ReageraMera

Tal av Maria Larsson vid ALNA:s årsmöte och seminarium "Socialt drickande i jobbsammanhang"

Tack för inbjudan hit idag. Jag är glad över att få delta på er konferens och framförallt är jag glad över alla er som genom ALNA är viktiga medarbetare för ett klokare hanterande av alkohol i arbetslivet. Arbetslivet utgör ju för de allra flesta en både stor och viktig del av livet.

Det finns somliga saker vi ogärna talar om i Sverige. Det finns tabun omkring hur vi mår, om själen, om religionen och inte minst omkring alkohol. Jag är övertygad om att ni kan spela stor roll för att bryta tabut kring alkohol. Det ser visserligen ut att finnas en intressant ungdomstrend. Fler ungdomar väljer en helnykter livsstil. Och färre prövar narkotika. Enligt SORAD har den totala alkoholkonsumtionen sjunkit från toppåret 2004 då den var 10,5 liter/person, till 9,8 liter/person 2006 och 2007. Men samtidigt kan vi konstatera att konsumtionsnivån fortsätter att ligga på en för Sverige hög nivå jämfört med för 15 år sedan.

Bland de som dricker alkohol är det 30 procent som har en konsumtion som räknas som riskbruk. Och det tycks som om de ungdomar som dricker, dricker desto mer alkohol är alltfort vårt största sociala problem och en av de största sjukdoms- och olycksfallsorsakerna. Narkotika ödelägger tusentals människors liv och är en orsak till utbredd brottslighet.

För den som är alkoholberoende är drickandet ofta en skamlig sak. En skam som man oftast kan hålla i schack bara genom att dricka ännu mer alkohol. Men sådan skam kan brytas genom omgivningens medmänskliga engagemang. Och genom att det finns en tillgänglig, professionell stödstruktur. En sådan som bland annat ALNA kan bistå med.

Att hjälp finns i närheten där man är - det är en viktig faktor för att man ska använda sig av denna hjälp. Kan hjälpen finnas nära där man tillbringar mycket tid, som på jobbet, ja då ökar givetvis våra möjligheter att den alkoholberoende får hjälp. Ni kan även spela en viktig roll för att etablera en alternativ kultur. En kultur där det inte är självklart att alkohol ingår i after work, vid företagsfester eller vid representation. Den typ av drickande som grundläggs vid såna tillfällen har dokumenterat stor betydelse för hur vi sedan också dricker utanför arbetet.

Jag och min regering är mycket angelägen om att finnas med som en uthållig partner till kommuner och landsting och alla andra som är engagerade i beroendefrågorna. Alkoholberoendet och andra beroenden kan inte vara föremål för tillfälliga projekt. Beroendeproblematiken är människans eviga följeslagare. Och därför gäller det att bygga en organisation som systematiskt och uthålligt arbetar med frågorna.

Regeringen markerade därför under förra året att den nationella nivån ska finnas med ekonomiskt med 260 miljoner per år. Det är en slags bottenplatta av ekonomiska stimulansmedel. Till varaktigheten i regeringens engagemang hör även en effektiv organisation. Därför har vi sen första januari i år transformerat om de båda kommittéerna, Alkoholkommittén och Mobilisering mot narkotika. Redan när Riksdagen fattade besluten om alkohol- och narkotikahandlingsplanerna så betecknades kommittéerna som tillfälliga.

De uppdrag de haft har getts till den befintliga myndighetsstrukturen. Folkhälsoinstitutet och Socialstyrelsen har fått särskilda uppdrag att se hur man kan utveckla arbetet för att nå målen i handlingsplanerna. Alla de lokala projekt som fortlöper, som fått pengar från Alkoholkommittén eller MOB, rapporteras till Folkhälsoinstitutet och Socialstyrelsen. Pågår de ännu så fortsätter de som planerat. Och de ska utvärderas enligt plan. Vi tar alltså vara på de erfarenheter som både Alkoholkommittén och MOB skaffade sig.

Som spindel i regeringens arbete med alkohol- och drogfrågorna har vi inrättat ett ANT-sekretariat. Även tobaksfrågor och dopningsfrågor kommer nu att ingå på ett tydligt sätt. Vi ser nämligen att det finns många gemensamma nämnare. Ett framgångsrikt arbete för att förebygga det ena, kan nyttjas också för det andra.

