Tal av Maria Larsson vid Folkhälsoinstitutets konferens om länssamordningen av ANT-arbetet
Norra Latin i Stockholm 17 mars 2009
Jag är väldigt glad att få inleda den här konferensen. Jag ser den som något vi bör ha återkommande. Jag har träffat några av er under året vid några olika ANT-hearings och för ett år sedan deltog jag vid en motsvarande konferens på Clarion här i Stockholm. Jag sade då, och jag vill upprepa det nu, att vi som finns i det här rummet kan göra skillnad om vi lyckas i det drogpreventiva arbetet. Vi har framtiden i våra händer och länssamordnarna är juvelen i kronan i det förebyggande arbetet.
Jag vill börja med att visa en bild över hur utvecklingen sett ut för konsumtionen av alkohol, narkotika och tobak de senaste 17 åren. Den här bilden visar att negativa trender går att bryta, trots omvärldsförändringar. Förväntningarna på 90-talet när det gäller alkohol var att konsumtionen skulle stiga oavbrutet, men sen tre år är den trenden bruten. Drickandet har minskat i stort sett i alla åldersgrupper, förutom att vi ser en liten ökning bland äldre över 65 år.
Det är sannolikt att alla satsningar på lokal, regional och nationell nivå har gett effekt även om det inte är hela förklaringen. Idag har Systembolaget hård konkurrens av illegalt och legalt införd alkohol till följd av den friare gränshandeln. Men siffror bekräftar att Systembolaget ökar sin andel av den konsumerade alkoholen.
När det gäller hur många som provat narkotika sjönk andelarna under 80-talet. På bilden ser vi en kontinuerlig uppgång under hela 90-talet. Det man gjorde i slutet av 1980-talet var att man rustade ner det förebyggande arbetet och slog sig till ro med de långa siffrorna. Det fanns alltså inga starka motkrafter mot de nya trenderna och den ökade tillgängligheten under 1990-talet. Så när allt fler ungdomar började pröva narkotika och nya preparat togs både myndigheter och organisationer på sängen. Och det tog tid innan man rustat upp preventionsinsatserna igen. Sedan 2001 minskar andelen niondeklassare som prövar narkotika.
Jag är mycket oroad över att nya preparat kan få snabbt fäste, inte minst via Internet. Narkotikautredningens förslag är mycket välkomna som ger bättre möjligheter att kunna ingripa snabbare.
Rökning är det mest glädjande. Andelen dagligrökare har minskat under lång tid, särskilt för män. Folkhälsoinstitutet redovisade i början av veckan att minskningen fortsätter även bland kvinnor. Men det finns utmaningar även här. I vissa grupper, till exempel bland flickor i storstadsområden, ökar antalet rökare. Därför är nu Tobaksutredningens förslag på remiss. Hur vi kan skärpa tillsynen och sanktionerna av olaglig försäljning till minderåriga tycker jag själv är bland de viktigaste förslagen från utredningen.
Historien har lärt oss att det som har störst betydelse för den fortsatta utvecklingen för alla substanser på lång sikt är förebyggande arbete. Det ska vara strukturerat och väl förankrat i ordinarie verksamheter. Förebyggande arbete får inte uppfattas som liktydigt med projekt eller ad hoc-insatser. Mitt första budskap till er är att vi tillsammans måste visa på vikten av det förebyggande arbetet. Utvecklingen vi sett antyder, särskilt när det gäller narkotika men också både alkohol och rökning, att det förebyggande arbetet har effekt. Vi har kunnat vända en negativ trend.
I dagsläget upplever många kommuner försämrad ekonomi. Det finns risk att man rustar ner, eller avstår från att starta, förebyggande verksamhet. Då är det ännu viktigare att vi visar vilka positiva effekter förebyggande arbete har.
De nationella handlingsplaner som vi arbetar efter har nu ungefär två år kvar. De avslutas 2010. För att inte tappa tempo ska vi redan i år börja arbetet med handlingsplanerna som ska gälla från 2011 och framåt. Vi ska noga följa upp vad som haft effekt och identifiera de goda exemplen och se till att de arbetas vidare med.
Mitt andra budskap är uthållighet. Det är lätt att slappna av, kanske därför att kurvorna verkar peka i rätt riktning. Eller för att vi i en internationell jämförelse ser ut att klara oss bra. Eller, som det verkar nu, därför att ekonomin kärvar i kommunerna och landstingen. Det arbete som inte är lagstadgade uppgifter för kommunerna behöver starka företrädare. Vi måste kunna peka på vilka effekterna är. Det är därför vi måste hålla i och inte får slappna av. Det är därför förebyggande arbete måste motiveras om och om igen.
Och faktiskt gäller det globalt också. Jag besökte FN:s narkotikakommission förra veckan som höll möte i Wien i Österrike. Världens länder samlades för att utvärdera tio års arbete för att begränsa narkotikan. Det man tidigare varit överens om har lagts fast i tre narkotikakonventioner. Och de bygger på att vi både ska störa och förhindra produktionen, och förebygga efterfrågan. Därtill erbjuda vård och behandling.
