En ny Luganokonvention
I oktober 2007 antogs i Lugano konventionen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. Konventionen gäller mellan EU, å den ena sidan, och EFTA-staterna Island, Norge och Schweiz, å den andra sidan. Den innehåller bestämmelser om vilket lands domstol som ska pröva privaträttsliga mål när parterna är bosatta i olika konventionsstater och om erkännande och verkställighet av avgöranden från andra konventionsstater. Konventionen kommer att ersätta den nuvarande Luganokonventionen från 1988. Den nya konventionen är i allt väsentligt likalydande med Bryssel I-förordningen, som reglerar motsvarande frågor i förhållandet mellan EU:s medlemsstater.
Det övergripande syftet med Luganokonventionerna, liksom med Bryssel I-förordningen, är att stärka det rättsliga skyddet för enskilda genom att fastställa domstolars behörighet, att erkänna domstolsavgöranden och att införa ett effektivt förfarande för att säkerställa verkställighet av bland annat domstolsavgöranden.
I denna lagrådsremiss lämnas förslag till de lagändringar som föranleds av den nya Luganokonventionen. Konventionen är, till skillnad från sin föregångare, direkt tillämplig i Sverige och ska därför inte införlivas i svensk rätt. I lagrådsremissen föreslås att lagen 1992:794) om Luganokonventionen, genom vilken den tidigare Luganokonventionen införlivats i svensk rätt, på sikt ska upphävas och att dess tillämplighet under en övergångsperiod ska begränsas. Vidare föreslås följdändringar i andra författningar med anledning av den nya konventionen.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer.
