Reaktion på kritik mot narkotikakontroll vid musikgala
Det är inte med någon större förvåning man återigen kan följa den överreaktion som uppstår när vissa kategorier i underhållningsbranschen i likhet andra medborgare blir kontrollerade vid misstanke om brott och illegalt missbruk. Samma fåfänga visa hörs återigen. Rör inte mig, jag är speciell eftersom jag är konstnär eller artist, så ljuder ibland argumentet för en slags självutnämnd immunitet. Andra förklaringar för särbehandling är att konstnärligt skapande gärna skall utvecklas och utföras under influens av stimulantia. Flummighet var benämningen på detta förhållningssätt med sin storhetstid för 40 år sedan. Historien har väl ändå lärt oss en del och det kan vara tid för en del i underhållningsbranschen att reflektera och mot bakgrund av konsekvenserna av de misstag som tidigare begåtts ta sitt ansvar. Ett ansvar som delvis skall syfta till ett skydd för de egna att inte falla offer för yrkesåkomman med drogmissbruk med ibland den sämsta yttersta konsekvensen.
För den som tvivlar lämnas lästipset om Göran Bohlins bok Idiotiska klubben. Vitboken, som med all önskvärd tydlighet beskriver hur vi onödigtvis förlorat många av våra allra bästa underhållare.
Är det någon som tvekar på att det finns en symbios mellan spridningen av narkotiska preparat och vissa livs- och musikstilar, och därmed ett alldeles särskilt ansvar för den som i offentligheten finns där som förebild för de unga som så gärna identifierar sig med och lockas kopiera idolens beteende? Oavsett vem och vederbörandes omgivning som narkotikan slagit klorna i finns inte något positivt att anföra - förr eller senare blir ändå det mesta ett elände.
Narkotikaproblematiken i världen är en komplex historia med kopplingar in i korrupta politiska miljöer där man glömt eller inte vill se det elände och den förnedring den skapar för de fattiga och utsatta. Det är narkotika som ofta finansierar krigsherrars grymma övergrepp mot människor. Artister och konstnärer vill gärna bli tagna på ett särskilt allvar och är ofta djupt engagerade i dessa samhällsfrågor och det får inte lämnas utrymme för att ifrågasätta den trovärdigheten.
Trovärdigheten i narkotikapolisens syfte med åtgärderna vid den aktuella galan har av vissa blivit ifrågasatt.
En i media mycket vanligt förekommande tyckande professor tyckte nu att polisen enbart sökte PR-effekter. Professorns starkaste gren är inte narkotikastrategier men som han nu är särskilt erfaren på PR-effekternas område kan man bara ge honom kredit på självmålskontot.
Polisinsatsen saknar motsvarighet ur ett preventivt perspektiv med ett särskilt mervärde när nu så många ser att polisen inte gör skillnad på de som kan kontrolleras i narkotikasammanhang.
Anders Stolpe
Vice ordf. Svenska Narkotikapolisföreningen
