ReageraMera

Anförande av Nyamko Sabuni vid Folk och Försvar rikskonferens i Sälen 13 januari 2008

Globaliseringen ger stora möjligheter, men också utmaningar. Vad håller oss samman här och nu? Vad formar oss som nation - nu och i framtiden? Behövs det en gemensam värdegrund i vårt land? Och - är det möjligt?

Migrationsströmmarna har aldrig varit större än nu. Kommunikationerna aldrig så utvecklade och snabba. Var vi än befinner oss håller vi lätt kontakt med varandra med hjälp av den tekniska utvecklingen. Fenomen som mobiltelefoner och internet gör att vi kan kommunicera med hela världen när helst vi önskar. När jag ringer en vän på mobilen, kan hon lika gärna sitta på flygplatsen i Peking som på T-centralen i Stockholm. En förändring där globalisering, teknikens snabba utveckling och migration öppnar upp nya världar, nya möten och nya möjligheter för de flesta av oss.

Parallellt med det har vi ett växande antal människor i Sverige som lever i förnekelse, som håller sig fast vid folkhemsnostalgin. Det nya, och inte minst "de nya" upplevs som hot, snarare än som tillgångar. Ett hot mot gamla traditioner och ett invant sätt att leva. Människor som ger det mångkulturella samhället skulden för sina egna och samhällets misslyckanden. Skulden för brister i den sociala välfärden, för brister i rättssystemet, för arbetslöshet och utanförskap.

Det senaste decenniet har ett nytt socialt landskap växt fram. Ett landskap präglat av långtidsarbetslöshet och bidragsberoende. Ett landskap präglat av en cementerad bostadssegregation.

Vi ser stadsdelar där barn som växer upp aldrig sett sina föräldrar gå till jobbet. Där 50 procent av barn med utländsk bakgrund lämnar grundskolan utan att nå kunskapsmålen. Barn och unga, infödda och invandrade, som redan i tonåren tappat tron på framtiden. Som inte ser någon annan chans till identitet och stolthet än kriminalitet och missbruk. Detta är grogrunden för det meningslösa våldet.

Vi har generellt misslyckats med att stävja våldet i samhället. Hot och våld blir inte bara ett allt vanligare inslag i nyhetsrapporteringar. Våldet finns som ett inslag i allt för många sammanhang. I idrottens svans, på skolgårdarna, på fester, i restaurangköer men också i nära relationer. Fotbollsligor som gör upp om mötesplatser för att slåss, en bomb som sprängs utanför en åklagares hem, en ung man misshandlas till döds av jämnåriga. Den ökande våldsanvändningen är inte sällan även ett hot mot demokratin.

Sverige ska kännetecknas av respekt för demokrati, rättsstaten, mänskliga fri- och rättigheter inklusive jämställdhet. Dessa värden är viktiga och det som utgör vår gemensamma värdegrund. Det är inom dessa värden vi finner sammanhållning, tillhörighet samt lojalitet och förtroende för det gemensamma.

Blickar vi ut ser vi att fler människor än någonsin lever i demokratier. Ekonomisk tillväxt har gett bättre levnadsvillkor, skolgång och hälsovård för miljontals människor. 2007 avskaffades dödsstraffet i Rwanda. 2008 avskaffas dödsstraffet i Uzbekistan. Rättegången mot Liberias förre ledare Charles Taylor och utlämnande av två kongoleser till internationella brottmålsdomstolen i Haag är klara framsteg.

För en månad sedan mötte jag Liberias president Ellen Johnson-Sirleaf, Afrikas första kvinnliga president. Demokratiskt vald med en gigantisk uppgift framför sig. Men en personlighet och ett engagemang som ger hopp inför framtiden.

Samtidigt finns en utveckling åt motsatt håll. Länder där de auktoritära inslagen ökar. Valet till den ryska duman lämnar en hel del att önska. I Pakistan mördas Benazir Bhutto på ett valmöte. Ett fegt angrepp inte bara mot Bhutto och hennes familj, utan också mot valrörelsen och demokratin som idé.

