ReageraMera

Kungsporten, Huskvarna 20 april 2009

Maria Larsson, Äldre- och folkhälsominister

Tack för inbjudan att tala vid den här konferensen. Jag vill gratulera Hela Människan och ni andra medarrangörer att ni lyckats samla så många deltagare. Det är frågor som under lång tid bedrivits i skymundan men ni visar att ni kan samla en bred krets av intresserade. Arbetet för att ge Glömda Barn upprättelse och uppväxtförhållanden som är gynnsamma, engagerar mig, liksom er, mycket.

Vi är helt beroende av att många olika aktörer finns med i det arbete och att många aktörer samverkar. Frivilligorganisationer är centrala i arbetet och jag ser Hela Människan som en mycket kompetent och väl utrustad organisation som kan göras stor skillnad.

Jag ska försöka visa något av vad jag velat åstadkomma som folkhälsominister och vad regeringen gör för att stärka barnperspektivet. Allt sedan vi tillträdde som ny regering har en av mina prioriteringar varit att förbättra situationen för barn som far illa.

Ungdomsstyrelsen pekar på att ungefär 80 % av barnen själva säger att de mår bra. Det är viktigt att komma ihåg. Men alla barn växer tyvärr inte upp under förhållanden som präglas av tolerans, kärlek och beröm. Vi ser också, och det bekymrar oss, att många barn och ungdomar visar tecken på stress, ångest och att man är olycklig. Man säger att man har ont i magen och svårt att sova. Samtidigt ökar förskrivningen av antidepressiva medel till unga dramatiskt. Och alltför många, inte minst unga tjejer, utsätter sig för stora risker.

Socialstyrelsens Folkhälsorapporten 2009 kom för tre veckor sedan. När de mäter om grundskolebarn känner sig nere, har svårt att somna, är nervösa eller har huvudvärk, så ökar den typen av svar. Såna symtom är vanligare bland flickor än bland pojkar. Även bland tonåringar ökar den psykiska ohälsan enligt Socialstyrelsen. Alkoholkonsumtionen är fortsatt hög bland ungdomar och det är fler som vårdas för alkoholförgiftning idag än under 90-talet. Det här är varningssignaler som vi måste ta på stort allvar.

Som kristdemokrat så är förstås insikten om familjens betydelse fundamental. Och den tror jag att jag delar med de allra flesta svenskar. Föräldrar har livets viktigaste, och kanske också svåraste uppgift, när det gäller att uppfostra och vägleda sina barn. För några veckor sedan lanserade vi en strategi för att utveckla ett föräldrastöd som ska kunnas finnas ända upp till dess att barnen fyller 18 år. Många efterfrågar inte minst nätverk för att kunna samtala med andra föräldrar. Tonårstiden är svår. Tonårstrots, bristande kontakt mellan barn och föräldrar, testande av droger.

Som förälder behöver man både kunskap och nätverksbyggande med andra föräldrar. För vad föräldrar gör och säger har stor betydelse. Det säger också tonåringarna. Och de tycker att deras föräldrar ska ha föräldrautbildning, visar en alldeles färsk undersökning. De vill ha föräldrar som bryr sig. Föräldrar är de viktigaste personerna i varje barn och ungdoms liv.

Men för barn som växer upp i hem där det förekommer missbruk är det ibland familjen, föräldrarna som är problemet. Det kan också  vara så att man  växer upp med en förälder som har en psykisk sjukdom, eller kanske finns det en annan familjehemlighet, kanske mamma eller pappa sitter i fängelse.

Föräldrar, som normalt är en fantastisk skyddsfaktor, blir då en överhängande riskfaktor. Det finns vuxna, även föräldrar, som är positiva till att barn prövar alkohol eller narkotika eller bryter normer på andra sätt. Vuxna som skapar en hemmiljö med missbruk, eller föräldrar som har allvarliga konflikter som är så allvarliga att barnen tar skada.

Det var med viss bävan men också stor entusiasm, som vi drog igång arbetet för att uppmärksamma De Glömda Barnen. Och gensvaret har varit enormt från frivilliga organisationer, från olika professioner av socialtjänstarbetare och skolfolk, från kommuner med flera. En första åtgärd handlade om att ta reda på hur många de här barnen är. Vi misstänkte, bland annat efter tidigare skattningar, att de kunde vara ganska många. Upp till 200 000.

Folkhälsoinstitutet kom fram till att ca 385 000 barn lever i en familj där den ena eller båda föräldrarna har en riskabel alkoholkonsumtion. Den här beräkningen gäller då alkohol. Räknar man in narkotika så blir de ännu fler. Och vidgar man problemet till att också avse vuxna med någon psykisk sjukdom eller som sitter i fängelse, blir de följaktligen ännu fler.

