ReageraMera

Jag är glad att få komma till den här konferensen om psykisk hälsa. Men jag vill redan nu varna för att jag kommer att susa ut härifrån väldigt snart efter mitt tal trots ett väldigt intressant program. Mitt dagsprogram idag medger tyvärr inte att jag stannar denna gång. Jag ber om ursäkt för det. Det här är annars ett område som är högt prioriterat: barns och ungdomars, vuxnas och även äldres psykiska hälsa är ett område som präglar mitt och regeringens arbete framöver.

Intresset för att vårda sin hälsa är väldigt stort. Går man in i närmaste tidningskiosk så dignar hyllorna av må bra-tidningar om hälsa. Det är ju förstås oerhört glädjande att det finns ett sådant intresse för den egna hälsan. När det gäller den fysiska hälsan så är vi kanske världens friskaste folk. Världens längsta medellivslängd, lågt antal spädbarnsdödsfall. Vår sjukvård är i världsklass och överlevnaden efter olika sjukdomar är hög. Barns hälsa har förbättrats avsevärt de senaste decennierna. Det är trots allt så att ungefär 80 procent av barnen har en bra hälsa. Det bekräftas till exempel i en rapport från Ungdomsstyrelsen strax före årsskiftet.

Däremot ser vi i samma rapport och i många andra att den att den psykiska hälsan försämras dramatiskt. Inte minst hos unga tjejer. Enligt Socialstyrelsen lider ca 100 000 tonårsflickor i Sverige av ätstörningar och debutåldern sjunker: 9 och 10-åringar kommer idag till ätstörningskliniker med fullt utvecklad anorexi. Antalet flickor som skär sig eller är självdestruktiva har ökat med 40 procent säger Bris. Och bara häromdagen rapporterade Socialstyrelsen att alltfler unga kvinnor försöker ta sitt liv. Den här utvecklingen måste mötas på många områden.

Jag är övertygad om att ett bra preventivt arbete för barns och ungdomars psykiska hälsa handlar om att ge ett bra stöd till föräldrarna. Föräldrar är ju de viktigaste personerna i varje barns liv och har störst möjlighet att grundlägga goda vanor för kost, rörelse i vardagen, tillit och meningsfullhet i livssynen. Det finns starkt vetenskapligt belägg för att stöd till föräldrarna kan förebygga psykiska problem hos barn och att effekten består upp i vuxen ålder.

Samhällets stöd till föräldrar idag är bristfälligt och otillräckligt. Det fungerar bra under graviditeten och under barnets första år. MVC och BVC har viktiga uppgifter. Men sedan överges många föräldrar och förväntas klara livets svåraste uppgift på egen hand. Jag vill därför medverka till att vi kan bygga upp ett stöd som kan ge föräldrar tillgång till både kunskap och nätverksbyggande med andra föräldrar. Under barnets hela uppväxt, alltså även för tonåringar. Ni kanske ser framför er en SuperNanny som sätter barnen i skamvrån. Eller en hord av professionella föräldrauppfostrare som nästan tar över föräldrarollen. Men jag vill deklarera att staten inte kan och inte ska ta över föräldrars ansvar. Föräldrar är ansvariga för sina barn och ska tillsammans med barnen fatta beslut. Insatser måste ges på föräldrarnas villkor.

Missbruk, våld eller en psykisk sjukdom gör ibland att föräldrar inte fungerar och orkar ta ansvaret för sina barm. Då måste ett bra stöd finnas från samhällets sida. Regeringen har nyligen tillsatt en utredning som ska se hur skyddet för utsatta barn kan stärkas. Det kan finnas skäl att överväga om alla åtgärder som berör barn borde sammanföras till en särskild barnskyddslag.

I nästa programpunkt blir det diskussion med bland andra Anders Milton om följderna av Psykiatriutredningen. Ett intensivt arbete pågår i regeringskansliet med att bereda alla de förslag som kom fram i utredningen och efter remissomgången. Vi tillför nu rejält med resurser för att stärka psykiatrin, med särskild prioritering till barn- och ungdomspsykiatrin. Målet är ju att personalen inom hälso- och sjukvården så tidigt som möjligt ska kunna uppmärksamma, utreda och ge rätt stöd till barn och unga. Tillgängligheten måste förbättras.

Att ha ont i kroppen är inte svårt att berätta om för andra. Men när man har ont själen håller man ofta tyst om det. Nu tänkte jag prata om ett ganska tabubelagt ämne. Självmordstalen för befolkningen som helhet har sjunkit hela tiden sedan 1980. Men inte för åldersgruppen under 25 år. För unga kvinnor i åldern 15-24 år ökar de istället. Det som i journalregistret kallas "Avsiktligt självdestruktiv handling" har ökat ända sedan 1998.

