reading to his wife. This chapter of Genesis always moves him. Also his land was once flooded. Tidal waves swallowed the land, but by the will of God the people of Holland conquered it back from the sea; they won it back and created an earthly paradise. Fertile ground, beautiful cities, a peaceful, tolerant land, where the different religions could co-exist, Anabaptists and Catholics, protestants and Jews, the lion lying next to the lamb. How fortunate they are, and how fortunate he is.

It sounds like a modern novel, but it happens to be a quote from a novel dating back to the thirties of the 17^th century. An age that indeed showed the Netherlands as a very affluent country. The 17^th was the Golden Age, economically, socially and culturally. And already at that time Holland, another name for the Netherlands, was regarded to be tolerant. But was that really so? According to some, tolerance was never much more than a pragmatic way of dealing with things, without much moral considerations. And so, according to the same critics, it has been the way in which the Netherlands have been dealing with drugs.

Dutch Drugs policy

The word that exemplifies most what the drugs policy of the Netherlands is all about, is the word ‘gedogen'. Gedogen', condoning, is in principle not something exclusively Dutch. However, the Netherlands have elevated the principle of condoning to official policy. In the Netherlands, ‘gedogen' is a way of adapting to the changing opinions, especially in the field of sexuality and drug use.

At the national level, the responsibility for the Dutch drug policy is shared by three ministries:

The Ministry of Health, Welfare and Sport (VWS) is responsible for coordinating the drug policy, and also carries the main responsibility for the drug prevention and treatment policy.

The Ministry of Justice is charged with enforcement of the law.

The Ministry of the Interior and Kingdom Relations is responsible for matters relating to local government and the police.

At the local level there are ‘tripartite consultations' between the mayor, the police commissioner and the public prosecutor. These three parties jointly shape local drug policy on the basis of their individual responsibilities and powers.

The Netherlands regard its own drug policy as pragmatic, rational, aimed at control. Soft on soft drugs, hard on hard drugs. There is a combination of prevention, care, combating nuisance, tracing and enforcement around the triplet of demand reduction, harm reduction and supply reduction. Public nuisance should be prevented. Every citizen is entitled to fill in one's own life in the way he or she sees fit.

The starting point of the present Dutch drug policy lies in the 1960s and the beginning of the 1970s. Things then changed quite dramatically in the Netherlands. The use of cannabis - soft drugs - among young people increased on the waves of the so-called hippie movement. Within this movement, the use of cannabis was a form of dissociating oneself from the predominant materialistic culture. Drug use increased, especially the use of cannabis, LSD and to a certain extent opium.

The views on soft drugs came within a period (1965-1976) where a fundamental moral discussion was being held about the question in how far a government could act as a moralist. These discussions focussed on the question how the right to self-determination of the individual citizen could be shaped in the face of the government. These discussions focussed on subjects as pornography, prostitution, abortion, drugs and euthanasia. The overriding consensus was that morality and criminal justice shouldn't be in each others hair. Victimless offences should be decriminalised. In the beginning of the seventies, the psychic and physical complaints of cannabis use were scarce. So, this strengthened the opinion held by many that the dangers of cannabis should not be exaggerated.

In 1972 heroin was introduced on the Dutch market and thousands were hooked. The condoning policy of the Netherlands was really helped by this large scale selling of cheap heroin in the summer of 1972 and onwards. Heroin use increased. Within a very short time frame the attention of the government was diverted from problems regarding cannabis use to problems surrounding heroin trade. This simultaneous rise of cannabis and heroin consumption has had a very big influence on the change of the Dutch narcotics law of 1976 and the condoning practices afterwards. The threat from the heroin scene was being used as an argument for the decriminalisation of cannabis on the basis of the social stepping stone theory: criminalisation of the cannabis users would lead to further involvement with deviant subcultures and to more excessive use of drugs. One should aim for a separation of the markets of hard and soft drugs. In stead of the moral argument (the government shouldn't be a moralist) the rational argument was played: cannabis and heroin shouldn't be regarded at the same level.