Ett barn skrev så här:

" Min mamma drack alkohol och åt tabletter och var för det mesta påverkad av något. Min pappa var också, liksom mamma alkoholist, men hade mera kontroll över sin situation. Jag och min bror agerade vårdare utan lön och semester. Man kan uttrycka det ungefär så att i vår familj fanns inga barn, bara korta vuxna. "

385 000!!  Kan ni se dem framför er. Det går nästan inte att omfatta med tanken. De finns i varenda förskolgrupp, i varenda klass. De har ofta en klump i magen och de vågar sällan ta med kompisar hem. Man kan inte vara säker på hur det är hemma. Man är inte trygg.

Den här insikten föranledde oss att vidta ganska många åtgärder. Jag hinner inte gå igenom, alla men vill i alla fall nämna några. Ett viktigt område gäller vad kommunerna gör, vilken verksamhet och vilket stöd de erbjuder. Dessa barn har nämligen fem gånger förhöjd risk att själva hamna i missbruk och kriminalitet. De måste få stöd, exempelvis i  en stödgrupp, de måste få se att de inte är ensamma i sin situation, de måste få veta att det inte är deras fel eller deras ansvar att mamma eller pappa drogar och de måste få träffa andra vuxna som förmedlar möjlighet till ett annat vuxenliv. Vi vet att det kan göra skillnad. Det är ett centralt preventionsarbetet.

När vi inledde arbetet hade vi en kartläggning av IOGT:s juniorförbund Junis om hur kommunerna arbetade med att nå dessa barn, vilket stöd som erbjuds. De bedömde att endast två procent av barnen till alkoholberoende föräldrar nås av någon insats. 76 procent av kommunerna kunde då erbjuda stödgrupper. Idag har nästan alla kommuner någon verksamhet för barn till missbrukare,  enligt en kartläggning som UPP-centrum (Nationellt utvecklingscentrum för barns psykiska hälsa) har gjort. Samma kartläggning visar att drygt hälften av kommunerna har tillgång till programverksamhet för barn till psykiskt sjuka föräldrar. Det här är ingen mätare på hur många barn som får stöd, verkligen inte. Men vad det säger är att förutsättningarna finns.

För att stimulera kommunerna till större insatser har flera åtgärder vidtagits.  Jag vill bland annat nämna de stimulansmedel som finns till kommunerna. Folkhälsoinstitutet har 75 miljoner kr till förebyggande arbete. Av dem ska 50 miljoner användas för barn till föräldrar med missbruksproblem eller för andra målgrupper där barn kommer i kläm. Vi lyfter också särskilt fram de frivilliga organisationernas insats.

Pengarna, som funnits i flera år, har inte använts fullt ut. Det har blivit pengar kvar på kontot. Det är sorgligt tycker jag. Vi vet att det tar tid att bygga ett sådant arbete. Det tar tid att få det känt, att få igång ett bra samarbete med dem som kan se dessa barn i Men en viktig, för att inte säga grundläggande fråga, är hur vi upptäcker de här barnen. Stödet kan vara hur väl uppbyggt och förfinat som helst. Men om inte barnen identifieras tjänar det inte mycket till.

Jag fick en berättelse om en tjej som alltid varit stillsam och ordentlig i skolan. I sjunde klass började hon plötsligt skolka från svensklektionerna. Det visade sig att de höll på med ett projekt på temat "Min uppväxt". Hon tyckte det var omöjligt att berätta om sin familjesituation eftersom hon levde med en ensamstående pappa med alkoholproblem. "- Jag har för dålig fantasi för att kunna hitta på en berättelse och jag orkar inte skriva som det verkligen är." - sa hon. När hon bröt isen och berättade, gick hon med på att kontakt kunde få tas med pappan också. Hon gick med i en tonårsgrupp till missbrukare.

Frivilliga organisationer och föreningslivet i allmänhet har en nyckelroll. Man har örat mot marken och en lyhördhet som myndigheter ofta saknar. I barn- och ungdomsföreningar träffar man också hundratusentals ungdomar i olika verksamheter varje vecka, allt från schack till fotboll. Det är verksamheter som egentligen har andra syften men som ger den närkontakt som kan leda fram till att man kan identifiera Glömda Barn.

Jag vill också gärna nämna skolans stora betydelse här. En undersökning som gjorts bland grundskolerektorer och socialarbetare visar att samarbetet brister. Bara en tredjedel av skolorna har en skriftlig policy eller handlingsplan för att upptäcka, bemöta och stödja barn som lever med missbrukande föräldrar. En fjärdedel av grundskolerektorerna tycker att samarbetet med andra myndigheter fungerar dåligt.

När socialsekreterarna får frågan om vilken enskild faktor de tror är viktigast för att kunna ge ett bra stöd så pekar 60 procent på tydligare rutiner för samverkan mellan skola socialtjänst och polis. 30 procent vill ha större engagemang från ledning och politiker. Och bara en av tio prioriterar ökade resurser. Jag tror de gjort en alldeles riktig bedömning. Det fattas tillitsfullt samarbete för att de här barnen ska få hjälp.

