ReageraMera

En italiensk kollega, Fabio Bernabei, gjorde tidigare i år en intervju med kardinal Javier Lozano Barragàn som leder Vatikanens råd för hälsorelaterade frågor [Pontificio Consiglio per gli Operatori Sanitari].

Jag återger här delar av intervjun, som klargör katolska kyrkans position när det gäller narkotika, i svensk översättning.

B: I samband med det nyligen genomförda besöket i Brasilien besökte påven Benedictus XVI ett rehabiliteringskollektiv för missbrukare. Är detta ett tecken på att narkotikagisslet kommer att spela en allt viktigare roll i predikningarna, på samma sätt som under påven Johannes Paulus II:s tid?

Ja, Benedictus XVI anser spridningen av narkotika vara ett av de mest angelägna problemen eftersom det är ett uttryck för den relativism som påven alltid har varit emot; det vill säga att normer inte existerar eller har någon praktisk betydelse, vilket i sin tur skapar ett tomrum, speciellt för unga människor som har svårt att hitta en anledning att leva och som oundvikligen blir deprimerade, vilket slutar med att de söker en flykt från verkligheten - ofta med hjälp av droger.

B: Om skälet till spridningen av narkotika har en moralisk hemvist så är inte enkla kampanjer för att informera människor tillräckliga för att bekämpa missbruket?

För att besvara den frågan måste vi ta hänsyn till två betydelsefulla faktorer. En är den verklighet som dagens användning av narkotika handlar om.

För femton dagar sedan besökte chefen för UNODC (United Nations Office on Drugs and Crime), Antonio Maria Costa, mig och överlämnade en rapport innehållande statistik om trender beträffande spridningen av narkotikan i världen - en spridning som inte har minskat, men heller inte ökat; i själva verket förefaller produktionen av narkotika i Asien och Östeuropa ha minskat, bortsett från Afghanistan där trenden är den motsatta. Här i Europa har vi ett annat Afghanistan, nämligen Holland, speciellt när det gäller produktionen av syntetiska droger som ecstasy, men också för distributionen av kokain och heroin på den europeiska kontinenten.

Med stora ansträngningar minskar produktionen i Gyllene Triangeln [gränsområdet mellan Laos, Burma och Thailand].

Vad beträffar kokain måste vi vända blickarna mot Amerika där det stora problemet är Förenta Staterna, som är både en marknad och en kontrollant och där hittar vi de stora drogbaronerna.

Kanske talar vi aldrig om det och kanske är de områden som används för att producera narkotika inte stora, men narkotikan säljs där och det är där kunderna till narkotikahandlare från sydamerika och länder i öster finns - narkotikahandlare som tjänar ofattbara summor pengar som inte hamnar i fickorna på lokala försäljare utan i fickorna hos mäktiga amerikanska drogbaroner.

I Latinamerika har produktionen minskat; titta på Bolivia, Peru eller Colombia och också på Mexico där problemet, på grund av geografiska närhet till USA, utgörs av smuggling av narkotika.

B: Vad kan man då göra?

Det för mig till den andra faktorn som innebär att etablera olika steg: prevention, hjälp och repression.

Prevention är det område där vi ska lägga det mesta av våra ansträngningar för att framför allt göra unga människor medvetna om livets viktigaste värden.

Vi har alla ett uppdrag att utföra; vi kom inte till jorden av en händelse. Vi har något att genomföra och vi måste känna till det uppdrag Vår Herre har anförtrott oss. Speciellt nu när människor, efter den sexuella revolutionen, bara fokuserar på sex, och ofta på narkotika, måste vi genomföra en grundlig revidering av 'nattkulturen' där så många ungdomar tillbringar nätterna på nattklubbar; det är där vi måste rikta in våra åtgärder.

När dagen gryr kan vi inte bara klaga på att det har skett så och så många olyckor på vägarna när skälet ofta finns på nattklubbar med öppen konsumtion av narkotika och alkohol och få restriktioner. Regeringarna borde vara mycket bestämda och genomföra strikta kontroller.