On the basis of some recommendations by formal committees, in 1976, the Narcotics Act (Opium Act of 1919; amended in 1928) was again amended. The Opium Act regulates the production, distribution and consumption of ‘psychoactive' substances. Possession, commercial distribution, production, import and export and advertising the sale or distribution of all drugs has been made punishable by law. Since 1985, this has also covered activities preceding trafficking in hard drugs. The use of drugs is not punishable by law. Activities relating to soft drugs and hard drugs for medicinal and scientific purposes are allowed under the condition that the Minister of Health, Welfare and Sports grants special permission. The government now made a legisla­tive distinction be­tween drugs that involve unac­cepta­ble risks, i.e. hard drugs, and drugs that involve acceptable risks, i.e. hemp pro­ducts.

So, cannabis use and small scale selling were decriminalised. Officially, the possession of soft drugs was - and is - still punishable by law. However, it was no longer characterized as a criminal offence but as a minor offence. The expectation was at that time that the other countries would soon see the wisdom of this. However, this proved to be a miscalculation. Because the other countries did not decriminalise cannabis and the tolerance policy that was intended to be temporarily now became permanent. In 1980 the first coffee shop was set up. The Netherlands did never foresee the commercialisation of the selling of cannabis, how profitable this selling would be and how determining the economic motive would become for the developments in the cannabis market in later years.

How does the Netherlands cope with its coffee shops? In the eighties the development of the coffee shops went forward undisturbed by the government. This resulted of course in an enormous increase of these outlets. Since 1991 some formal regulations were put in place. The government published a governments bill that confirmed the basic principles of the Dutch drugs policy but also emphasized much more the enforcement side of the drugs problem. Other items in this bill were: the experimental small-scale medical supply of heroin to so-called dege­nera­ted, psychi­at­ric addicts who are con­si­de­red to be therapy-resistant, or in other words hopeless. More harm reduction projects were to be set up instead of projects that aim at total abstinence. In the rest of my lecture, I will mainly focus on cannabis.

In 1996 de Public Prosecutor published specific guide lines.

Home cultivation from five plants onwards is punishable; when less than five plants are cultivated, the plants will be confiscated but there won't be a charge provided, however, that these plants will not be under a lamp and that they are watered with a water jug. Artificial light, irrigation systems, time switches or extractor hoods point to business cultivation.

coffee shops are allowed to have 500 grams in stock for sale at maximum ;

coffee shops are prohibited by law to admit minors. The penalty for selling to minors and other vulnerable groups has been raised. Local municipalities will be able to keep coffee shops away from nearby schools and psychiatric hospitals, for example;

as of 1 October 1996, there is a strict separation between the sale of alcohol and cannabis. That means that selling soft drugs in cafés is prohibited by law.

mayors have received more authority to close down coffee shops, even in the case where there is no disturbance of the public order.

The coffee shops had to comply with specific regulations. The sale of cannabis in coffee shops is tolerated, provided that they comply to the following criteria:

no advertisement

no sales of hard drugs

no nuisance,

no sales to young minors

no wholesale trade quantities.

As mentioned earlier, at the local level is decided whether or not coffee shops will be tolerated. That can lead to the following options:

zero-policy (coffee shops not permitted)

maximum policy/reduction policy

foundation policy

When the criteria are violated sanctions can be administered. The last ten to fifteen years have seen a general decrease in the number of coffee shops.

Number of coffee shops in the Netherlands

And what about the consumption and production statistics?

Turnover: between 211 and 283 million euros annually

Domestic consumption ‘Netherweed': between 24,9 and 26,1 metric tons annually

Foreign consumption by drug tourists: between 6,6 and 13,3 metric tons annually

Market price 1 gram of cannabis €6,59

3 400 persons working in coffee shops (2003)

Critical Appraisal

I now come to the last part of my lecture. How should we estimate the Dutch Drug policy? How strong are the most important fundaments of our 30 year old drug policy?