Socialtjänsten har ett särskilt ansvar att se till att samverkan kommer till stånd. Men det finns också en skyldighet för hälso- och sjukvården och skolan att delta när socialtjänsten bjuder in till samverkan. Skyldigheten finns inte för frivilligorganisationerna men de brukar alltid hörsamma en sådan inbjudan ändå.

Socialstyrelsen, Rikspolisstyrelsen och Myndigheten för Skolutveckling har tagit fram en strategi som man kan arbeta efter lokalt. Den här strategin är en guldgruva för dem som ska samverka. Här finns både teori och praktik för hur man kan bygga sin lokala samverkan. Och det innebär att det nu alltså inte finns några ursäkter att inte inleda samverkan på lokal nivå.

 En viktig resurs är länssamordnarna som numer finns i alla län. De ska samordna det lokala arbetet och utgör en länk mellan lokal, regional och nationell nivå. De har också ett specifikt uppdrag att samverka med den ideella sektorn. Som vi ser det är länssamordnarnas roll mycket central för arbetet inom alkohol- , narkotika-, dopnings- och tobaksområdet och därför finansieras de fullt ut av regeringen.

En särskild åtgärd jag vill nämna är alldeles, alldeles ny. Det finns ett stort behov av att öka kunskapen om vilka grupper av barn och ungdomar i risksituationer som erbjuds förebyggande insatser. Och vilka åtgärder dessa barn och ungdomar får. Folkhälsoinstitutet har därför fått i uppdrag att kartlägga det förebyggande arbetet i kommunerna som särskilt riktas till barn och ungdomar i olika risksituationer. Och att ta fram indikatorer som kan mäta utvecklingen på området. Då kan vi följa arbetet utveckling år från år, och jämföra kommuner. Då kan goda exempel få lysa och spridas vidare. Den här kartläggningen kommer att ske under 2009, 2010 och 2011.

Socialstyrelsen har också ett uppdrag att kartlägga metoder som fungerar för samtalsbehandling och stöd. Jag är helt övertygad om att det finns många bra och verksamma metoder. Bland annat tänker jag på Ersta Sköndal som var bland de första som startade samtalsgrupper. Men ett problem är att det saknas uppföljningar och utvärderingar. Och det framkommer också i Socialstyrelsens arbete; det finns i princip inga metoder som har ett vetenskapligt underlag med god evidens, så att vi kan säga att de med säkerhet har en positiv effekt på barns hälsa. Beprövad erfarenhet som dokumenterats finns i viss mån, men också det i för liten utsträckning. Vi ska arbeta med att ta fram mer av vetenskapligt material samtidigt som vi arbetar och utvecklar metoderna.

I Västerbotten som jag nyligen besökte, berättade man om Linus Barnstöd. Det är en utbildning som 26 representanter från Västerbottenskommunerna har fått. Metoden, som är framtagen av Hela Människan, utvärderas just nu på Örebro universitet. Just så kan vi göra och så görs med fler metoder som idag används.

Låt mig avslutningsvis säga att jag tycker att Barnkonventionen inte är omsatt i praktisk verklighet i vårt land. Vi har talat mycket om den, men barn har ett svagt rättsskydd och de får inte alltid den uppmärksamhet de borde ha. Därför vill jag nämna ett par andra åtgärder som vi vidtagit. Dels vi har stärkt barns rätt till information i samband med utredningar och insatser av socialtjänsten. Det handlar om förändringar i både Socialtjänstlagen och i LVU. Det ska dokumenteras vilket slags information barnet fått och vilken inställning barnet har. Barn måste få berätta om sitt förslag till lösning och få den dokumenterad. Den ska vara en del av beslutsunderlaget i Socialtjänstens arbete.

Den typen av bestämmelse saknas dock fortfarande inom hälso- och sjukvården. Därför har socialminister Göran Hägglund precis nyligen sänt iväg en sk lagrådsremiss som stärker barnets rätt till information. Barn ska både få kunskap men också få sin syn på saken dokumenterad, också när myndigheter beslutar om insatser som berör dem eller deras familj.

Jag har tillsatt en Barnskyddsutredningen som bland annat ska titta på om reglerna om anmälningsskyldighet om barn som far illa behöver förtydligas. Avsikten är att det tydligare ska kunna framgå när man ska anmäla och hur återkoppling kan ske från den sociala barn- och ungdomsvården till den som anmält. Utredningen, som leds av Kerstin Wigzell, ska också titta på om det behöver införas en möjlighet att påbörja en utredning om ett barns förhållanden utan att föräldrarna blir informerade. Den här senare delen möter ibland reaktioner. Men jag menar att det bör utredas just mot bakgrund av de Glömda Barn, de barn som den här konferensen handlar om.

Jag vill sluta med att önska oss alla lycka till i upptäckararbetet, i den lokala samverkan, i utbytet mellan myndigheter och frivilliga organisationer. Jag är övertygad om att alla har något att bidra med. Och att mångfalden av aktörer är en stor tillgång. Det känns väldigt glädjande med det här stora intresset i mitt eget hemmalän.

Tack för ordet.