I juni har vi det första mötet med regeringens råd för alkohol- och narkotikafrågor. Det är ett råd med, som namnet antyder, en rådgivande funktion till regeringen. Det är ännu inte presenterat och namnet är inte heller fastställt. Men det kommer att ha en bred representation. Jag ser med förväntan fram mot att ALNA deltar aktivt i rådets arbete.

Vi tar nu ett viktigt nytt steg i missbruksfrågorna. Den 24 april beslöt regeringen om en strategi för utveckling av missbruks- och beroendevården. Vi har formulerat tre viktiga mål för den här strategin:

Må1 är att förbättra kvaliteten för den enskilde som får vård. Den vård som ges ska ha påvisad effekt. Vårdinsatserna ska vara samordnade, och den enskilde ska själv kunna påverka att få vården när motivationen finns. Mål 2 handlar om ökad likvärdighet. Att det finns en likvärdig missbruks- och beroendevård med god kvalitet i hela landet.

Och mål 3 handlar om att öka tillgången till insatser för grupper som har svårt att få sina vårdbehov tillgodosedda. Det finns ett stort intresse hos professionen och hos huvudmännen att utveckla missbruks- och beroendevården med evidensbaserade metoder. En hel del positivt har hänt under de senaste åren bland annat med hjälp av 400 miljoner kronor i utvecklingsmedel. Nu gäller det att gå vidare mot mer av kunskapsgrund och evidens i missbruksvården.

I början av 2007 publicerade Socialstyrelsen "Nationella riktlinjer för missbruks- och beroendevården". Jag hade tillfälle att tala vid en av de sex lanseringskonferenser man höll på olika platser i landet. Nästan 7 000 personer deltog i nån av dessa. Intresset var väldigt stort. De här riktlinjerna har kraftfullt stärkt möjligheterna att arbeta med evidensbaserad vård och behandling.

Ett annat förbättringsområde för kunskapsutvecklingen gäller socialtjänsten. Kerstin Wigzell har utrett frågan om hur statens stöd till kunskapsutvecklingen bör utformas. I sitt slutbetänkande föreslår hon bland annat att staten ingår utvecklingsavtal med Sveriges Kommuner och Landsting. Först ut för ett sådant avtal blir nu missbruksvården, med socialstyrelsens riktlinjer i ryggen.

Ett annat viktigt verktyg för att driva igenom en högre kvalitet i missbruksvården är att vi behöver en effektivare tillsyn. Den så kallade tillsynsutredningen konstaterar att länsstyrelserna successivt nedprioriterat tillsynen av missbruksvården. För att motverka denna utveckling har länsstyrelserna fått ett nytt mål i regleringsbrevet för 2008 om att tillsynen över missbruksvården ska öka jämfört med 2007.

Socialstyrelsen och länsstyrelserna har också fått i uppdrag att under de närmaste åren gemensamt genomföra en fördjupad tillsyn av beroendevården. För detta ändamål avsätts sammanlagt 40 miljoner kronor. Uppdraget innebär bland annat att granska samtliga hem för vård eller boende och behandlingshem för  missbruksvård. Mot bakgrund av det dödsfall som skedde vid ett av SIS behandlingshem i Skåne i söndags är förstärkningarna av tillsynen över missbruksvården extra angelägen.

I missbruksstrategin uttrycks en tro på den enskilda människan. Individen bör få ökade möjligheter att själv kunna välja utförare av olika sociala tjänster, utifrån vad som är bäst för just honom eller henne. Grunden för allt framgångsrikt behandlingsarbete är ju trots allt att det finns en respektfull relation och dialog. En följd av större möjligheter att välja vårdgivare kommer också att ge idéburen verksamhet, kooperativ och småföretag större möjligheter att erbjuda vård och behandling. Men jag vill betona att det är för att öka möjligheterna till framgång i behandlingsarbetet som valfriheten ska öka.

Jag vill kort nämna ytterligare en del i missbruksstrategin. Det gäller hur vi uppmärksammar missbrukets konsekvenser för barnen. I september förra året ordnade regeringen en nationella videoonferens. Avsikten var ge startskottet för en rad initiativ. som alla syftar till att vi ska bli bättre på att se och bemöta de barn som lever i en familj där en eller båda föräldrarna har ett missbruk. Det är vår skyldighet att ge dessa barn och ungdomar den hjälp och det stöd som de behöver.