In an Erasmus University study into the quality of the drug policy debate by the Erasmus University in Rotterdam, at the instigation of De Hoop, showed that the parties involved tend to approach drug problems rationally and thereby try to avoid moral consi­de­rations. They plea for an instru­mental, scientifical­ly based approach. Drug policies ought to be based on hard facts and a clear costs/benefits analysis and not on what some of them call 'emotional' and 'mora­listic' arguments. According to the Erasmus study, the core of the drug problems is not the deve­lop­ment of some kind of drug policy model but the meaning of issues like health, quality of life, responsibili­ty, addicti­on and autonomy. An attempt to appro­ach drug problems 'objective­ly' disregards the moral aspects involved and is therefo­re doomed not to produce the expected more balanced drug policy. Besides scientific research on drug issues, a moral input is needed to direct us in the choices that need to be made.

So, in short, the researchers pointed out the following characteristics:

a tendency towards rationalization of the drug policy in order to avoid moral con­siderations

little consideration for moral aspects

drug policy can't do without moral/ethical/political considerations

parties involved regard most politicians as being opportunistic, incompe­tent and incli­ned to choose easy solu­tions

the current political climate does not indicate a short-term change for the better

Now, when we have a closer look at the cannabis policy and the coffee shops, what do we see?

There is a Dutch paradox: to permit formally what is formally forbidden

Miscalculation: commercialization of cannabis - lack of recognition concerning profitability of cannabis sale

Basic assumtions and arguments for tolerance policy are outdated or erroneous

By condoning the retail trade the government more or less protected an illegal market. In the lee of this condoning policy organised crime could develop into successful illegal entrepreneurs. Organised crime has profited from the Dutch conditions. And this organised crime doesn't restrict itself to de delivery of drugs, but is occupying itself also with the trade in women and in the field of environmental crime.

Recent research points out that a majority of the owners of coffeeshops have criminal backgrounds.

The backdoor of the coffee shops is not regulated and will not be regulated, as far the present new government is concerned.

There is a lot of nuisance around coffee shops by drug tourists. We have problems with drugs smuggling.

And the government? Despite its more hard line approach, it still earns quite a lot of money through the sale of cannabis. Every year, so are the estimates, the Treasury collects 400 million in tax revenues from the owners of coffee shops. The approximately 730 coffee shops sell about 265,000 kilo's of soft drugs, predominantly netherweed. The annual turnover is estimated at two billion euros. As an export product netherweed ranks third after the cucumber and the tomato. Germany and the UK are the largest customers.

I like to end with a quote of an university professor

"Closing the coffee shops would make an end to artificial rationality and incredibility" (Van de Bunt, ‘Hoe stevig zijn de fundamenten van het cannabisbeleid', in Coffeeshops en cannabis, Justitiële Verkenningen, 1, 2006)

A government will have to indicate the limits of what is and what is not appropriate for our society. In my opinion, drug use is not appropriate for a society that highly values ‘responsibility'. Drug use and addiction should continue to be socially unacceptable forms of behaviour.

Ladies and gentlemen,

Although, in the Western world, drugs were already used in the nineteenth century and before, the use was limited to tiny elitist circles of aristocrats and writers. It was only in the late nineteenth sixties and early nineteen seventies that drugs became part of a much broader culture and began to be used by a much more substantial group within the population.

Significantly, the Van Dale, the top lexicon of the Dutch language, the first edition of which appeared in 1864, contained no words related to drugs, such as ‘drugs', ‘cannabis', ‘heroin', etc. before the editions of the nineteen-seventies. I haven't checked, but I presume that that is the case with the lexica of other languages too. Clearly, before the end of the sixties drugs were no part of Western culture.

That raises the question why drugs did become part of Western culture in the sixties. Why did drugs suddenly become fashionable? Was it just because they came on the market at that time? But why did drugs come on the market? There must have been a huge increase in demand for them. But why did so many people all of a sudden want to use drugs? The answer, it seems to me, is that Western culture itself had all of a sudden begun to change drastically, so drastically indeed that one could speak of a cultural revolution. This revolution constituted a transvaluation of many if not all moral values. What had been regarded as good up to that point was now redefined as something evil or at least morally indifferent. And what had been seen as evil or morally indifferent, was now judged to be good. The sudden interest in drugs is part of this more general transformation.