Ett annat område för prevention är skolorna, inte bara på högre stadier utan också när det gäller  yngre barn eftersom man i många länder kan se hur narkotikaförsäljarna väntar på att sälja utanför grundskolorna.

Skälet är tydligt nog: Om de kan få ett barn i 8-9-årsåldern beroende av narkotika så har de skaffat sig en kund för livet, ett liv som inte kommer att vara särskilt länge.

B. Osservatorio Droga har just genomfört en marknadsundersökning kring om man i familjer talar om narkotika och det verkar som om de flesta föräldrar i Italien talar om det med sina barn.

Ni berörde en viktig punkt i materialet som jag har tagit del av: föräldrar måste tala med sina barn. Er studie visar ett ganska gott nationellt resultat, bättre än i andra länder men ändå inte idealiskt. Det finns idag alltför många föräldrar som inte ens känner behov av att tala om detta med sina barn.

Vi måste röra om i föräldrarnas samveten och övertyga dom att tala med sina barn och de måste vara särskilt tydliga om att det inte är någon skillnad mellan så kallade lätta droger och tunga droger. Det är ingen skillnad mellan dem och att liberalisera hanteringen av hasch och marijuana är ingen lösning. Påven Johannes Paulus II uttryckte det mycket tydligt - Man kan inte besegra narkotika med narkotika.

Låt oss slutligen titta på rehabiliteringsfasen.

Rehabiliteringskollektiv är viktiga för att stödja missbrukare så att inte de som vill sluta missbruka narkotika lämnas åt sig själva. Föräldrar måste förstå att de måste stödja sina barn för problemen är både psykologiska och fysiska och det måste finnas medicinskt och psykologiskt stöd; men återigen - den religiösa aspekten får aldrig glömmas bort, dvs att vara uppmärksam på människans grundläggande värderingar utan vilka vi inte kommer att uppnå något alls utan istället löper risken att förr eller senare återvända till ett självdestruktivt beteende.

Det är därför Vatikanens råd, på inrådan av påven, tagit fram en manual för föräldrar och lärare, som behöver få mycket klart för sig vad narkotika är för något.

Detta leder oss till repressionen som bör utövas, utan tvekan, av regeringar över hela världen. Hotet är numera globalt. Det finns inga gränser för narkotikan och det finns heller inga hänsynstaganden till ålder. Den angriper barn såväl som vuxna och i alla åldersgrupper finns människor som missbrukar narkotika och institutionernas främsta uppgift är att försvara liv.

Det är vetenskapligt bevisat att narkotika förstör neuroner i hjärnan, speciellt hos de mycket unga som ju växer snabbt. Vad innebär framtiden för dom? Kanske blir de luffare likt många av de vi kan se på Roms gator.

Alla regeringar, oavsett övertygelse måste försvara sina medborgares liv eftersom narkotikan ständigt attackerar dom.

De som langar narkotika bör betraktas som mördare som ofta är ute efter att tjäna ofattbara summor på bekostnad av många ungas och vuxnas liv och förstörelse av hela familjer. Människorna som styr länder borde agera kraftfullt.

B: Hur ska vi förena ett fördömande av narkotikamissbruk med en kärleksfull hållning som vi alla bör ha mot någon som gör ett misstag?

Principen är mycket klar. Vi måste avsky och hata synden men vi får inte hata och avsky syndaren - detta har alltid varit principen - överallt. Gud hatar synden men älskar syndaren och det är så det ska vara.

Föräldrar måste hata drogerna och slåss mot dom men de får inte hata sina barn och detsamma gäller för oss.

Vi måste göra så gott vi kan för att hjälpa de som använder narkotika och acceptera dom med stor ömhet och den förståelse som utmärker en pedagogisk attityd. Vi måste vara försiktiga och arbeta sakta och gradvis. Man kan inte alltid vara radikal med någon som tappat taget men det viktigaste villkoret är att det måste finnas ett tydligt, väldefinierat mål.

Vi ska älska alla människor - alltid. Vi ska avsky all narkotika - alltid!   

(Översättning Torgny Peterson)