Medvetenheten behöver utvecklas hos alla som möter barn och unga i förskola, skola och fritidsverksamheter. Missbruks- och beroendevården måste bli bättre på att fråga om barnens situation och se hela familjen i behandlingsplaneringen. En förutsättning för att våga fråga är att veta hur man ska fråga och hur man tar vara på det svar man får. Därför behövs metoder för att stödja barn och ungdomar utvecklas och spridas. Socialstyrelsen och Institutet för utveckling av metoder i socialt arbete (IMS) har fått ett uppdrag att ta fram en metodhandbok för detta.

Genom tillsynen och genom olika kartläggningar får vi en bekymmersam bild av missbruks- och beroendevården. Det finns fortfarande grupper som har svårt att få sina vårdbehov tillgodosedda. Jag tänker bland annat på att många kvinnor med missbruk befinner sig i en livssituation som ökar risken för att utsättas för våld. Även gravida kvinnor med missbruk bör få vård och stöd tidigt i graviditeten för att graviditeten ska vara alkohol- och narkotikafri. Detta är angeläget inte minst för att skydda det väntade barnet.

Vi vet idag att det finns ett samband mellan missbruk och psykisk sjukdom. Personer med sk samsjuklighet utgör en av de allra mest utsatta grupperna. De bollas många gånger mellan socialtjänsten, psykiatrin och beroendevården. De här problemen har varit kända under många år, men lite har hänt. I dag finns kunskapen om såväl verksamma metoder som arbetssätt. Det är också ett av skälen till att psykiatrin kommer att bli ett prioriterat område även i nästa års budget - utöver vad vi redan tidigare aviserat.

Det finns många arenor som har stora möjligheter att arbeta drogförebyggande. Hälso- och sjukvården har ett stort förtroendet hos allmänheten. Enligt SOM-institutet i Göteborg så rankas sjukvården i princip högst bland svenskarna när det gäller förtroende. De många patientkontakter som vårdcentralerna, mödravården, företagshälsovården, studenthälsan med flera, har - är en fantastisk tillgång. Det förtroendet och alla dessa patientkontakter kan nyttjas till att motivera människor att bry sig om sin hälsa, och ställa frågor om riskbruk av alkohol.

Vi människor vill gärna luta oss mot auktoriteter när vi, inför den övriga omgivningen, ska motivera varför vi avstår från att dricka i till exempel jobbsammanhang. Vårdens auktoriteter kan åstadkomma mycket om alkohol blir något som självklart tas upp med patienten. Jag är övertygad om att det finns en stor potential i de här arbetsmetoderna. Men det går för långsamt. Socialstyrelsen har utvärderat de alkoholförebyggande insatserna. Deras rapport visar att ungefär hälften av landets vårdcentraler har utbildat personalen i att upptäcka riskfylld konsumtion. Bland allmänläkare och distriktssköterskor är andelen mycket hög, cirka 80 procent har fått utbildning. Hos andra grupper betydligt lägre.

Tyvärr är det också så att i vissa storstadsområden som har fler personer med riskfyllt alkoholbruk, så är det också färre vårdcentraler som utbildat sin personal. Både Skåne och Västra Götaland hör hit. Skillnaderna är överlag väldigt stora. Det är väl ett tecken på att arbetet ännu är i en uppstartsfas. Medan 30 procent av  vårdcentralerna i Skåne utbildat sin personal, så är det 94 procent i Västerbotten.

En sten är satt i rullning med Riskbruksprojektet. Målsättningen måste vara att så snart det går få in de här metoderna i det ordinarie arbetet. Jag anser också att det är angeläget att det hälsofrämjande arbetet måste systematiseras. Och att det görs uppföljningsbart och utvärderingsbart. Riskbruksprojektet har som vision att den här sk "riskbruksmodellen" ska bli en självklar del av det reguljära alkoholpreventiva arbetet inom arbetslivet. Här anar jag förstås att det finns samarbetsytor med er i ALNA som kan användas.

Min vision är att alla svenska kommuner ska ha ett effektivt förebyggande arbete, grundat på kunskap och fungerande metoder. Att alla företag och alla arbetstagarorganisationer har arbetssätt som på ett naturligt sätt tar ansvar. Och nyttjar de naturliga kontakter som finns. Det behöver bli en självklarhet för hela arbetslivet att det ska finnas ett aktivt förebyggande arbete på arbetsplatserna och en fungerande vård och rehabilitering när alkoholberoende upptäcks. Tack för er medverkan i detta.

Tack för ordet.