ReageraMera

Jag är mycket glad att få vara här idag och inleda er konferens. Att bygga folkhälsa är ett långsiktigt arbete som kräver uthållighet. Det finns ingen quick fix. Fast det trodde mannen som sprang ifatt mig en morgon när jag var på väg till jobbet: "- Det finns en viktig sak du måste göra för folkhälsan!", var hans första hälsningsfras. "- Jaha, vad är det då," undrade jag. "- Avskaffa vägsaltet," sa han med stort allvar. Jag såg säkert lite frågande ut så han fyllde på:"- För det första får det folk att köra som idioter för de tror att de inte är halt och så råkar de in i olyckor. Och för det andra så blir allt så grått och smutsigt av vägsaltet så folk får depressioner hela vintern igenom".

Jag försökte utröna om han menade allvar eller om han drev med mig. Det läste han nog av så för att öka legitimiteten för sin egen person hojtade han ganska högt: "- Jag är civilingenjör och utbildad i Linköping. Jag vet för jag har jobbat med de här sakerna". Vägsaltet är inte hela lösningen för en förbättrad folkhälsa, utan att bygga folkhälsa är ett långsiktigt arbete som kräver uthållighet.

Det förebyggande hälsoarbetet, hälso- och sjukvårdens betydelsefulla roll och inte minst riskbruksprojektet - är element i en hälsostrategi som kan komma att ha mycket stor betydelse i framtiden. Jag tänkte först beröra några av de grundläggande delarna i den folkhälsoproposition som regeringen lade för några veckor sedan. Sen vill jag uppehålla mig något just vid hälso- och sjukvårdens hälsofrämjande arbete. Och naturligtvis kommer jag att beröra Riskbruksprojektet mer specifikt.

Det händer mycket på hälsoområdet som jag vill berätta om. Går man in i vilken tidningskiosk som helst så svämmar det över av: Må Bra-tidningar och livsstilsmagasin. Det är glädjande att intresset för att sköta om sin hälsa ökar. Vi lever alltså i en tid när människors intresse för sin hälsa; både den fysiska och den psykiska hälsan, är högt. Det är svårt att tänka sig en mer gynnsam förutsättning för att arbeta hälsofrämjande, eller hur?

Hur är då vår hälsa? Hur mår vi egentligen? Enligt nyligen gjorda undersökningar: så har vi världens längsta medellivslängd och den ökar. Färre röker, färre dör i hjärt-kärlsjukdomar. Till detta kommer att fler är i arbete vilket innebär ett minskat utanförskap. Därtill minskar självmorden totalt sett.

Men samtidigt finns det oroande tecken. Till dem hör att de sk samproblem-sjukdomarna ökar. Det är sjukdomar som uppstår i en samverkan mellan individen och samhället; stress, ökade krav mm, och det drabbar den psykiska hälsan och kan också ta sig uttryck i fysiska sjukdomar. Bland unga människor, liksom bland ädlre, ser vi en ökad psykisk ohälsa, en ökning av sexuellt överförda sjukdomar och att självmord bland unga kvinnor ökar. Det här är en snabb och summarisk bild av hälsoutvecklingen som vi ska förhålla oss till när folkhälsopolitiken utformas.

Folkhälsopolitikens inriktning innehåller bland annat följande punkter: En helhetssyn på människan. Barn, unga och äldre är prioriterade grupper. Vi vill underlätta individens eget ansvarstagande. Kunskap och evidens är grundläggande. Hälsofrämjande sjukvård. Sociala nätverk som skyddsfaktor. Ökat samarbete med civilsamhället. Lokalt och regionalt arbete är viktigt.

Jag vill gärna lyfta fram en av punkterna: vad det frivilliga arbetet betyder i vårt land. Ideella aktörer gör enorma insatser inom olika områden; alkohol- och narkotikaförebyggande arbete, genom att upptäcka och ta tag i olika utsatta gruppers situation som hänger ihop med våld, missbruk, psykisk sjukdom, stöd till personer med funktionshinder, ensamhet bland äldre osv. Det frivilliga arbetet är viktigt. Och staten bör erkänna, tillvarata och utveckla utrymmet för ideellt arbete.

Därför innehåller den folkhälsopolitiska propositionen flera förslag som handlar om den ideella sektorn. Det handlar om stöd för att bygga upp fler frivilligcentraler som uppmuntrar människor till ideellt arbete. Här i Uppsala där vi befinner oss, finns sedan länge en väl strukturerad form för samarbetet mellan kommunen och många olika frivilliga organisationer.

