Tal av Maria Larsson vid invigningen av narkotikamässan Sverige mot Narkotika i Örebro den 13 maj 2009
Jag är väldigt glad att kunna inleda den här dagen. Det är frågor som är mycket angelägna för regeringen. Och det är en imponerande bredd i de frågor ni belyser här. Så många aktörer samlade på ett och samma ställe ger också den signal som jag menar är så betydelsefull när det gäller att motarbeta narkotikan, nämligen att ingen ensam aktör klarar av den här frågan. Det behövs både enskilda, frivilliga organisationer, myndigheter, kamratföreningar, idrottsliv och stat. Och det behövs ett europeiskt och inte minst ett globalt samarbete omkring dem.
Jag vill visa en bild över utvecklingen när det gäller konsumtionen av narkotika, alkohol och tobak. Den här bilden visar att negativa trender går att bryta trots omvärldsförändringar. Förväntningarna på 1990-talet när det gäller alkohol var att konsumtionen skulle stiga oavbrutet, men sen tre år är den trenden bruten. Rökning är det mest glädjande. Andelen dagligrökare har minskat under lång tid, särskilt för män. Folkhälsoinstitutet redovisade nyligen att minskningen fortsätter även bland kvinnor.
När det gäller hur många som provat narkotika sjönk andelarna under 1980-talet. Men under hela 1990-talet kan vi se en kontinuerlig uppgång. Det framgår tydligare av nästa bild. Det man gjorde i slutet av 1980-talet var att man rustade ner det förebyggande arbetet och slog sig till ro med de låga siffrorna. Det fanns alltså inga starka motkrafter mot de nya trenderna och den ökade tillgängligheten under 1990-talet.
Så när allt fler ungdomar började pröva narkotika togs både myndigheter och organisationer på sängen. Och det tog tid innan man rustat upp preventionsinsatserna igen. Sedan 2001 minskar andelen niondeklassare som prövar narkotika.
Och jag menar att förklaringen bakom den trend vi kan se här i huvudsak är uthållighet och envishet i det svenska förebyggande narkotikaarbetet. Att samla så stora delar som möjligt av Sverige bakom ett uthålligt och ihärdigt förebyggande arbete, det ger effekt. Det, menar jag, är också den grundläggande förklaringen till att Sverige i internationella jämförelser klarar sig bra. Jämfört med andra länder är det få ungdomar som prövar narkotika. Om vi tar cannabis som exempel, en drog som nu är på frammarsch, så är det sex procent av de unga vuxna i Sverige som prövat. Tittar vi på övriga Norden så ligger Norge betydligt högre med 11 % och Danmark ännu högre med ca 20 %. Och vi vet att om man lyckas skjuta upp det första försöket så är det färre som börjar över huvud taget.
Det är viktigt att följa och delta i den internationella debatten för att dra lärdomar och hitta andra framgångsrika metoder. Jag hade möjligheten att besöka FN:s narkotikakommission som höll sitt globala möte i slutet av mars. Det var 10-årsuppföljningen av den särskilda specialsessionen som FN höll om narkotika 1998 och ungefär 20 år sedan en viktig narkotikakonvention slöts. En av de observationer som jag har med mig därifrån är att det fortsatt finns ett starkt stöd för narkotikakonventionerna och den inriktning som finns i dem om att både minska utbudet och produktionen av narkotika och att arbeta förebyggande. Den dubbla strategin är fortsatt stark.
Men det finns också en tendens på den internationella arenan att acceptera eget bruk och att se det som ett sätt att leva, en livsstil som är fullt jämförbar med andra. Det är främst olika organisationer och forskningsstiftelser, i några få fall regeringar, men också företag som producerar narkotikaliknande preparat, som öppnat för detta. Det synsättet går under namnet harm reduction eller att minska skadeverkningarna.
Det är nära till hands att tro att det sker av resignation därför att man inte klarat av att upprätthålla både prevention och missbruksvård. Eller så kan det vara en ideologisk syn, att människan får ta ansvar för sina egna handlingar. Alltså en slags toleransfråga. Och att vi därför inte behöver skyddsnät eller en omgivning som bryr sig. Det kan man lätt tro att det handlar om i det holländska exemplet med sina haschkaféer.
Det finns flera missuppfattningar här som var och en förtjänar att tas upp. Ökad acceptans för eget bruk, sprutrum och att legalisera narkotika kommer att öka missbruket, inte minska det. Skadorna kommer att bli större, inte mindre. En annan missuppfattning är att man vill avdramatisera bruket av narkotika. Men resultatet kommer att bli att fler kommer att pröva och fler kommer att fastna i missbruk. Då kan vi se fram mot mer dramatik istället och fler som prövar och ökade skador.
En annan uppfattning är att bruket bara berör den enskilde och att ett individuellt val inte skadar någon annan än mig själv. Och det här menar jag, är den största missuppfattningen, Runt omkring varje narkotikamissbrukare, och alkoholmissbrukare också för den delen, finns en stor mängd människor som drabbas hårt. Folkhälsoinstitutet har nyligen räknat de barn som växer upp i hem med missbruk. Det är ungefär 385 000 barn. Därutöver finns föräldrar, makar, syskon och vänner eller trafikanter och våldsoffer som kommer i vägen.
