ReageraMera

Tal av äldre- och folkhälsominister Maria Larsson vid konferensen om förebyggande arbete mot dopning (City Conference Center, Stockholm 23 maj 2008).

Jag vill börja med att tacka för inbjudan hit i dag. Missbruket av dopningsmedel har uppmärksammats allt mer under de senaste åren. Det är ett område som kräver såväl konkreta insatser och utvecklingsarbete, som fortsatt forskning. Därför är ert program idag, och den breda ansats som ni tar upp, intressant och angeläget.

Det är angeläget därför att dopning smutskastar idrotten och kan förstöra livet för enskilda idrottsutövare. Det är angeläget därför att dopning används i kombination med andra droger. Och grundlägger eller underhåller ett missbruk. Och det är inte minst angeläget därför att det händer att oskyldiga drabbas av våldsbrott där dopning och missbruk av olika preparat är en utlösande faktor.

Tyvärr är det inte helt lätt att få en korrekt uppfattning av hur utvecklingen ser ut. Ibland beskrivs utvecklingen som alarmerande och att missbruket ökar markant. Den ökade beslagsstatistiken stöder en sån slutsats. Men å andra sidan beskrivs utvecklingen som ganska stabil. Av olika frågeundersökningar, representativa för hela landet, framgår att omkring en procent av manliga ungdomar någon gång har provat androgena steroider (AAS).

Såna här steroider räknas som ett av de vanligaste dopningspreparaten. Den här andelen på en procent har varit i stort sett oförändrad sedan 1993. Idag kan vi i tidningen läsa om nya siffror som tyvärr inte gör oss lugnare.

Det råder en fantastisk hälsotrend just nu. Går man in i vilken tidningskiosk som helst så svämmar hyllorna över av hälsotidskrifter och Må bra-tidningar. Det är väldigt glädjande. För mig som folkhälsominister ger det väldigt gynnsamma förutsättningar att tala om hälsofrämjande arbete. Jag föreställer mig att gymmen upplevt en fantastisk ökning av sin verksamhet mot bakgrund av det här hälsoointresset.

Men hur trist är det inte då att dopning följer i spåren? STAD-projektet genomförde nyligen en kartläggning av gymbesökare. Den visar att cirka 5 procent av de manliga besökarna någon gång hade använt anabola steroider. Hela 9,4 procent av männen hade någon gång använt narkotika. För båda typerna av preparat är det en överrepresentation jämfört med jämförbara grupper i den övriga befolkningen.

Andra studier visar att de allra flesta som använder dopningsmedel också missbrukar andra droger. Till exempel alkohol och narkotika. Det verkar som om den grupp som enbart använder dopningsmedel troligen är relativt begränsad.

Det finns nog många olika slutsatser av det här. Men en slutsats är i alla fall att dopningsmedel och insatserna mot dem, inte går att isolera från insatserna mot andra droger. Det är heller inget problem som enbart kan isoleras till tränings- eller idrottsvärlden. Och inte heller är dopningen enbart en följd av behovet att förbereda sig för träning eller idrottsutövande.

Mot bakgrund av den här bilden av problemet, så är det också logiskt att söka lösningarna inom samma ramar som när det gäller att förebygga alkohol- och narkotikamissbruk. Vi måste utveckla insatser som så långt som möjligt täcker hela området. Detta är skälet till att dopning ingår som en del i den nationella narkotikahandlingsplanen.

Rubriken för mitt inlägg är "Den nationella nivån". Så vad är då vårt ansvar och vad kan vi göra för att motverka dopningsmissbruket? Redan i dag har en rad insatser kommit igång mot dopning inom den nationella narkotika-handlingsplanen. Det är också inom den ramen som jag vill se fortsatta insatser på området. Jag menar att man ska vara försiktig med särlösningar utifrån enskilda preparat. Utan istället ska vi bygga upp ett brett förebyggande arbete.

