ReageraMera

Anförande vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen 20 januari 2009

Cecilia Malmström, EU-minister

Mina damer och herrar,

Att bli inbjuden flera gånger till samma evenemang är en stor ära. Det är dock inte självklart. Något som Winston Churchill en gång använde till sin fördel.

Churchill fick en inbjudan från George Bernard Shaw till en av hans premiärer. I Shaws stod följande: "Bifogar två biljetter till min premiär. Ta med en vän - om du har någon."

Varpå Churchill snabbt svarade: "Käre George, jag tackar dig för inbjudan och biljetterna. Dessvärre är jag upptagen den kvällen, men jag tar gärna biljetter till den andra föreställningen - om det nu blir någon."

Men för mig blev det en gång till. Jag vill därför tacka Folk och Försvar för att jag för tredje gången som EU-minister får komma hit.  För oss som är intresserade av säkerhetspolitik är detta en av årets höjdpunkter.

På trettondagen kopplade kylan ett fast grepp över Europa. I Bulgarien sjönk kvicksilvret ner till minus 15 grader, vilket i och för sig inte är ovanligt så här års. Problemet var att det ryska gasmonpolet samma dag beslöt att dra åt kranarna för gastillförseln genom Ukraina, vilket snabbt skapade problem med värmeförsörjningen i mer än ett dussin länder i östra Europa.

Det som började som en kommersiell dispyt mellan två gasbolag fick blixtsnabbt allvarliga följder för flera miljoner människor i länder på Balkan och Centraleuropa, som tvingats genomlida två veckor i utkylda bostäder. Industrier och skolor var tvungna att stänga när gasen uteblev.

Mina damer och herrar,

Det hade bara gått fyra dagar in på det nya året när det stod klart att EU drabbats av ännu en kris vid sidan av konflikten i Gaza. Och det som är så typiskt för en kris gällde förstås även denna gång: den kom helt oväntat. Sent i natt slöts till slut ett avtal mellan Ryssland och Ukraina, och gasen släpptes på igen i morse. - Även om det tagit tid så är det tack vare stora insatser från Europeiska unionen som människor i de östra delarna av Europa nu åter kan värma upp sina vinterkalla hem.

Gaskrisen illustrerar väl hur sårbara EU-länderna är, även vid en kris som har sina orsaker utanför våra gränser. Samtidigt som vi hade beredskap för lösa en tvist mellan två länder, saknar vi helt den fysiska möjligheten att hjälpa varandra med energiförsörjning när ett antal EU-länder står utan värme mitt i vintern.

Vi kan dra en viktig slutsats av den två veckor långa gaskrisen: Kriser av helt olika slag kommer att fortsätta uppstå, och vi måste ha en bättre beredskap för att hantera dem.

Rubriken för mitt anförande är "vilken säkerhet erbjuder den Europeiska Unionen?".

Lite förenklat kan man säga att Unionen idag erbjuder säkerhet i allt från att hindra pirater utanför Somalias kust och en rättsinsats i Irak, till varningssystem för att upptäcka farliga livsmedel i mataffären här på Högfjällshotellet.

Och oavsett om det handlar om en terrorattack i Bombay, en allvarlig storm i södra Sverige, ett cyberangrepp mot Estland eller en gaskris som drabbar människor i Slovakien och Bulgarien ska EU kunna agera. Samma sak gäller om Östersjön drabbas av en oljekatastrof - ett högst realistiskt scenario som vi talade om i går.

Att förebygga och samordna krishantering vid katastrofer, och därigenom skydda sina medborgare är nämligen, och måste vara, en av EU:s viktigaste uppgifter.

Under den gångna hösten har unionen tagit stora kliv framåt som aktör.

I augusti hamnade EU:s utrikes- och säkerhetspolitik i centrum på ett dramatiskt sätt. När de ryska stridvagnarna rullade in i Georgien gick Ryssland inte bara fysiskt över en nationsgräns, utan även över den gräns som reglerar samarbete mellan stater. Den aktör som starkast markerade att detta var oacceptabelt var den Europeiska unionen. Det var viktigt att EU axlade det här ledarskapet, något som knappast hade varit möjligt för några år sedan.