Många människor mår bra av att bli föremål för ideellt arbete. Men forskningen visar också att människor mår bättre av att ägna sig åt ideellt arbete. Och det visar sig att det finns flera positiva samband mellan frivilligt arbete och hälsa. Den som ägnar sig åt ideellt arbete mår bättre än den som inte gör det. Man kan citera Stefan Einhorn som uttrycker det som att om man är snäll mot andra gynnar det en själv.

Jag tänkte nämna några delar i folkhälsopropositionen. Dessa har en tydlig hälsofrämjande inriktning, och därtill relaterar de till alkoholkonsumtionen. En viktig del i propositionen är som jag sade att öka medvetenheten om olika hälsofrämjande miljöer. Det kan handla om förskolan och skolan, arbetsplatsen och bostadsområdet. Familjecentraler kan spela en betydelsefull roll.

Det regeringen nu vill koncentrera sig på att bygga upp är ett bättre föräldrastöd. Jag är övertygad om att ett bra preventivt arbete för barns och ungdomars psykiska hälsa handlar om att ge ett bra stöd till föräldrarna. Det här handlar också om ett drogförebyggande arbete. Föräldrar är ju de viktigaste personerna i varje barns liv och har störst möjlighet att grundlägga goda vanor för kost, rörelse i vardagen, tillit och meningsfullhet i livssynen. Det finns starkt vetenskapligt belägg för att stöd till föräldrarna kan förebygga psykiska problem hos barn och att effekten består upp i vuxen ålder.

Samhällets stöd till föräldrar idag är bristfälligt och otillräckligt. Det fungerar bra under graviditeten och under barnets första år. MVC och BVC har viktiga uppgifter. Men sedan överges många föräldrar och förväntas klara livets svåraste uppgift på egen hand. Jag vill därför medverka till att vi kan bygga upp ett stöd som kan ge föräldrar tillgång till både kunskap och nätverksbyggande med andra föräldrar. Under barnets hela uppväxt, alltså även för tonåringar. Ni kanske ser framför er en SuperNanny som sätter barnen i skamvrån. Eller en hord av professionella föräldrauppfostrare som nästan tar över föräldrarollen. Men jag vill deklarera att staten inte kan och inte ska ta över föräldrars ansvar. Föräldrar är ansvariga för sina barn och ska tillsammans med barnen fatta beslut. Insatser måste ges på föräldrarnas villkor.

En annan angelägen del i folkhälsopolitiken handlar om arbetet för att förebygga självmord. Att ha ont i kroppen är inte svårt att berätta om för andra. Men när man har ont själen håller man ofta tyst om det. Nu tänkte jag prata om ett ganska tabubelagt ämne. Självmordstalen för befolkningen som helhet har sjunkit hela tiden sedan 1980. Men inte för åldersgruppen under 25 år. För unga kvinnor i åldern 15-24 år ökar de istället. Det som i journalregistret kallas "Avsiktligt självdestruktiv handling" har ökat ända sedan 1998.

Socialstyrelsen och Statens folkhälsoinstitut har på uppdrag av regeringen utvecklat förslag på strategier och åtgärder till ett nationellt program för suicidprevention. I folkhälsopropositionen föreslås en noll-vision vad gäller antalet självmord. Vi kan inte ha någon annan utgångspunkt än att vi i varje enskilt fall måste göra allt vi kan för att ge andra alternativ till individen än att ta sitt eget liv. Självmord kan, och ska förebyggas.

Det är ett etiskt ställningstagande - som avslöjar den syn på livets okränkbarhet som jag menar att samhället och lagstiftaren ska stå bakom. Det är också en humanitär utgångspunkt - främst naturligtvis för den som förlorar sitt liv. Men också för alla de anhöriga som tillfogas ett livslångt lidande av att någon närstående begått självmord.

Och en tredje del i folkhälsoarbetet är kampen mot tobak  På 1980 talet fanns det 2 miljoner rökare i vårt. Idag röker en miljon. 150 000 färre röker efter rökstoppet på krogen. Det svårt att överskatta den folkhälsopolitiska vinsten av den minskningen. Det finns dock mer att göra. Arbetet måste fortsätta. Fortfarande är den vanligaste dödsorsaken hjärt- och kärlsjukdomar. Ungefär 44 procent av kvinnorna och 42 procent av männen har en sådan sjukdom som underliggande dödsorsak. En intressant WHO-studie från år 2002 visar att en stillasittande livsstil och fysisk inaktivitet orsakar 23 procent av alla hjärtinfarkter. Världshälsoorganisationen (WHO) bedömer att 80 procent av hjärt-kärlsjukdomarna och 90 procent av diabetes typ 2 kan förebyggas genom bra matvanor och tillräckligt med fysisk aktivitet.