I grunden finns ett statligt ekonomiskt stöd i det förebyggande arbetet med 260 miljoner per år. Det är en slags bottenplatta av ekonomiska stimulansmedel. Till varaktigheten i regeringens engagemang hör även en effektiv och uthållig organisation. Därför har vi sen första januari i år transformerat om de båda kommittéerna, Alkoholkommittén och Mobilisering mot narkotika.

Redan när Riksdagen fattade besluten om alkohol- och narkotikahandlingsplanerna så betecknades kommittéerna som tillfälliga. De uppdrag de haft har getts till den befintliga myndighetsstrukturen. Därför är det nu myndigheterna, främst Folkhälsoinstitutet och Socialstyrelsen. som har det operativa ansvaret för att genomföra de nationella alkohol- och narkotikahandlingsplanerna.

Alla de lokala projekt som fortlöper, som fått pengar från Alkoholkommittén eller MOB, rapporteras till Folkhälsoinstitutet och Socialstyrelsen. Pågår de ännu så fortsätter de som planerat. Och de ska utvärderas enligt plan. Vi tar alltså vara på de erfarenheter som både Alkoholkommittén och MOB skaffade sig.

Som en spindel i nätet har vi inrättat ett ANT sekretariat. Det kommer inte att ha samma utåtriktade roll som Mobilisering mot narkotika har haft. Utan det ska samordna genomförandet av de alkohol- och narkotikapolitiska handlingsplanerna. Ett arbete att hålla utkik efter här är ett årligt åtgärdsprogram med prioriteringar för det fortsatta arbetet inom vart och ett av de här politikområdena.

Därutöver finns ett nyinrättat råd för alkohol- och narkotikafrågor. Ett råd med, som namnet antyder, en rådgivande funktion till regeringen i alkohol-, narkotika-, dopnings- och tobaksfrågor. Det presenterades så sent som i måndags och innehåller 20 prominenta personer. Rådet ska både kunna ge just råd i de här frågorna. Men också informera om forsknings- och utredningsresultat som är relevanta för utformningen av politiken på de här områdena. Där ingår, förutom de mest centrala myndigheterna, forskare, representanter från det civila samhället samt en representant från Sveriges Kommuner och Landsting. Min statssekreterare Ragnwi Marcelind kommer att leda rådet.

Folkhälsoinstitutet har fått i uppdrag att stödja den fortsatta utvecklingen av det förebyggande arbetet. I detta uppdrag ingår bland annat fortsatt stöd till länssamordnarna. Deras antal har ökat och de finansieras nu fullt ut av regeringen. Arbetet i kommuner och landsting ska vara prioriterat. Här behövs kunskapsförmedling och handledning för beslutsfattare, nyckelpersoner och att man inrättar olika samrådsorgan i kommuner och landsting.

Huvudinriktningen är att begränsa både utbud och efterfrågan av dopningsmedel. En mycket viktig väg att gå är att förbättra samarbetet mellan olika myndigheter liksom mellan myndigheter och organisationer. Om vi börjar med de grundläggande regelfrågorna så har regeringen tillsatt en utredare för att göra en översyn av de regelsystem som nu finns för att kontrollera narkotika, dopningsmedel, hälsofarliga varor och lösningsmedel. Utredarens uppgift är att se över hela lagområdet och bedöma om det finns behov av förbättra lagen eller tillämpningen av den. Den utredningen kommer att presenteras i slutet av året.

Ett specifikt problem här rör definitionen av vad som är dopningsmedel. I normalfallet utgör det inget problem. Men ibland kan det vara svårt för polisen eller tullen att avgöra om ett ämne är att betrakta som dopningsmedel. Det som är besvärligt är då att det här en skillnad på lagstiftningen som rör narkotika och den som rör dopningsmedel. Och det innebär att det blir oklarheter eftersom narkotikaämnen beslutas av regeringen. Och det brukar inte finnas nån tvekan om ett ämne är förbjudet eller inte. Men när det gäller dopningsmedel är det domstolarna som fäller avgörandet.