Det finns de som vill öppna upp de internationella narkotikakonventionerna för ett sådant synsätt men faktum är att det skulle stå i strid med flera andra konventioner och med grundläggande synsätt som i stort sett världens samtliga stater enats om. I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna slås fast varje människas rätt till frihet. Den inkluderar inte friheten att missbruka droger. I Barnkonventionen ges barn ett särskilt skydd. I artikel 33 står att barn har rätt till skydd från drogmissbruk och från att involveras i produktion eller distribution av droger. Den som avser använda rättsliga eller internationella överenskommelser för en liberal syn på droger, har en bred allians av stater och FN-konventioner att ta sig an.
Det här för mig tillbaka till den slutsats jag drog tidigare: Förebyggande arbete lönar sig. På engelska brukar man säga: "An ounce of prevention is worth a pound of cure." Den svenska narkotikapolitiken vilar också på rätten till behandling och vård. Det är grundläggande i ett välfärdssamhälle.Och regeringen har på olika sätt utvecklat beroende- och missbruksvården. En strategi för utveckling av missbruks- och beroendevården har beslutats. Tre övergripande mål har satts upp för arbetet: förbättrad kvalitet, ökad likvärdighet och ökad tillgång till insatser för grupper som har svårt att få sina vårdbehov tillgodosedda. En utredning har också tillsatts som ska ta ställning till hur kommunerna och landstingens ansvar för missbruksvården kan tydliggöras, Målet är rätt insats från rätt vårdgivare vid rätt tidpunkt. Resurser satsas också på förstärkt tillsyn och en förbättrad kunskapsutveckling inom området med hjälp av Socialstyrelsens nationella riktlinjer för missbruks- och beroendevården.
Men en utvecklad missbruksvård kan inte ersätta det preventiva arbetet. Förebyggande arbete minskar lidande, är bra för individen, för familjen och nätverket omkring individen. Det sparar liv och är alltså bra både för individen och för samhället som helhet. Jag skulle önska att den insikten blev mera utbredd och accepterad. Inte minst nu när kommunerna ser sig tvingade till besparingar till följd av den finansiella krisen. "An ounce of prevention is worth a pound of cure."
2007 inrättades en ny struktur för det drogpreventiva arbetet. ANT-rådet är det rådgivande organ där myndigheterna och frivilligorganisationerna möts för att ge råd till regeringen. Folkhälsoinstitutet samordnar länsstyrelsernas arbete och länssamordnarna har en strategisk roll. Kommunerna och frivilliga organisationerna ska bilda gemensam front.
Jag vill kort peka på att det gäller samverkan på två olika sätt, i två olika dimensioner. Det gäller för det första samverkan mellan områdena alkohol, narkotika, dopning och tobak. Vi ser att det finns många gemensamma nämnare. Och att ett framgångsrikt arbete för att förebygga det ena, kan nyttjas också för det andra. Om vi tar dopning som exempel. Missbruket av dopningspreparat är ett problem som är relativt nytt, i vissa län rentav okänt.
Dopning betraktades tidigare ofta som en sak för idrottsrörelsen men idag vet vi att sambandet med narkotikan är påtagligt. Det finns alltså mycket kunskap och erfarenhet kring främjande och förebyggande som dessa respektive områden kan lära av varandra. Detsamma gäller förstås de klassiska sambanden mellan alkohol och narkotika.
Den andra dimensionen är samverkan mellan olika aktörer. Det handlar till exempel om samverkan mellan departement och mellan politikområden.
Med ANT-sekretariatet och den interdepartementala arbetsgruppen så kan myndighetsstyrningen förbättras. Vi kan också snabbare identifiera om det finns behov av myndighetssamverkan på nationell nivå. Genom ANT-Rådet så får berörda myndigheter, ideella organisationer och företrädare för forskningen ett bra samverkansforum. Och här vill jag särskilt nämna det årliga nationella åtgärdsprogram som tas fram, inte bara därför att det blir ett viktigt styrdokument där regeringen beslutar om sin inriktning varje år, utan främst för att programmet ska föregås av diskussioner och möten.
Jag vill också lyfta fram det lokala arbetet. Jag och min statssekreterare har besökt ganska många län de senaste ett och ett halvt året. I en dialog med länsstyrelser, kommuner och frivilligorganisationer har det genomförts regionala dialoger. Det är på den lokala nivån, i det praktiska arbetet, vi kan göra skillnad även om det också behövs strukturer, finansiering och forskning som stödjer det lokala arbetet.
Låt mig gå over till nark-utredningen. Jag mottog utredningen i december förra året och det finns flera förslag som jag tycker är viktiga och väl avvägda. Vi bör effektivisera Folkhälsoinstituts och Läkemedelsverkets arbete med att utreda och anmäla vilka ämnen som bör klassificeras som narkotika eller hälsofarliga varor. Myndigheterna ska ges möjlighet att bevaka utbudet på Internet av oklassificerade substanser och ges rätt att köpa in sådana ämnen för att analysera innehåll och aktiv substans. Jag är mycket oroad över att nya preparat så snabbt kan få fäste genom Internet.
Låt mig avsluta med att konstatera att intresset för narkotikafrågor förenar oss i denna konferens och mässa även om deltagandet sker utifrån olika utgångspunkter beroende på profession, verksamhetsområde och egna erfarenheter. Det är intressant att se de många nya och spännande rön och kunskaper vad gäller hur prevention och behandling kan ske och hur socialt stöd kan ges på bästa sätt. Det finns en stor potential till förbättring och en spännande utveckling väntar. Men det som framför allt förenar är den drivkraft som finns i ett engagemang för de här frågorna. Det är helt enkelt meningsfullt att arbeta för att våra barn och ungdomar inte ska behöva uppleva den förnedring och misär som ett narkotikamissbruk innebär.
Tack för ordet och lycka till de här dagarna.