Jag och min regering tar fasta på att det är möjligt att åstadkomma mycket mer. Man kan inte nog betona vikten av preventiva insatser. De går sällan att räkna hem budgetmässigt det kommande året men på sikt är de lönsamma för individen och lönsamma för samhället. I och med den folkhälsopolitiska propositionen och utredningen om tobakslagen som nyligen tillsatts intensifieras arbetet.

En viktig inriktning för folkhälsopolitiken är alltså det förebyggande arbetet. Därför bör hela hälso- och sjukvården ha en hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande inriktning. Inom mödra- och barnhälsovården och genom ungdomsmottagningarna, inom tandvården och skolhälsovården bedriver man ett uttalat förebyggande arbete. Om vi skulle lyckas med detta också i hälso- och sjukvården skulle det ha stora effekter för folkhälsan.

Det gäller primärvården förstås, men också hemsjukvården. Och faktiskt gäller det också sjukhusvården. Människor som lider av sjukdomar och vårdas för dem på sjukhus, har nytta av att sjukhusvården anlägger ett hälsofrämjande synsätt. Det aldrig är för sent att börja sköta om sin hälsa. Jag träffade cancerläkrna i samband med världscancerdagen och de lyfte fram just detta. Rökare som just fått ett besked om lungcancer bör ändå genast sluta röka. Det ökar chanserna att överleva sjukdomen och förlänga sitt liv.

Men hälso- och sjukvården arbetar inte förebyggande i tillräcklig utsträckning idag. Trots den fantastiska tillgång som hälso- och sjukvården har nämligen förtroendet hos allmänheten. Enligt SOM-institutet i Göteborg så rankas sjukvården i princip högst bland svenskarna när det gäller förtroende. Hälso- och sjukvården har alltså ett högt förtroende. Och de många patientkontakter som vården har är en fantastisk tillgång. Detta förtroende och alla dessa patientkontakter kan yttjas till att motivera människor att bry sig om sin hälsa, och till att skapa insikt och förmedla stöd och kunskap. Jag är övertygad om att betydelsen för folkhälsan kan bli enormt stor.

Så vad görs då? 2005 kartlade Socialstyrelsen hur landstingen arbetade hälsofrämjande. Då var det bara 17 procent av vårdcentralerna som kunde erbjuda hälsoundersökningar. 22 procent erbjöd hälsosamtal. Och om vi tar ett stort hälsohot: rökning, så har vi kommit en bit på väg. I mitt eget hemmalandsting Jönköping, är det 28 av de 35 vårdcentralerna som har så kallade rökavvänjare. Det borde naturligtvis finnas överallt. Förmågan att ta upp de här frågorna handlar om både kunskap och mod. Tyvärr visar en undersökning att läkare är sämre på att ställa frågor om alkoholvanor än att tala om tobak med sina patienter. Inom Företagshälsovården är det 13 procent av läkarna som rapporterar att de alltid tar upp alkoholfrågan, men så mycket som 34 procent av sköterskorna gör det. Jag besökte Företagshälsovården  i Linköping oh de lyfte fram att cirka en tredjedel av för högt blodtryck beror på alkoholkonsumtion.

Om vi tror att det förebyggande arbetet har en stor potential infinner sig frågan: Vad ska vi göra? Vad fungerar? Hur mäter vi det som fungerar? Jag menar att det krävs starkare drivkrafter för att få till stånd en evidensgrundad utveckling av förebyggande arbete. Mångmiljardbelopp investeras i läkemedelsutveckling och i kliniska behandlingsmetoder. Men på det hälsofrämjande och förebyggande området är de kommersiella drivkrafterna mycket svagare. Metoder som bygger på ändrad livsstil, ökad medvetenhet, samtalsstöd osv - är i dagsläget tyvärr inte särskilt kommersiellt gångbara. Kunskap om folkhälsoarbete bygger på såväl tvärvetenskap som på praktisk erfarenhet. Vi måste säkerställa att metoder som sprids är dels praktiskt möjliga att arbeta med. Dels att de har effekt. Regeringen vill bidra genom att samla kunskaper om olika metoder och sprida dem till fler.

Den ekonomiska nyttan av att utveckla detta område kan vara enormt stor. Även om det huvudsakliga skälet naturligtvis utgörs av de hälsovinster som kan uppstå. Men det krävs också strukturer som stödjer och gör det lönsamt att arbeta hälsofrämjande. Ett sådant exempel är ersättningssystemen inom hälso- och sjukvården. En viktig del av styrningen är hur ersättningssystemen är utformade. Det skulle kunna få stor betydelse om ersättningssystemen uppmuntrade och gjorde det ekonomiskt lönsamt att arbeta förebyggande. Tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting har regeringen startat ett projekt som ska tita på de här sakerna.