Why am I telling you this? I am telling you this because we, who are opposed to the use of drugs, cannot afford to disregard the link between that use and the broader cultural background. For as long as this background remains as it is, the fight against drugs will be ineffectual. Hence, the fight against drugs involves a more general fight against some of the primary aspects of today's culture, or -more specifically- against certain basic conceptions of right and wrong, good and evil dominant in today's Western society. The aim of this speech is to set out some of these basic moral conceptions, show how they are linked to the use of drugs, and criticize them.

The moral ideas that came to the fore in the nineteen sixties and -seventies and rapidly became dominant in the West, were far from new. They go back to the Enlightenment and the Romantic age. What happened in the sixties and seventies was that these ideas, which had been shared by relatively few people before that time, became the moral conviction of the many. I cannot go into the question why this happened at that point in time, because that would take me too far from what I want to say. The important thing is that it happened. That certain moral ideas, going back to the Enlightenment and Romanticism, which had until then been shared by a minority, caught the imagination of the masses and became the new moral orthodoxy, the new cultural paradigm, the new civil religion.

I'll first say a few things about the Enlightenment, because chronologically it came before Romanticism. What are its core moral ideas? Many would argue that these are best expressed by Kant in his small essay Beantwortung der Frage: was ist Aufklärung?, which is a plea for ‘Mündigkeit'. This word cannot be literally translated into English, but its meaning is clear: it refers to the capacity and the responsibility to think out things for yourself, and not let others think for you. Man has been gifted by reason; he should use it, and not just do what others think should be done.

Now, apart from the fact that this is a questionable piece of advice, since many important forms of social cooperation would become impossible if it were taken literally, I believe that it is simply wrong to see this Kantian belief as expressing the main moral ideas of the Enlightenment.

The Enlightenment, ladies and gentlemen, wanted to achieve not so much an emancipation of individual reason, as an emancipation of the passions, of the desires of the individual. Let me give you a few quotes.

The first is from Thomas Hobbes, who, together with Bacon, Descartes, and Spinoza, is one of the seventeenth-century founding fathers of the Enlightenment. Towards the end of chapter six of the Leviathan Hobbes defines happiness, or, as he calls it, felicity.

Continual success in obtaining those things which a man from time to time desireth (...) is that men call felicity.

So happiness results from going after anything one wants or desires, and satisfying these desires. Life is a permanent, restless pursuit of happiness, i.e. the fulfillment of ones desires.

This implies -and Hobbes is honest enough to say it out loud- that there is no such thing as perpetual tranquillity of mind.

Now, ‘tranquility of mind' is a significant phrase. It is the English translation of the Roman expression tranquillitas animi, which is itself a translation of two more or less synonymous Greek phrases: απαθεια and αταραξια. Απαθεια derives from α -without- and παθη -passions, i.e. desires. Hence, it means to be without desires. Αταραξια derives from α -without- and the verb ταρασσω, meaning to stir, to jumble up, to agitate, to disturb. Hence, αταρακτος means, to be spiritually at peace, not being agitated. Agitated by what? By the passions, the desires of course.  

Now, this not being agitated by the desires, being at peace spiritually, tranquillitas animi, for centuries in a row was at the heart of the Western moral tradition. This was regarded as one of the most important things to achieve in life. Hence, Hobbes by saying what he says, radically rejects the whole Western moral tradition.

How exactly did the tradition argue tranquillitas animi could be achieved? Primarily, by subjecting the desires to the command of reason. So the fight against the unruly desires, the effort to order them according to reason was traditionally regarded as one of the central moral duties in life. It is not that all desires where regarded as necessarily bad. But they were seen as in need of close supervision. Many of them should be tempered and not taken too seriously. And some, indeed, should be crushed. Reason should stand guard over them all and watch them closely.

Hobbes does away with all this. The desires should not be controlled and tempered. They should be satisfied as much as possible. Therein lies felicity, i.e. happiness. And reason? What does this new Enlightenment view imply for reason? Well, a later philosopher, whose views on morality are very much in the vein of Hobbes, David Hume, spelled it out in his Treatise of Human Nature,

Reason is (...) the slave of the passions, and can never pretend to any other office than to serve and obey them.

So instead of putting reason on a pedestal, the Enlightenment, threw it off its pedestal, where it had been for ages, close to the divine. In its place, it put the passions, the desires, and bluntly proclaimed that happiness consists in obtaining as many things as one desires.