För att ge vägledning åt domstolar och åklagare har Folkhälsoinstitutet samlat en grupp av ledande experter. Deras uppgift är att följa och analysera eventuella nya preparat som kan dyka upp på den illegala marknaden. Den här gruppen kan också ge rekommendationer om ämnens status redan innan eller i anslutning till en domstolsförhandling.

När det gäller att kontrollera införseln och handeln så måste självklart insatserna hanteras inom det ordinarie arbete som polis och tull utför i deras arbete med att bekämpa alla illegala droger. Ett projekt som har direkt konsekvens också för dopningsproblemen är Rikspolisstyrelsens särskilda projekt med att utveckla insatserna mot olaglig handel med droger på Internet.

När det gäller missbruks- och beroendevåden tar vi nu ett viktigt nytt steg i missbruksfrågorna. Den 24 april beslöt regeringen om en strategi för utveckling av missbruks- och beroendevården.

Vi har formulerat tre viktiga mål för den här strategin:

Mål 1 är att förbättra kvaliteten för den enskilde som får vård. Den vård som ges ska ha påvisad effekt. Vårdinsatserna ska vara samordnade, och den enskilde ska själv kunna påverka att få vården när motivationen finns.

Mål 2 handlar om ökad likvärdighet. Att det finns en likvärdig missbruks- och beroendevård med god kvalitet i hela landet.

Mål 3 handlar om att öka tillgången till insatser för grupper som har svårt att få sina vårdbehov tillgodosedda.

Det finns ett stort intresse hos professionen och hos huvudmännen att utveckla missbruks- och beroendevården med evidensbaserade metoder.

En hel del positivt har hänt under de senaste åren bland annat med hjälp av 400 miljoner kronor i utvecklingsmedel. Nu gäller det att gå vidare mot mer av kunskapsgrund och evidens i missbruksvården. Vården för personer med missbruksproblem måste kunna erbjuda adekvata insatser också mot ett dopningsmissbruk. Vi behöver mer kunskap kring frågorna om det behövs specifika insatser för den grupp som enbart använder dopningsmedel. Ett sådant utvecklingsarbete pågår i dag på en del håll i landet.

Vi behöver också genomföra informationsinsatser som når olika målgrupper. På nationell nivå har Dopingjouren en viktig uppgift i stödja missbrukare och deras anhöriga. Men också att föra ut sin samlade kunskap och erfarenhet. Dopingjouren får ju också statligt stöd för sitt arbetet eftersom det finns ett nationellt intresse. Gymägarna är en viktig aktör. Det är därför med glädje jag har noterat det starka intresse som finns från gymkedjornas sida. Målet är att alla gym ska bli dopningsfria.

Vid en snabb kontroll av några av de större gymkedjorna så verkar det finnas en stor uppslutning bakom arbetet för att förhindra dopning. SATS till exempel har en anti-doping policy som förbjuder såna medel hos både medarbetare och medlemmar. I Malmö finns ett Anti-dopningsavtal bland annat, där den enskilde som ska träna eller idrotta går in i ett avtal med träningsanläggningen eller gymmet.

Så, en sammanfattning av det nationella perspektivet på dopningsproblemet, är att vi måste se till att de ordinarie systemen ska ha kunskap och beredskap för att inkludera dopning i det ordinarie arbetet. Det kan då röra sig om kontrollfrågor, vård och behandling, och förebyggande insatser. Det är det här synsättet som återfinns i den nationella narkotikahandlingsplanen.

Därutöver behöver vi utveckla kunskapen också om den grupp som enbart missbrukar dopningsmedel. Det gäller både medlens effekter, men framförallt hur man når den gruppen. Här krävs att både staten och huvudmännen tar ett ansvar att bedriva ett utvecklingsarbete.

Jag tror ni kommer att få en fortsatt spännande konferensdag. Tack för ordet.