Samtidigt blev den finansiella krisen akut. En global kris kräver globala lösningar och EU visade snabbt att man var en central aktör för att skapa stabilitet på kreditmarknaden. Inom unionen skapades särskilda "trafikregler" så att medlemsstaterna agerade på ett likvärdigt sätt.

Gemensamt för dessa båda kriser - och gaskrisen som till slut fått sin lösning -  var att EU tog på sig en ledartröja.

Jag drar två slutsatser av hur vi agerade. För det första att EU kan hantera även större kriser som primärt berör en enda sektor på ett bra sätt. För det andra att sättet vi hanterade kriserna på fortfarande var av ad hoc-karaktär.

Det vi saknar är däremot en helhetssyn och förutsägbarhet. Alla som arbetar med krishantering vet hur farligt det är med ett system som bygger på stuprör och ad hoc-lösningar. För att ta arbetet till en ny nivå ska vi därför fokusera på samverkan mellan sektorerna och tydliga beslutsgångar.

Hur ser då vägen dit ut?

Det handlar om att se på säkerhet med nya ögon. Precis som vi gör i Sverige behöver även EU ta ett bredare grepp för att hantera de hot vi står inför. Vi måste också komma ifrån den förlegade åtskillnaden mellan intern och extern säkerhet. Den globaliserade världen gör att hoten går in i varandra. Tydliga exempel på detta är terrorister och smittsamma sjukdomar som inte bryr sig om några gränser.

Ett steg i rätt riktning är att vi för en månad sedan uppdaterade unionens säkerhetsstrategi. Och nu tar vi ett bredare grepp på de hot och utmaningar vi står inför. Särskilt värt att nämna är konsekvenserna av klimathotet och knappheten av energiresurser.

Men det som verkligen kan ta arbetet till en ny nivå är när - jag säger hellre när än om - Lissabonfördraget träder ikraft. Som ni vet röstade riksdagen med bred majoritet i november ja till fördraget.

Förutom några osäkerheter i Tjeckien återstår endast Irland. Ett ja i den folkomröstning som förmodligen väntar där i höst och vi har ett nytt fördrag på plats - även om det är en lång resa dit.

Vad betyder då mer konkret fördraget för EU:s arbete med skydd och säkerhet?

I Lissabonfördraget finns en solidaritetsklausul som säger att om något medlemsland drabbas av en terrorattack eller katastrof kan det begära hjälp från övriga EU-länder, som då ska bistå.

Den här utvecklingen visar tydligt att den tid då varje land bara svarade för sin egen säkerhet är förbi. Istället är vi på väg mot ett paradigmskifte, som präglas av att EU:s medlemsländer solidariskt ställer upp för varandra.

Om ett EU-land drabbas av ett en terrorattack, epidemi eller naturkatastrof ska Sverige göra vad vi kan för att bidra med stöd. På samma sätt ska vi kunna vi förvänta oss hjälp när Småland drabbas av storm eller om svenskar drabbas av en katastrof på andra sidan jordklotet.

Det är den synen som lägger grunden för en solidarisk säkerhet värd namnet.

Exakt hur denna solidariska säkerhet ska utformas återstår att se, men jag skulle med glädje ta mig an dessa diskussioner i höst. Härigenom skulle vi också skapa ett system för att hantera större komplexa kriser.

Vidare ger det nya fördraget EU en särskild utrikespolitisk representant, ett slags utrikesminister som ska samordna unionens externa insatser. Hon eller han kommer att vara ordförande i utrikesministrarnas råd, men också vice ordförande i kommissionen, något som gör att onödigt dubbelarbete undviks samtidigt som unionens resurser samordnas bättre.

En gemensam utrikestjänst kommer att byggas upp. Det blir ett slags utrikesdepartement på EU-nivå som ger oss förutsättningar till ett mer enat agerande. En allt mer gemensam samsyn med europeiska förtecken kommer att växa fram.

En europeisk utrikesförvaltning gynnar inte minst ett medelstort medlemsland som Sverige genom att den europeiska handlingskraften ökar. I länder utanför unionen ska EU-tjänstemän och diplomater från medlemsländerna samarbeta med varandra.

På så sätt kan den samlade krisberedskapen bli bättre. Antalet länder som vi har närvaro i kan öka samtidigt som den samlade kapaciteten på plats förbättras när vi kan bistå varandra.