Now let me introduce one more concept. Ever since antiquity the desires were seen as intimately linked to pleasure, in the sense that the satisfaction of a desire was rewarded, so to speak, with pleasure. The frustration of a desire on the other hand was seen as linked to what is usually termed ‘pain'.

Obviously, since the desires were traditionally seen as problematic, so was pleasure. It was something that was frowned upon. Pleasure was regarded as not entirely kosher. Pleasure could easily lead a man astray, and make him do things that would not only ruin the happiness of others, but also that of himself. The pain on the other hand that resulted from being thwarted in the satisfaction of a desire, was seen as something positive, in the sense that it is an incentive to not let oneself be bothered by such desires at all and to transcend them. No desires, no pain.

This negative verdict of pleasure, and positive verdict of pain was overruled by the Enlightenment. It declared pleasure not only innocent, but positively good, and pain positively evil. Pleasure was what we do it all for. We need to maximize pleasure in life, and minimize pain. Now, pleasure in Greek is ηδονη, which of course is the etymological root of our notion of hedonism. So, the Enlightenment is in essence a vindication of hedonism.

Now, let's return to the cultural revolution of the sixties and the seventies. Part of this revolution was Enlightenment thinking acquiring a hold over the minds and hearts of the masses. This meant, as we can now clearly see, that an age old tradition of moral thinking, going back to the ancient Greeks, and continued by Christianity, centering on the idea that

desires and pleasure should be distrusted and closely guarded by reason, because they can easily make our life miserable, was replaced by the opposite view, namely that the desires and pleasure are precisely what makes us happy, and reason is merely their ‘servant'. The first view could be named ‘ ascetic', the best name for the second is ‘hedonistic'. The nineteen-sixties and seventies saw the rise, on a massive scale, of hedonism. That is to say, of the pursuit of pleasure and the running away from pain.

What view on drugs follows from hedonism? It is evident that within that moral language, drugs are an asset. They give pleasure, very intense pleasure, instantaneously, and they spare you the pain of having to work for it. From this point of view, little or nothing beats drugs. All other types of pleasure are either less intense, and/or take more time to achieve, and/or require the pain of a lot of mental or physical work. You have some kind of pain? You feel down, insecure, unaccepted, bored, or plagued by troubles that are inherent in life? Well, take a pill, or a shot, or a line, and you will immediately feel great. You will enjoy life again. Lots of pleasure, no pain.

Ladies, and gentlemen, the problem with the argument, for us, is that it is true. As long as you're a hedonist, little or nothing beats drugs. So as long as hedonism is a widely held moral ideology in our society, drugs will be widely used.

Now let us turn to Romanticism, the second main ideological current, underlying the revolutionary change in moral ideas, that started in the late sixties. Interestingly, Romanticism started out, in the early nineteenth-century, as a reaction to the ideas propagated by the Enlightenment. It is often argued that at its root lay a reaction against the rationalism of the Enlightenment, in the name of the emotions. But, given the fact that, as explained above, reason was not so highly regarded by Enlightenment-thinking, this cannot be true. So what did Romanticism object to and react against in the Enlightenment? First and foremost against its moral ideas. Romanticism was and has always remained an anti-hedonistic worldview. Yet, Romanticism too, when it became a mass phenomenon in the sixties, considerably whipped up the demand for drugs. How is that possible? To understand it we need to know more about the concern lying at the heart of Romantic thought. That concern is the self,  ‘identity', ‘authenticity'.

Romanticism broke down this age-old framework that went back to Plato and beyond. It was then that for the first time people became more interested in difference than in sameness, in the singular instead of the general. And hence in the unique self, ‘identity' and ‘authenticity'.

What does ‘authenticity' mean? It means being yourself. And it implies a duty. Namely the duty to either remain or become yourself, to remain or become authentic. For authenticity, is not something matter-of-course. It is difficult to remain or become authentic, remain and become oneself, especially in the modern world. It is much easier and a great temptation not to remain or become oneself, and just drift along with what others expect or demand of us.