I Uppsala läns landsting har man tagit fasta på behovet av ekonomiska styrmedel. Jag ser fram mot att få ta del av ert arbete med målrelaterad ersättning på det här området. Att hitta hållbara strukturer och systematik i det här arbetet är ett viktigt steg för att börja permanenta verksamheten. Och för att hitta de ekonomiska stimulanser som till exempel vi politiker förstår.

Hälsoekonomiska analyser är ett relativt outvecklat område. Det är viktigt att beslutsfattare vet vilka metoder som ger resultat och hur sambanden ser ut mellan olika typer av insatser. Ett framgångsrikt förebyggande hälsoarbete kan ge stora samhällsekonomiska besparingar. Men vi behöver tydliga ekonomiska studier för att kunna motivera det förebyggande arbetet.

För att folkhälsopolitiken ska lyckas måste det vara lätt för människor att göra de goda valen. Att välja det som är hälsosamt. Och att det därför ska finnas lättillgängligt stöd för den som vill göra det. Jag fick vara med och inviga Alkoholhjälpen i december förra året. Den web-baserade självhjälpen på Internet. Alkoholkommittén startade den och Riskbruksprojektet fick ta över den efter ett tag. De först dagarna hade den mer än 100 000 besök.

Vi vet att det är många som känner oro för sin egen alkoholkonsumtion. Och att det är många som är oroliga för familjemedlemmar eller bekanta. Alkoholhjälpen blir ett enkelt, och om man vill, anonymt verktyg för att börja ta tag i sin situation. Jag hoppas mycket på det. Något vi också vet - är att drickandet bland studenter ökat. Därför är delprojektet Universitet/Högskola väldigt angeläget. Alldeles för många studenter ser sitt festande och drickande som en normal del av studentlivet. Därför måste alla universitet och högskolor utveckla ett långsiktigt och strukturerat förebyggande arbete.

Det bör ha framgått av det jag sagt och av det regeringen hittills gjort, att Riskbruksprojektet och den typen av förebyggande arbete har vårt starka stöd och är prioriterat. Att uppnå livsstilsförändringar bygger på att personen får en medvetenhet och incitament. Vi människor vill därtill gärna luta oss mot auktoriteter när vi, inför den övriga omgivningen, ska förklara våra val. Hur har det då gått: Jag har själv sett att det finns många mycket engagerade personer som arbetar hårt för att få igång ett brett arbete. Alla ni som är här och alla de andra som fått utbildningar under de senaste åren är goda exempel på det.

Men det går för långsamt. Jag gav Socialstyrelsen i uppdrag att utvärdera de alkoholförebyggande insatserna för åren 2006-2007. Deras rapport, som kom i slutet av februari, visar att ungefär hälften av landets vårdcentraler har  utbildat personalen i att upptäcka riskfylld konsumtion. Bland allmänläkare och distriktssköterskor är andelen mycket hög - cirka 80 procent. Hos andra grupper betydligt lägre. Tyvärr är det dock så att i vissa storstadsområden som har fler personer med riskfyllt alkoholbruk så är det också färre vårdcentraler som utbildat sin personal. Både Skåne och Västra Götaland hör hit. Skillnaderna är överlag väldigt stora. Det är väl ett tecken på att arbetet ännu är i en uppstartsfas. Medan 30 procent av vårdcentralerna i Skåne utbildat sin personal, så är det 94 procent i Västerbotten.

Undersökningen visa också det jag sade förut, att det är betydligt vanligare med rutiner och program för att fråga om tobak eller motionsvanor än att fråga om alkoholvanor. En tredjedel av vårdcentralerna har inga såna program eller rutiner. Dock, så visar ju ändå det här att det finns stor potential att nå fler. Det är alltså viktigt att fortsätta det här arbetet. Det är ett omfattande motivationsarbete för att motivera de som ska möta patienterna. Att motivera de som ska motivera. Om ni är starkt motiverade, och om ni känner att det finns starkt politiskt stöd, så anser jag att vi kan nå väldigt långt. Men låt oss också inse at det tar tid. Jag vill gärna bidra i det arbetet och jag tar ofta upp det i ammanhang där hälsofrämjande arbete kommer på tal.

En sten är satt i rullning med Riskbruksprojektet. Målsättningen måste vara att så snart det går få in de här metoderna i det ordinarie arbetet. Det kommer jag att ta upp med landstingspolitikerna och med övriga ansvariga statsråd. Jag anser också att det är angeläget att det hälsofrämjande arbetet systematiseras. Och att det görs uppföljningsbart och utvärderingsbart. Jag vill avsluta med att tacka Er för Era insatser hittills och önska lycka till i fortsättningen.

Tack för ordet.