Knarkare är också människor-en rapport om narkotikapolitik från vänsterpartiets riksdagsgrupp.
Jag hade förmånen att opponera på rapporten vid en konferens på riksdagshuset på fredagen. Inte bara jag utan också brukarföreningens Berne Stålenkrantz och RFHL:s Sonja Wallbom.
Kommentarer om rapporten
Rapporten är i grunden en katastrof. Inte så att allt är skräp som skrivs men det blandas friskt. Mellan kloka ord och vansinnigheter, mellan individ och samhällsnivå.
Det finns inget att säga om avsnittet om utbyggd generell välfärd, om vårdgaranti för missbrukare, om feministiskt perspektiv mm, men det finns en hel del att säga om programmets förhållande till narkotika.
Narkotika, drogen, pratas det nästan inget om. Polisen och tullen räknar med att det förs in ca 500- 1000 kg heroin, 4-5 ton amfetamin och kanske 20 ton cannabis i landet. Ett narkotikapolitiskt program måste också ha med kampen mot knarket. Den mest avskyvärda formen av utnyttjande och kapitalism som omger narkotikahanteringen kommenteras inte.
Programmet hänvisar till att människor inom professionen, de som har mest erfarenheter, lämnar helt olika slutsatser av sin erfarenhet. Så är det naturligtvis inte.
Alla är tämligen väl överens, men de överenskomna åtgärderna är tydligen inte alltid så trevliga att höra. Mycket i programskriften handlar om lagar, förordningar och kontroll. Bra behandlingsprogram måste hållas rena och då krävs kontroll, substitutionsbehandlingar måste vara avgränsade, och då krävs kontroll. För aktiva missbrukare, eller vid ett återfall, gäller inte bara normala överenskommelser och humanism. Man måste också ha kontroll för drogen styr allt.
Programmet uttrycker sig slarvigt om Subutex, Minskningen av överdoseringar med dödlig utgång har sammanfallit med införandet av Subutexprogram. Man skulle också ha kunnat skrivit att införandet av Subutexprogram i Sverige sammanfaller med ökad tillgång på Subutex på gator och tog i missbrukarledet. Båda innehåller säkert sanningar. Färre dör, men vi får fler som missbrukar Subutex, missbrukare som inte är med i något program.
Den stora frågan i vänsterpartiets program är förslaget om avkriminalisering av eget bruk av narkotika. Ett av skälen är att människor som grips och är positiva, stigmatiseras. Vi har ju lite godtyckligt bestämt att det är kriminellt att använda narkotika, alltså identifierar sig missbrukaren med kriminella. Ett annat skäl är humanismen. En missbrukare är sjuk och vi ska inte kriminalisera en sjukdom. Ytterligare skäl är att polisen ägnar för stora resurser att jaga knarkare för att få fast dom för eget bruk. Missbrukare vågar inte be om vård med risken att betraktas som kriminell, eftersom man just missbrukar.
På individnivå kan det här tyckas rimligt, men lägger man ett samhällsperspektiv på verksamheten blir det något annat. I Sverige omsätts ca 60-70 miljarder varje år på narkotika. Beloppet är så stort att det är svårt att fatta och ta till sig. Det är just människor som använder narkotika som är motorn i hela ekonomin. Dom som säljer vill hela tiden utöka kommersen. Man sänker priser, man har introduktionserbjudanden, man ger bort.Att med den kunskapen tro att det går att vårda bort, be folk låta bli osv är naivt. All forskning visar att beroendet är så starkt att man oftast måste tvingas att avhålla sig ett tag för att hitta andra meningar med livet.
Ett annat skäl att verkligen behålla kriminaliseringen är ungdomsperspektivet. Unga vet att det är kriminellt att prova. De flesta vill inte riskera att åka fast, bli av med körkort eller körkortstillstånd, få rapport till socialtjänsten, mamma och pappa osv. Tas kriminaliseringen bort samtidigt som närvaron av knark ökar och propagandan om dess ofarlighet ökar, jag då provar naturligtvis fler och fler kommer senare att fastna i missbruk.