There are two variants of this belief: a collectivistic and an individualistic variant. The collectivistic variant, which we find for instance in the German philosopher Johan Gottfried Herder, argues that peoples and nations  -Völker- should remain themselves, and should not copy and imitate the culture of other peoples and nations. If they do so, they will eventually lose their identity, and will no longer be authentic. If a Volk has already copied a lot from elsewhere, it should do its best to get rid of all these foreign, inauthentic elements, and become itself more. I will leave this collectivistic variant of Romanticism aside, because its influence on the cultural revolution of the nineteen-sixties and -seventies is slight.

It was the second, individualistic, variant of Romanticism that acquired a mass following in those years. This variant is not concerned with collective identity and authenticity, but with personal identity and authenticity.

Interestingly, the philosopher who expresses these views best is a man who was hardly read at the time: John Stuart Mill. Particularly On Liberty, a book published in 1859, reads as if the Romantic revolutionaries of the nineteen-sixties had had it in the pockets of their coats and jackets. It is a diatribe against what Mill calls ‘social tyranny', that is, the pressure put upon the individual to conform to existing social values, to custom and tradition. In conforming to these values, customs, and traditions the individual denies his own self -Mill uses the term individuality- and he is not authentic. He becomes like a ‘Chinese lady's foot'. So, being oneself presupposes that one turns away from the existing values, customs, and traditions in one's society, and lives only according to one's inner identity.

This of course raises the question how exactly one does that; a question that Mill ignores, but that is taken up by later thinkers. How does one live according to one's inner identity? How can one be authentic? First of all, one will have to find out what one's inner identity is. After all, not following custom and tradition merely tells you what not to do. It doesn't tell you what to do. To know that, you first need to know your identity, your true self. But that knowledge is not given at birth. So you will have to find out, you will have to discover it. How do you do that?

The problem became even more intricate once the idea of internalization acquired currency. If you have internalized many of society's values, customs, and traditions, the question arises what part of yourself it not really yourself, but society within your breast. How to separate the real self, from the imposed-upon-self?

Two ways or paths to self-knowledge are suggested by the various Romantic writers. Let us call them the path inward, and the path outward.

The path inward is the path of introspection. The idea is that one turns inward, and analyzes everything one encounters there, in order to find out whether it is an authentic part of one's true self, or rather foreign and therefore to be gotten rid of. Freudian psychoanalysis is a good example of this approach. 

The path outward is the path of experimentation. The argument here is that one can be oneself and lead an authentic life only by trying out all kinds of things, by experimenting, in order to find out what really matches with and fits in with oneself, to discover your real identity.  The way many people about sex today is a good example: if you want to know your sexual identity, you will have to try out every imaginable variant of sex first, and see if it clicks. Otherwise you will never know who you really are, deep down.

Now, let us turn to drugs again. What view of drugs follows from this Romantic way of perceiving the human condition? Again, as was the case with hedonism, a positive view. Drugs can help you achieve self-knowledge, and thus be of become yourself.

How? A first argument is derived from the idea of the path outward. You have to experiment with drugs, because -who knows- perhaps drugs are part of what you need to do to be yourself. Drugs may be part of your identity. The only way to find out is to actually try them out. And of course, you cannot stop after having tried one type. Because if that doesn't seem to match with your self, some other drug might. So you have to try them all.

A second argument is based on the idea of the path inward, that is, introspection. Now, introspection is not easy, witness Freudian psychoanalysis. That always takes years. One needs to discard layer upon layer of inauthenticity. The true self is hidden behind many walls of conscious and subconscious self-deception. Hence, a substance that opens -in Huxley's words- ‘the doors of perception' somewhat further is very helpful in finding, beyond the rubbish that comes from the outside, one's true identity.

Ladies, and gentlemen, the problem with this argument too, is that it is true. As long as you're a Romantic, drugs are an interesting option to discover your identity. And Romanticism is still a widely held moral ideology in our society. But as long as that is the case, people influenced by these ideas will take drugs.

Now, before closing off, I would like to introduce and rapidly discuss one more aspect of the matter. Namely public policy on drugs. Until now I focused on the reasons people have for using drugs. I traced these reasons back to certain moral ideas originating in the Enlightenment and Romanticism, and having become popular in the cultural revolution of the late nineteen-sixties and early nineteen-seventies.