Socialstyrelsen och Statens folkhälsoinstitut har på uppdrag av regeringen utvecklat förslag på strategier och åtgärder till ett nationellt program för suicidprevention. Vi bör arbeta för en noll-vision vad gäller antalet självmord. Vi kan inte ha någon annan utgångspunkt än att vi i varje enskilt fall måste göra allt vi kan för att ge andra alternativ till individen än att ta sitt eget liv. Självmord kan, och ska förebyggas.

Det är ett etiskt ställningstagande - som avslöjar den syn på livets okränkbarhet som jag menar att samhället och lagstiftaren ska stå bakom. Det är också en humanitär utgångspunkt - främst naturligtvis för den som förlorar sitt liv. Men också för alla de anhöriga som tillfogas ett livslångt lidande av att någon närstående begått självmord.

De flesta självmord sker under en depression eller under drogpåverkan. 85-90 procent av de som gjort ett självmordsförsök avlider inte i självmord senare i livet. Det ger hopp. Slutsatsen är att livet kan vända om hjälp finns att få. Därför har en nollvision en funktion att fylla.

Vi har i vårt land varit framgångsrika i att utbilda breda grupper i befolkningen i första-hjälpen. Många människor har en kunskap och kan hjälpa till att rädda liv vid olyckor eller vid andningsproblem. Det är många som lärt sig Första hjälpens ABC. Men de flesta av oss är mer försiktiga när man ser att en person i skolan, i släkten eller på arbetsplatsen mår dåligt. Hur hjälper man någon som har ångest eller går i självmordstankar? Vågar du fråga hur dina arbetskamrater mår? Kan vi tyda tecken på oro och ångest? Jag menar att det behövs en utbildningssatsning i första hjälpen för den som mår dåligt. Det behövs folkbildning och att vi sprider kunskap och metoder.

Socialstyrelsen kommer därför att få i uppdrag att starta ett sådant projekt. Det handlar om att öka kunskaperna hos befolkningen och att sprida information om hur man lär sig känna igen tidiga signaler. Och det handlar om att känna till hur och var man kan få hjälp och stöd.

En sådan här folkbildningssatsning bör involvera också frivilligorganisationen Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd (SPES) samt Nationell prevention av suicid och psykisk ohälsa (NASP). SPES bidrar med en djup kännedom och känsla för hur närstående, släkt och vänner reagerar på självmord. NASP, som finns vid Karolinska institutet, bedriver forskning och håller i utbildningar på det här området. Som så ofta annars så blir arbetet ännu mera verkningsfullt och får större räckvidd om det sker genom ett samarbete mellan myndigheter, offentliga organ och frivilliga organisationer.

I dagsläget görs utredningar, så kallade händelseanalyser, i de fall en person som begått självmord haft en kontakt med vården senast fyra veckor innan. Regeringen kommer att föreslå att det ska ske i samtliga fall för ungdomar - även när inte vården varit inblandad. Därför tillsätts en utredare för att analysera hur man kan skapa en nationell funktion för händelseanalyser och gemensamma utredningar vid självmord. Syftet ska vara att hjälpa lokala aktörer i arbetet när de gör händelseanalyser. Och att stödja lokala aktörer i självmordsförebyggande arbete.

När Statens Haverikommission utreder en flyg- eller sjöolycka tittar man på allt som hänt inför olyckan. Det är tre frågor man söker svar på: Vad hände? Varför hände det? Vad kan göras för att en liknande händelse inte inträffar igen? Metodiken för händelseanalyser på transportområdet har utvecklats sedan man systematiskt börjat utreda vad som hänt. Så kan det bli också inom det här området. Naturligtvis kan man inte leta efter lösa muttrar eller bristande underhåll, som hos ett flygplan. Men angreppssättet stämmer till eftertanke. Hur noggranna är vi i arbetet med mänskliga haverier? Det är dags att skärpa kravet på en grundlighet i utredningen.

Jag vill gärna nämna den mycket viktiga roll som personal och andra nyckelgrupper har inom vården. En särskild utbildningsinsats behövs och ska göras för att förstärka kunskapen om de signaler och tecken som finns på ökad självmordsrisk.

Från regeringen sida, och via vår myndighet Folkhälsoinstitutet vill vi stödja det regionala och lokala folkhälsoarbetet för att stärka såväl den fysiska som den psykiska hälsan. Det är i den praktiska verkligheten som handling gör skillnad för enskilda människor. Vi ser som vår uppgift att medverka till genomtänkt lagstiftning och att skapa goda incitament att arbeta preventivt.

Att bygga folkhälsa är ju ett långsiktigt arbete där många är involverade; myndigheter, landsting, kommuner, frivilliga organisationer, branscher. Och naturligtvis främst varje enskild människas vilja att förbättra sin egen hälsa.

Tack för ordet och lycka till i ert viktiga arbete!