Ett annat område som skulle må bra av ett nytt fördrag är det rättsliga samarbetet. Med det nya fördraget blir det betydligt enklare att fatta beslut. Att som idag låta den medlemsstat som vill minst styra arbetet är ingen bra lösning för oss som vill se ett EU som resolut tar itu med problem med terrorism och annan gränsöverskridande brottslighet.

Mina damer och herrar,

Om fem månader tar Sverige över ordförandeskapet i EU. Det ser jag verkligen fram emot. Ett omfattande arbete sker nu för att förbereda oss på vilka frågor som ska hanteras och vad vi vill prioritera. Men det är ibland som John Lennon sjunger "Life is what happens when you are busy making other plans". Att planera är viktigt men det blir sällan som man tänkt sig.

Fråga bara våra tjeckiska och franska vänner. Tjeckerna fick från dag ett hantera den eskalerande situationen i Gaza och gasdispyten mellan Ryssland och Ukraina. För att inte tala om Frankrike som hade stora planer på vad man skulle åstadkomma. Innan deras ordförandeskap ens börjat röstade en majoritet av irländarna nej till Lissabonfördraget. Därefter kom Georgienkriget och finanskrisen i rask takt.

Naturligtvis tog dessa kriser över alla planer och Frankrikes president Sarkozy tvingades istället lägga stor kraft på krishantering. Och överlag tycker jag att man hanterat det bra - om än på ett ganska klassiskt franskt sätt.

Då frågar ni er kanske: hur ska Sverige kunna hantera oförutsedda kriser och axla ansvaret för unionens 500 miljoner invånare?

En förutsättning för att leda EU är att Sverige självt har en god förmåga att hantera kriser. Regeringen har sedan dag ett haft detta som en av sina viktigaste uppgifter. Jag vill lyfta fram två faktorer.

Den första var inrättandet av en krishanteringsfunktion i statsrådsberedningen. Med den säkerställer vi att regeringen ständigt är uppdaterad över vad som sker i vår omvärld. Därigenom stärks också regeringens förmåga till ett samlat och snabbt agerande.

Den andra är den nu snart tre veckor unga myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Genom den får vi på myndighetsnivå ett mer samlat grepp över vår förmåga.

En del av myndigheten är det gamla Räddningsverket som tillhör de ledande aktörerna i Europa. Ett exempel var efterspelet till den cyklon som drabbade Burma. EU agerade snabbt genom sitt räddningstjänstcenter och sände en förfrågan till Räddningsverket. Som sedan blev första internationella aktör på plats. Med den nya myndigheten ska vi bli ännu starkare.

Sammantaget anser jag att Sverige nu håller på att skaffa sig den krishanteringsförmåga som krävs för att leda den Europeiska unionen.

Opinionsinstitutet Synovate ställde i december en rad frågor till svenska folket om EU-medlemskapet och vilka frågor Europeiska unionen ska syssla med. En av frågorna handlade om EU:s ansvar för att samordna hjälp till medlemsländer som drabbas av katastrofer och till EU-medborgare som drabbats av katastrof på annat håll i världen.

Svaren är förvånansvärt tydliga. Sju av tio anser att EU bör ta ett betydande ansvar vid en kris. Samtidigt är det inte ens två av tio som tycker att EU tar detta ansvar idag. En stor majoritet förväntar sig alltså vad som är fullt rimligt - att vi gör EU ännu bättre på att hantera kriser och katastrofer, oavsett om de inträffar inom eller utanför Unionen.

Vad kommer då Sverige att prioritera för att EU ska bli en starkare aktör? Överlag handlar det om att stärka helheten i EU:s arbete, precis som vi gör i Sverige. Men vi behöver även stärka det operativa arbetet. Låt mig först nämna några saker ur ett helhetsperspektiv.

Det viktigaste är att stärka den strategiska samordningen vid en kris. EU har ett system för samordning vid stora katastrofer som ännu inte har aktiverats. Vi ska vässa och utveckla de här strukturerna. Ett sätt är genom den övning vi kommer genomföra under det svenska ordförandeskapet.

Ett annat är att utveckla unionens förmåga att ta fram samlade lägesbilder. Hade Sverige och övriga EU-länder till exempel under tsunamin 2004 haft den italienska bedömningen hade många säkert agera snabbare än vad som blev fallet.