The issue, however, is not only why people use drugs but also how politicians and administrators approach these people in their public policy.

Public policy, like the use of drugs, is largely determined by the prevalent moral ideas within a culture. Since the cultural revolution of the sixties the prevalent moral ideas are those we discussed just now. They must have shaped public policy too. Especially in a country like my own, the Netherlands, which, of all countries in the world, was probably most influenced and changed by the new views. So, is public policy in the Netherlands shaped by the ideas of the Enlightenment and Romanticism?

Politicians and administrators are confronted with the use of drugs. The question then arises: what should we do about it? Should we prohibit it, or tolerate it? That leads to the further question? When should we prohibit something? At that point one is already in the middle of an important and complex philosophical issue. What do the Enlightenment and Romanticism say about prohibition? When should something be prohibited?

Let us first take a look a the Enlightenment. As we have seen, the older tradition regarded the desires as something inherently problematic, over which a close watch should be kept. In other words, the desires did not have a special status, they were not sacrosanct. If it was believed that a desire was bad or evil -and that was often thought- it was not difficult mentally simply to prohibit things related to the satisfaction of those desires.

For instance, the desire for sex was regarded as inherently problematic. It needed to be ordered by reason, otherwise it would lead to a lot of damage and misery. That meant above all that sex should be confined to sex within marriage, since marriage links sex up with loyalty and responsibility. Now, if this is your moral framework it is not difficult to prohibit for instance prostitution.

This changes drastically when the desires are given a special, sacrosanct status, as was done by the Enlightenment. If you believe that the desires are in themselves good, what ground do you have, as a politician or administrator to prohibit anything related to the satisfaction of these desires ? Only one: you will prohibit them if the satisfaction of a desire and hence the pleasure someone derives from it, directly brings about a greater pain in someone else. That is to say, when it directly harms someone else, who after all is equally entitled to maximize his pleasure and minimize his pain. The principle of public policy then becomes that anything anyone wants to do, alone or together with others, as long as they consent, and third parties are not harmed, should be allowed.

The effect on public policy of this new principle is tremendous. Prostitution for instance should no longer be prohibited. Why should it? Here's two people, one of whom desires sex, and the other money. If they can agree on the price, they have consent. Both willingly participate in the act, so there is no harm. Only desire and pleasure. Hence, prostitution is, if not good, at least morally indifferent and should therefore be allowed.

The same of course goes for the use of drugs. If someone wants to use them he should be allowed to do so, as long as he doesn't harm anyone else by it. Hence, the all important public policy question becomes: does something constitute harm to others? If so, prohibit it. If not, let it go.

It is quite clear that this is indeed the moral framework within which most Dutch politicians and administrators think and make decisions. There are still doubters, of course, who still think within the older framework. And the ‘law' is still somewhat ‘backward', as laws tend to be. But the tendency towards the modern, Enlightenment view is unmistakable. There are quite a view politicians and administrators now who believe that drugs -at least some drugs- should be legalized, since the use of them harms no third party.

If we consider the Romantic heritage the picture is roughly comparable. The older tradition saw nothing special in the unique self and its personal identity, since it believed that the differences between human beings are small in comparison to the similarities. Now, if everyone is more or less the same, good and bad must be more or less the same for everyone too. What makes you prosper and flourish, makes me prosper and flourish too. What makes you miserable, makes me miserable too.

Now, since the older tradition believed this, it was relatively easy to proclaim what contributes to the flourishing of a human being, and what not. A good marriage, for instance, children, a nice job, good friends, etc. etc. help us -everyone of us, since we are all more or less the same- to flourish. Being single, childless, jobless, without friends, or on drugs, on the other hand makes our life miserable. But if these things make us miserable, why shouldn't we try to reduce them to a minimum and stimulate these good things, also by public policy?

Then came Romanticism, maintaining that we are not variants of a theme, but all singular and unique. Incomparable to anyone else. Now, if that is true, good and bad must also be different for everyone. For what is good for you, may very well be bad for me, and the other way round, seeing that we are so different. But if that is true, what should a politician or an administrator do about things he personally thinks are bad, but may be good for someone else? Obviously, he should leave everyone alone, pursuing his own singular happiness, resulting from his own singular identity in his own singular way. Again, one reason for prohibiting anything is left: if this pursuit constitutes harm to others, who have the same right to such a pursuit.

