ReageraMera

Efter drygt fem år som nationell narkotikapolitisk samordnare överlämnade Björn Fries idag sin slutrapport till äldre- och folkhälsominister Maria Larsson. I rapporten beskrivs bland annat hur narkotikaanvändningen bland unga stadigt går ner och hur narkotikadödligheten minskar.

Björn Fries och Mobilisering mot narkotika har sedan 2002 satsat omkring 94 miljoner på över 100 olika forskningsprojekt. Det gör forskning till det ekonomiskt sett största verksamhetsområdet efter förebyggande arbete som tilldelats omkring 120 miljoner.

De övriga områdena har varit tillgångsbegränsning, kriminalvård, vård och behandling samt kommunikation och opinionsbildning.

I rapporten betonas mycket starkt vikten av ett arbete i riktning mot ett narkotikafritt samhälle:

1. Visionen om det narkotikafria samhället

Sveriges riksdag har vid ett flertal tillfällen slutit upp bakom visionen om ett narkotikafritt samhälle. Som narkotikasamordnare får jag ofta kritiska frågor om nyttan med en vision som sannolikt aldrig kommer att uppnås. Jag har aldrig haft några besvär med att besvarasådana frågor. Tvärtom anser jag att varje annat ledmotiv för narkotikapolitiken skullevara sämre. Visionen om det narkotikafria samhället uttrycker framförallt politikens sunda och avståndstagande inställning till narkotikan som samhällsföreteelse. Narkotikan bryter ner enskilda personers fysiska och psykiska hälsa och fördärvar liv och relationer för miljoner människor i hela världen. På liknande sätt underminerar starka kriminella narkotikanätverk möjligheten för demokratins utbredning och legitimitet i många länder. Odlingen av narkotika binder jordbruksnäringen i många fattiga regioner vid primitiva produktionsmetoder och försämrar därmed människornas chanser att skapa ökat välstånd genom mer utvecklad produktion och anständiga arbetsvillkor.

Visionen om det narkotikafria samhället betonar också det kollektiva och gemensamma ansvar som genomsyrar svensk narkotikapolitik. Narkotikan är inte någon privat angelägenhet där människor som hamnar i svårigheter och beroenden måste bära hela ansvaret själva. Regeringens narkotikasamordnare är ett av uttrycken för det allmänna och samordnande ansvar som staten tagit på sig i narkotikafrågan. Landstingens beroendevård och kommunernas förebyggande och omhändertagande verksamheter är exempel på hur övriga samhällsnivåer tar sin del av det gemensamma ansvaret. Tullens och polisens insatser mot utbudet av narkotika är andra viktiga byggstenar i narkotikapolitikens helhet. Det civila samhällets myller av engagerade eldsjälar, uppmärksamma föräldrar och ungdomar och av aktiva förenings- och företagsledare utgör själva fundamentet för det offentliga samhällets åtaganden och verksamheter.

Sveriges riksdag har axlat ett ansvar för narkotikafrågans helhet. En vision om det "något" eller "nästan" narkotikafria samhället skulle inte ge samma tyngd och allvar åt narkotikapolitiken som vad dagens vision erbjuder.

1.1 Metod- och kompetensutveckling

Ett av de mer grundläggande och strukturellt betydelsefulla uppdragen i de båda handlingsplaner som styr mitt arbete är uppgiften att "förbättra det förebyggande arbetet och vården genom bl.a. metod- och kompetensutveckling samt forskning". Mitt uppdrag är således inte främst att leverera "mer av samma saker" som redan görs inom den svenska narkotikapolitikens ram. Regeringen förväntar sig att narkotikasamordnaren ska

medverka till kunskaps- och forskningsunderbyggda förbättringar av kontroll-, preventions- och vårdinsatserna.

För att kunna tydliggöra behovet av metod- och kompetensutveckling inom vården och det förebyggande arbetet, valde jag och mina medarbetare redan i ett tidigt skede att söka nära samverkan med forskarsamhället. Genom denna samverkan har ett antal användbara och evidensbaserade utvärderingsmetoder för bl.a. vården, polisen och det förebyggande arbetet tagits fram. Dessa sektorer har under lång tid präglats av aktörer och organisationer med mycket starka värderingar och idéburna uppfattningar om hur det bästa arbetet bör organiseras. Ett starkt mänskligt engagemang och förmodligen omätbara ideella insatser är därför en väsentlig och positiv del av förebyggande verksamheter och vård inom såväl den kommunala som den privata sektorn.

Narkotikafrågan engagerar många människor i och utanför det professionella, narkotikarelaterade arbetets domäner. Bestämda uppfattningar och etablerade vårdideologier - ofta i konflikt med andra vårdideologier - har varit allmänt förekommande. Ideologier, känslor och värderingar är inte alltid helt lätta att docka ihop med krav på evidensbaserade utvärderingar eller med vetenskapliga rapporter om vad i vården, de polisiära uppgifterna och i det förebyggande arbetet som faktiskt har avsedda effekter på målgruppen.

Mot den bakgrunden är det tillfredsställande att kunna konstatera att evidensbaserade program har blivit alltmer accepterade och allmänt förekommande ute på fältet i allmänhet och inom det förebyggande arbetet i synnerhet. Narkotikasamordnarens breda direktiv att arbeta i nära samverkan med kommunala och statliga tjänstemän,

professionella utvärderare, ideella organisationer, doktorander, forskare och tillsammans med statliga, tillsyns- och kunskapsmyndigheter, är en starkt bidragande orsak till den positiva utvecklingen. Det ideella och känslomässiga engagemanget är fortsatt starkt, den folkliga uppslutningen bakom huvudlinjerna i den svenska narkotikapolitiken är stabil och alltfler av de förebyggande, vårdande och ingripande insatserna som görs, utgår från evidensbaserade och vetenskapligt utvärderade program.

Jag hoppas att regeringen satsar på statlig information till ungdomar även framöver. Ungdomar efterfrågar korrekt och saklig information, gärna med staten som avsändare. Jag är övertygad om att våra kampanjer har lyckats inspirera ungdomar att avstå från droger, säger Björn Fries.

Vad händer efter att Mobilisering mot narkotika och Alkoholkommittén 'går i graven' vid årsskiftet. Alla detaljer är inte kända än men en försmak om hur diskussionerna går får du bland annat i en intervju med ämnesrådet Lovisa Strömberg på Socialdepartementet.

Du kan läsa hela årsrapporten (48 sidor) här.

Torgny Peterson