I programmet står det att Det övergripande målet att bekämpa narkotikan tillåts hela tiden gå före den personliga integriteten och respekten för missbrukaren. Vi kan inte ställa oss bakom en sådan utveckling.Det hade varit på sin plats att man också pratar om integriteten hos anhöriga och brottsoffer, som också drabbas av missbrukarens missbruk och dess följder.
Professor Nils Bejerot sa en gång: En beroende är beredd att betala nästan vilket pris som helst för att förse kroppen med drogen för att få tillfredställelse eller slippa abstinens. Ordet nästan är viktigt, för hos varje missbrukare finns ett pris som är för högt och som kan motivera till ett allvarligt försök att bryta användandet. Det gäller för oss runt omkring-som anhöriga som behandlare-att hjälpa till att hitta det priset, inte försvåra letandet.
Några drabbade kamrater kanske aldrig hittar det priset och då kan ett väl utvecklat substitutionsprogram vara bra. Men att en stor del av vänsterpartiets narkotikapolitiska rapport ska ägnas den gruppen är fel.
Några inlägg i efterföljande debatten
En icke-problematiker ur cannabisbrukargruppen tyckte att Det borde vara avkriminaliserat så man kan ta sig en joint utan att riskera körkortet?
Min förra fru var heroinist när hon födde ett barn, barnet var positivt på opiater när det föddes, menar ni som är för kriminalisering att polisen skulle kunna hämtat mitt nyfödda barn och det skulle straffas?. Vilken humanism företräder ni?
Det borde finnas fria sprutor till den som vill ha oavsett ålder. När man först gången vill ta en spruta ska en ren finnas tillgänglig.
-Om man är 13 år?
-Ja, från första gången ska den finnas?
Nu ska jag ärligt säga att de flesta inlägg var gedigna och kloka. Många kamrater från olika håll i landet uttryckte sin oro över förslaget till avkriminalisering. Som jag kunde uppfatta kommer den frågan att omdebatteras mycket innan förslag ges.
Lasse Siggelin
Kommentarer om rapporten
Rapporten är i grunden en katastrof. Inte så att allt är skräp som skrivs men det blandas friskt. Mellan kloka ord och vansinnigheter, mellan individ och samhällsnivå.
Det finns inget att säga om avsnittet om utbyggd generell välfärd, om vårdgaranti för missbrukare, om feministiskt perspektiv mm, men det finns en hel del att säga om programmets förhållande till narkotika.
Narkotika, drogen, pratas det nästan inget om. Polisen och tullen räknar med att det förs in ca 500- 1000 kg heroin, 4-5 ton amfetamin och kanske 20 ton cannabis i landet. Ett narkotikapolitiskt program måste också ha med kampen mot knarket. Den mest avskyvärda formen av utnyttjande och kapitalism som omger narkotikahanteringen kommenteras inte.
Programmet hänvisar till att människor inom professionen, de som har mest erfarenheter, lämnar helt olika slutsatser av sin erfarenhet. Så är det naturligtvis inte.
Alla är tämligen väl överens, men de överenskomna åtgärderna är tydligen inte alltid så trevliga att höra. Mycket i programskriften handlar om lagar, förordningar och kontroll. Bra behandlingsprogram måste hållas rena och då krävs kontroll, substitutionsbehandlingar måste vara avgränsade, och då krävs kontroll. För aktiva missbrukare, eller vid ett återfall, gäller inte bara normala överenskommelser och humanism. Man måste också ha kontroll för drogen styr allt.
Programmet uttrycker sig slarvigt om Subutex, Minskningen av överdoseringar med dödlig utgång har sammanfallit med införandet av Subutexprogram. Man skulle också ha kunnat skrivit att införandet av Subutexprogram i Sverige sammanfaller med ökad tillgång på Subutex på gator och tog i missbrukarledet. Båda innehåller säkert sanningar. Färre dör, men vi får fler som missbrukar Subutex, missbrukare som inte är med i något program.