So the grand philosophical principle behind much of public policy since the cultural revolution, the principle of modern politics per se, is the harm principle. This principle holds -let me repeat- that everyone should be allowed to do anything he desires, alone or together with others who consent to whatever is being done, as long as third parties are not harmed.

What does this mean for drugs policy? That is not so difficult. It means that as long as most politicians and administrators believe that the harm principle is the only justified principle of public policy, they will tend to think that drugs should be legalized.

Thank you.

I Norge närmar sig nu den landsomfattande vapenamnestin, som pågått i fem månader, slutet. När amnestiperioden är över riskerar de som fortfarande innehar ett illegalt oregistrerat vapen att straffas.

Straffet för olaga vapeninnehav är i Norge fängelse i två år, och i grova fall fyra år. Lämnar man in vapnet under amnestiperioden undgår man straffpåföljd. Det finns också möjlighet att lämna in vapen anonymt.

Till och med augusti månad hade polisen fått in 2 323 vapen. Polisen har också tagit emot 52 granater, 3 288 kilo ammunition och 57 knivar.

Detaljerad statistik över inlämnade vapen hittar du här.

Torgny Peterson

Artikel

Aftonbladet 12 september 2008

Nyamko Sabuni, Integrations- och jämställdhetsminister

Många barn och ungdomar använder internet på ett annat sätt än vuxna. Det är självklart att mejla, chatta och delta på mötesplatser på nätet. Internet har vidgat horisonterna och gett ungdomar nya möjligheter.

I medierna möts vi av en annan bild av internet. Nakenbilder på nätet går inte att bli av med. Ungdomar översköljs av porr, och strippar framför webb-kameror mot betalning. Pedofiler lockar till sig offer, så kallad grooming.

Den första bilden dominerar men det ligger en del sanning i den andra bilden. Det är förvånande att vi inte har gjort mer för att ta reda på hur stort problemet är. Kanske finns ett motstånd från politiker mot att ge sig in i en värld som vi har svårt att förstå?

Det finns ett annat tänkbart skäl att dröja med insatser - föräldrarna är ju ansvariga för sina barn. Jag är den första att betona det. När föräldrar är lika osäkra som många politiker har varit måste vi skaffa mer kunskap.

Det finns kopplingar mellan sexuell exploatering på internet och prostitution. Ungdomar som har sålt sex gjorde det ofta första gången mellan 14 och 18 års ålder. En stor del av prostitutionen har flyttat till internet. Strip-tease på nätet kan vara en inkörsport till prostitution. En svensk undersökning visar att drygt en procent av ungdomarna har erbjudit eller sålt sex. Det är nästan dubbelt så vanligt bland pojkar. Köparna är nästan uteslutande män.

Regeringen presenterade i år en handlingsplan mot prostitution och människohandel för sexuella ändamål med 36 konkreta åtgärder. Nu beslutar regeringen om fyra av dem, till en kostnad av 20 miljoner kronor till och med 2010:

Den första är en studie av ungdomars erfarenheter av och attityder till sexuella tjänster mot ersättning och sexuellt utnyttjande via internet. Situationen för homo- och bisexuella ungdomar samt unga transpersoner ska belysas. Ungdomsstyrelsen ska sedan utarbeta ett metodmaterial för lärare i grundskolan och gymnasiet.

Den tredje åtgärden är utbildning riktad till personal i fritidsverksamhet, socialtjänst och skola.

Den fjärde är utbildning, kring bakgrunden till sexuell exploatering, för tjejjourer och organisationer för killar.

Regeringen tar jämställdhet på allvar. En utökad budget för särskilda jämställdhetsåtgärder har gjort att vi kan handla på områden där det tidigare mest fanns ord. Vi kommer att fortsätta satsningarna för ett samhälle där män och kvinnor, pojkar och flickor, kan forma sina liv efter egna önskningar.

Nyamko Sabuni

Jämställdhetsminister