Men människor kämpar för demokrati där den inte finns. Det har vi de senaste veckorna sett i Pakistan och i Kenya. Tidigare i länder som Ukraina. Vi minns den orangea revolutionen. För att inte tala om när muren föll i Berlin. Och när järnridån genom Europa föll sönder och samman i början av 90-talet. I Sverige och i övriga Europa är folkstyret djupt förankrat. Demokratin är en process under ständig utveckling. Vår demokratiska värdegrund har växt fram i olika skeenden, med starka influenser utifrån, från andra länder. Det är inget som vi uppfunnit här. Kunskap och inspiration har kommit från upplysningsfilosoferna, från den amerikanska konstitutionen och inte minst från den brittiska politiken.

Hoten mot demokratin har alltid funnits där. De har skiftat över tiden. Men demokratins fiender och dödgrävare har alltid funnits. De har funnits i olika läger och de har växt fram ur olika ideologier. Nazismen och fascismen på 30- och 40-talen. Kommunismen under efterkrigstiden och den marxistiska vänstervågen under 70-talet. Efter den 11 september 2001 har en ny hotbild vuxit fram. Demokratins största fiende i vårt land idag är dock utanförskapet.

Att bryta utanförskapet är regeringens viktigaste uppgift. Det är också vår svåraste och största utmaning. Den ekonomiska situationen i ett land påverkar i högsta grad vår relation till varandra. I ett samhälle där utanförskapet växer ökar också diskriminering och främlingsfientlighet. Det ger näring åt fundamentalism och radikalisering.

Tillväxtpolitiken liksom sysselsättningspolitiken är därför våra viktigaste integrationspolitiska verktyg. Här börjar vi se resultat av regeringens politik, vi börjar se en förändring. Fler människor är i arbete, trösklarna in på arbetsmarknaden sänks. Bidragsberoendet minskar. Arbete och den värdighet egen inkomst ger kan inte underskattas.

Utan sammanhållning kan vi aldrig skapa ett välmående samhälle och en fungerande demokrati. För att utveckla en bättre känsla av sammanhållning räcker det inte med att skapa lika möjligheter för alla ekonomiskt och socialt. Lika viktigt är att det finns en gemensam vision och känsla av tillhörighet. Samhörighet oavsett vilken kultur eller tro vi bekänner oss till. Solidaritet och delaktighet i vår gemensamma framtid.

Sverige har alltid varit ett land präglat av etnisk mångfald. Vårt urfolk samerna och de andra nationella minoriteterna är de tydligaste exemplen. Valloner likaså. Men det är först i modern tid som Sverige utvecklats till ett mångkulturellt samhälle. Den etniska, kulturella och religiösa mångfalden utgör i dag grunden för det samhälle vi bygger.

Det vi vet om svenska folkets kunskaper, attityder och värderingar om demokrati och mänskliga rättigheter ger en splittrad bild. De allra flesta svenskar, drygt 80 procent, har god erfarenhet av personer med invandrarbakgrund. Samtidigt uppger var fjärde ung muslim att han eller hon kränkts på grund av sin religion. Lika många som anser att invandrare gör att brottsligheten ökar, anser att invandrare ger ett tillskott till Sveriges befolkning och kultur. Fler ungdomar som är födda utomlands (32 procent) anser att invandrare har lika stora chanser att lyckas i samhället än gruppen unga som helhet (20 procent). Antalet anmälda hatbrott i Sverige ökar;

Vi lever i en värld där mångfalden är såväl nödvändig som oundviklig. Detta är i grunden något positivt. Det bidrar till dynamik och nytänkande. Ett demografiskt åldrande samhälle har fått fler händer som bidrar i arbetslivet och till ekonomisk tillväxt. Så oändligt mycket mer som förenar oss än som skiljer.