Den stora frågan i vänsterpartiets program är förslaget om avkriminalisering av eget bruk av narkotika. Ett av skälen är att människor som grips och är positiva, stigmatiseras. Vi har ju lite godtyckligt bestämt att det är kriminellt att använda narkotika, alltså identifierar sig missbrukaren med kriminella. Ett annat skäl är humanismen. En missbrukare är sjuk och vi ska inte kriminalisera en sjukdom. Ytterligare skäl är att polisen ägnar för stora resurser att jaga knarkare för att få fast dom för eget bruk. Missbrukare vågar inte be om vård med risken att betraktas som kriminell, eftersom man just missbrukar.
På individnivå kan det här tyckas rimligt, men lägger man ett samhällsperspektiv på verksamheten blir det något annat. I Sverige omsätts ca 60-70 miljarder varje år på narkotika. Beloppet är så stort att det är svårt att fatta och ta till sig. Det är just människor som använder narkotika som är motorn i hela ekonomin. Dom som säljer vill hela tiden utöka kommersen. Man sänker priser, man har introduktionserbjudanden, man ger bort.Att med den kunskapen tro att det går att vårda bort, be folk låta bli osv är naivt. All forskning visar att beroendet är så starkt att man oftast måste tvingas att avhålla sig ett tag för att hitta andra meningar med livet.
Ett annat skäl att verkligen behålla kriminaliseringen är ungdomsperspektivet. Unga vet att det är kriminellt att prova. De flesta vill inte riskera att åka fast, bli av med körkort eller körkortstillstånd, få rapport till socialtjänsten, mamma och pappa osv. Tas kriminaliseringen bort samtidigt som närvaron av knark ökar och propagandan om dess ofarlighet ökar, jag då provar naturligtvis fler och fler kommer senare att fastna i missbruk.
I programmet står det att Det övergripande målet att bekämpa narkotikan tillåts hela tiden gå före den personliga integriteten och respekten för missbrukaren. Vi kan inte ställa oss bakom en sådan utveckling.Det hade varit på sin plats att man också pratar om integriteten hos anhöriga och brottsoffer, som också drabbas av missbrukarens missbruk och dess följder.
Professor Nils Bejerot sa en gång: En beroende är beredd att betala nästan vilket pris som helst för att förse kroppen med drogen för att få tillfredställelse eller slippa abstinens. Ordet nästan är viktigt, för hos varje missbrukare finns ett pris som är för högt och som kan motivera till ett allvarligt försök att bryta användandet. Det gäller för oss runt omkring-som anhöriga som behandlare-att hjälpa till att hitta det priset, inte försvåra letandet.
Några drabbade kamrater kanske aldrig hittar det priset och då kan ett väl utvecklat substitutionsprogram vara bra. Men att en stor del av vänsterpartiets narkotikapolitiska rapport ska ägnas den gruppen är fel.
Några inlägg i efterföljande debatten
En icke-problematiker ur cannabisbrukargruppen tyckte att Det borde vara avkriminaliserat så man kan ta sig en joint utan att riskera körkortet?
Min förra fru var heroinist när hon födde ett barn, barnet var positivt på opiater när det föddes, menar ni som är för kriminalisering att polisen skulle kunna hämtat mitt nyfödda barn och det skulle straffas?. Vilken humanism företräder ni?
Det borde finnas fria sprutor till den som vill ha oavsett ålder. När man först gången vill ta en spruta ska en ren finnas tillgänglig.
-Om man är 13 år?
-Ja, från första gången ska den finnas?
Nu ska jag ärligt säga att de flesta inlägg var gedigna och kloka. Många kamrater från olika håll i landet uttryckte sin oro över förslaget till avkriminalisering. Som jag kunde uppfatta kommer den frågan att omdebatteras mycket innan förslag ges.
Lasse Siggelin
Kommentarer
Trackback