Vi ska också verka för att kommissionen - som är EU:s motor - blir mer samstämmig, och det kräver ett nytänk. När en ny kommission utses i höst bör man antingen tillsätta en särskild kriskommissionär, eller lägga ansvaret direkt under kommissionens ordförande. På det sättet får vi några stuprör färre.

Men även samarbetet mellan medlemsländerna och kommissionen behöver utvecklas. Alltför ofta sker saker utan att de samordnas. Detta såg vi senast när EU agerade efter terrordåden i Bombay. Man kan inte bedriva konsulärt arbete å ena sidan och räddningstjänst å andra sidan utan att samverka. Möjligen syns inte bristerna i Bryssel men för folk på plats i Bombay blev det uppenbart att EU inte var tillräckligt samordnat.

Det var några ord om helheten. Samtidigt ska vi förstås utveckla de olika instrument som behövs för att Unionen ska bli operativ.

Här är kommissionens räddningstjänstcenter centralt, och det bör utvecklas till ett katastrofcenter med fler uppgifter än idag. Med förstärkta resurser och rätt befogenheter kan katastrofcentret göra bättre analyser samtidigt som man samordnar mer och snabbare.

En förutsättning för att själva samordningen ska fungera är att de 27 medlemsländerna blir bättre på att ställa olika slags resurser till EU:s förfogande, så att vi kan möta alla tänkbara katastrofer. Sverige ligger på framkant, men även vi kan göra mer. Och jag skulle gärna se ett samarbete där medlemsländerna i större utsträckning poolar sina resurser.

Samordningen behöver alltså bli bättre, men samtidigt ska det understrykas att det fortfarande är Sverige och inte EU som beslutar om huruvida vi kan bidra med svenska resurser i en katastrofsituation.

Ett annat område som EU kan utveckla är det konsulära samarbetet. I många av de kriser och katastrofer som inträffar i världen finns det EU-medborgare. Att varje EU-land ska skicka egna flygplan känns inte särskilt klokt - varken för de drabbade eller för skattebetalarna.

De dåliga erfarenheterna från tsunamin 2004 måste omsättas i ett effektivt och fungerande samarbete som gör att EU-länderna samarbetar på alla plan när drabbade medborgare ska undsättas, var än i världen en kris inträffar. En viktig väg är att ge katastrofcentret i kommissionen en tydlig roll även i det konsulära samarbetet.

Detta för mig till frågan om vad som är målet med EU:s krishantering.

Målet är inte att EU tar över den nationella krishanteringen. Tvärtom, Sveriges egen krishanteringsförmåga är och kommer fortsätta att vara grundläggande för att hantera kriser som drabbar vårt land. Däremot bör krishanteringen på europeisk nivå bli ett viktigt komplement till arbetet här hemma. Ett väsentligt större komplement än idag.

Vår väg är inte att lämpa över ansvaret på EU. Istället ska vi få medlemsländerna att ta ett större ansvar samtidigt som vi stärker samordningen i Bryssel. Och vi är på god väg.

Min vision är att vi ska bygga upp ett så omfattande samarbete att när ett land råkar ut för en kris eller katastrof ska man kunna förvänta sig att de andra medlemsstaterna hjälper till.

Sker ett terroristangrepp i Stockholm och vi behöver extra resurser, det må vara polisiär hjälp eller sjukvårdsresurser, ska vi direkt kunna ringa Bryssel och inom några timmar få det stöd vi behöver. Likväl som vi snabbt ska kunna skicka hjälp om våra europeiska grannar är i nöd.

För att nå dit ska vi gå från ad hoc-lösningar till förutsägbarhet. Från stuprörstänkande till bättre samordning. Och det gäller allt från militära kriser till skogsbränder och pandemier, både inom och utanför EU.

Först då kan vi med gott samvete säga att vi gjort vad vi kan för att ge EU:s medborgare den säkerhet de behöver.

Och för att sluta där jag började, med Winston Churchill och George Bernard Shaw, får vi väl se om det blir något ytterligare framträdande för mig nästa år här i Sälen.

Om jag får det hoppas jag kunna säga att Sverige hösten 2009 tog sitt ansvar för EU:s säkerhet, både vad det gällde att hantera uppkomna kriser, och att utveckla Unionens samlade krishanteringsförmåga.

Tack!