Samtidigt är mångfalden i sin natur komplex och har sina svårigheter. I vår iver att respektera olika gruppers rätt att leva efter sina traditioner, riskerar vi att urholka enskilda människors rättigheter. Det är viktigt att vi är tydliga i vårt avståndstagande från sedvänjor som inte ligger inom ramen för den gemensamma värdegrunden - demokratin och de grundläggande mänskliga rättigheterna. Det är till exempel oacceptabelt att det i Sverige på 2000-talet finns flickor och pojkar som inte själva får välja sin livspartner. Att mäns våld mot kvinnor, en av de grövsta kränkningarna av de mänskliga rättigheterna, fortfarande är utbrett. Att en person nekas inträde på en restaurang på grund av sin hudfärg. Att en annan avisas från en krog på grund av att personen kysst sin partner - av samma kön.

Frågor om de mänskliga rättigheterna är grundläggande men samtidigt komplicerade. De mänskliga rättigheterna ska alltid respekteras, men det finns utrymme för tolkning. Hur drar man gränsen när olika rättigheter kommer i konflikt med varandra? Hur avgörs vilka inskränkningar i de mänskliga rättigheterna som ska tillåtas? Vilka inskränkningar individer ska behöva tolerera?

Vi kommer ha olika åsikter om vad man kan säga om homosexuella i religionsfrihetens namn,
vad muslimerna får tåla i yttrande- och tryckfrihetens namn eller huruvida stater har rätt att inskränka våra rättigheter i skyddet av rättsstatens säkerhet.  Det som är tillåtet är inte alltid lämpligt. De grundläggande fri- och rättigheterna innebär också rätten att säga det plumpa, de oförskämda och det politiskt inkorrekta.

Det finns ett utanförskap - etniskt, socialt, regionalt - som innebär att stora delar av befolkningen inte deltar i det offentliga samtalet. En avsaknad av kunskap och förståelse om mänskliga rättigheter och det egna ansvaret i en rättsstat. Många människor lever isolerat. Det sker för få möten mellan generationer och mellan föreningar. Mellan förort och innerstad.

Jag kommer under våren att bjuda in till samtal om vår värdegrund. Forskare och praktiker. Organisationer, närverk och företag. Kommuner, landsting och myndigheter. Möten och konferenser ska hållas. Nya nätverk ska bildas. IT blir ett viktigt redskap för erfarenhetsutbyte och kommunikation. Och 2010 sker en sammanställning av idéer och rekommendationer för det fortsatta arbetet.

Människor ska mötas med respekt för sin särart, inte med misstroende och fientlighet. För att detta ska uppnås är det viktigt med en gemensam förståelse för värdegrunden. Det gäller särskilt dem som kommit nya och hamnat i långvarigt utanförskap. Ett utanförskap som inte sällan förts vidare till nästa generation. Där bristen av känslan av tillhörighet lett till att nya generationer har mindre gemensamt vad gäller till exempel värderingar och kontakter med samhället än deras föräldrar har.

I Sverige har vi kommit så långt att de flesta idag är överens om att vara tydliga med att vi som bor i Sverige ska leva och verka med respekt för grundläggande fri- och rättigheter. Att dessa rättigheter utgör kittet i en väl fungerande demokrati. Diskussionen om vår gemensamma värdegrund har dock inte gått i takt med samhällets utveckling. Vi har för länge tagit dessa rättigheter för givet.

Det handlar inte om en civilisationernas eller religionernas kamp. Det handlar om en gemensam kamp mot fundamentalism och intolerans, för demokrati, öppenhet och mänskliga rättigheter. För en gemensam värdegrund, för vår gemensamma framtid.

Jag vill gärna avsluta med att dessa värden naturligtvis gäller mer än bara Sverige.

För mig som liberal är demokrati och mänskliga rättigheter universella. Jag är en kompromisslös demokrat. Min uppfattning och mina drivkrafter gör inte halt vid några nationsgränser. Demokrati är lika viktigt i Kina som i Sverige. Jämställdhet är lika viktigt i Iran som i Sverige. Yttrandefriheten lika viktig i Ryssland som i Sverige. Det är den som förmår ta vara på öppenheten och mångfaldens rikedom som kommer att äga framtiden.