Tyvärr finns en del av världens länder som ger upp därför att man inte lyckats förebygga narkotikamissbruket. I vårt västra grannland vill man nu pröva att förskriva heroin till missbrukare. Något som jag anser är fel väg att gå. Jag står helt bakom läkemedelsassisterad behandling som vi har i Sverige, med t ex Metadon och Subutex. Men det innebär inte att vi bör låta staten eller landstingen svara för heroinanskaffning. Det ger en felaktig signal och jag menar också att det inte skulle ha den effekt man är ute efter. Istället riskerar man att skapa en marknad för laglig narkotika, och att man får ett dränage, alltså att laglig narkotika kommer ut till människor som inte ingår i behandlingsprogrammen.
På sikt öppnar den här debatten för normalisering, alltså att det blir ett vardagligt inslag att många prövar och många använder narkotika. En viktig förklaring till att vi i Sverige har så få som prövar narkotika är att det aldrig blivit accepterat, att det aldrig uppfattats som normalt att testa.
Men inte minst är det fel därför att det innebär att vi ger upp målsättningen att alla människor ska kunna leva drogfritt. Det är också en signal om det värde som vi anser att varje människa har.
De två budskap jag vill förmedla till er, om uthållighet och förebyggande arbete, det gäller alltså också det globala narkotikaarbetet och alkohol- och tobaksarbetet såväl inom FN som inom EU.
Jag vill ta upp och lyfta fram några viktiga delar av det lokala och regionala arbetet. Barn som växer upp med missbruk i familjen är en målgrupp. Förebyggande arbete och tidiga insatser kan ha stor effekt då vi vet att de här barnen löper fyra till fem ggr så stor risk att själva hamna i missbruk. Ni känner väl till den nationella startsignal som gavs i september 2007. Av de medel som finns för lokala stödinsatser, 75 miljoner kr, till lokalt förebyggande arbete ser vi gärna att den här målgruppen prioriteras. Allt det känner ni till.
Det har kommit igång metodutveckling och verksamheter för den här målgruppen och jag vill understryka hur viktigt det är att fortsätta det arbetet. Det är också ett område där samverkan och samarbete mellan alla som kommer i kontakt med dessa barn och föräldrar är livsnödvändigt. Det finns väldigt bra exempel på hur lite som behövs för att de som träffar vuxna med missbruksproblem också ska uppmärksamma om det finns barn, och vise versa.
Fler kommuner skulle vinna på att utarbeta samarbets- och insatsstrategier för hur de ska upptäcka och stödja barn som växer upp med missbruk. Vi vet att samma sak gäller barn som växer upp med psykiska problem eller ökad utsatthet av andra slag nära inpå sig. Vi får tyvärr fortfarande rapporter från till exempel kommunala samordnare om att det är svårt att etablera ett närmare samarbete med skolvärlden. Vi är medvetna om de svårigheter som finns men vi ser också att alla har att vinna på att vi kan hitta bra samverkansmodeller, att vi kan hitta rutiner som fungerar och att de goda metoder som finns framtagna används. Det här är något som jag vet att flera av er efterfrågar.
Det brukar ingå i högtidstalen att man ska samarbeta med det civila samhället. Men vi menar faktiskt allvar. Frivilliga organisationer ska inte vara en dekoration. De kan betyda något och de har vägar och kontakter som på sina håll kan vara unika. Samarbetet med dem kan bli fruktbart, kreativt och man kan nå bättre resultat om de involveras. Direktiven säger att de ska involveras. Alldeles för många kommuner saknar fortfarande samarbete med frivilliga organisationer. Alldeles för många kommuner saknar drogsamordnare. Och frivilligorganisationer hör av sig och säger att deras erfarenheter och beredskap inte tas tillvara. Jag skulle vilja be er hjälpa till att föra samman kommunerna och frivilligsektorn.
Min vision är att alla svenska kommuner ska ha ett effektivt förebyggande arbete, grundat på kunskap och fungerande metoder. Att det blir en lika naturlig del av en kommuns åtaganden, som äldreomsorg eller vatten och avlopp. Därför skrev vi tillsammans; jag, landshövdingarna och länssamordnarna, till kommunerna och pekade på värdet av det förebyggande arbetet.
Låt mig avslutningsvis nämna det viktiga Riskbruksprojektet. Jag är medveten om alla aktörer och eldsjälar som jobbar med det och jag hoppas att vi alla ser potentialen i det sättet att arbeta. Riskbruksprojektets mödravårdsdel är särskilt glädjande. Där har man på fyra år kunnat visa en fantastisk framgång. Över 95 procent säger att de nåtts av informationen om riskbruksfrågorna. Och från att det varit 30 procent av de gravida som fortsätter sitt alkoholbruk under graviditeten så är det idag ca 8 procent som säger att de druckit alkohol. Jag tror att ni kan bidra även i det arbetet med att få främst landstingen att våga satsa på Riskbruksprojektet.
Man brukar säga att länssamordnarna är en spindel i nätet. Förebyggande arbete inbegriper många olika aktörer. Det är just för att samordna och sprida metoder och idéer som vi ser det stora värdet av länssamordningen.
Jag vill än en gång säga att länsstyrelserna och länssamordnarna är våra viktigaste samarbetspartners för att få till stånd ett aktivt, förebyggande arbete på regional och lokal nivå. Jag hoppas att jag inte tynger era axlar utan att jag snarare kunnat uppmuntra er i det viktiga förebyggande arbetet för en förbättrad folkhälsa.
Tack för ordet.
