ReageraMera

Obs! Det talade ordet gäller!

Tack för er inbjudan. Känns mycket roligt att få delta här idag.

Ni har samlats under dessa dagar för att diskutera ett mycket viktigt ämne. För ofta handlar er vardag om väldigt utsatta personer.

Psykiatrin berör. Det finns ett oerhört engagemang för dessa frågor. Jag skulle även vilja påstå att det finns en bred förståelse för att vi på allvar behöver ta tag i situationen inom den psykiska vården. Rapporter haglar över oss. Vi läser om väntetider till psykiatrin, om platsbrister. Vi hör i stort sett dagligen rapporter om den ökande ohälsan bland barn och unga. Behoven är stora.

Lägesrapport
Jag har förmånen att få träffa väldig många intressanta, kloka och erfarna människor i mitt uppdrag som socialminister. Jag reser runt i landet så mycket jag hinner med.

Under hösten och våren har jag besökt många olika verksamheter som på ett eller annat sätt berör psykiskt sjuka och/eller funktionshindrade. Att sitta ner och lyssna till livsberättelser och erfarenheter från drabbade själva. Det sätter spår. Och är lärorikt.

Det finns otroligt mycket spännande som pågår inom ert verksamhetsområde. Väldigt mycket uppmuntrande, väldigt mycket på gång. Väldigt mycket som inte speglas genom de braskande rubriker som plockas fram när vi på ett eller annat sätt misslyckas. Samtidigt vet vi att svensk psykiatri och den rättspsykiatriska vården under många, många år blivit eftersatt. Vilket förstås varit förödande för vården och omsorgen.

Ni har säkert uppmärksammat FN-rapportören Paul Hunts kritik. Bland annat pekade han på behoven av att utöka antalet vårdplatser och garantier för att personer med psykosociala problem får sina fullständiga rättigheter tillgodosedda.

Jag får i stort sett dagligen brev och samtal från er i professionen, patienter, anhöriga, organisationer. Det handlar om bristande tillgänglighet, kompetensbehov och utbildningsbehov. Om brist på personal, om upplevda felbehandlingar. Och inte minst har det arbete som nationell psykiatrisamordning genomfört lyft situationen inom psykiatrin. Den har också hjälpt till att sätta fokus på vilka vägar framåt vi har att gå. Behoven är som sagt stora.

Vad säger regeringsförklaringen?
Jag vet inte om ni har hört eller läst regeringsförklaringen. Regeringsförklaringen  definierar den inriktning som regeringen kommer att arbeta för de kommande åren. En förklaring från regeringen vad man vill göra helt enkelt.

I den kan vi läsa ett långt stycke om hälso- och sjukvården. Och även om vad regeringen vill inom psykiatrin: Organisationen inom den psykiatriska vården behöver ses över, vi behöver tillföra nya resurser. Barn- och ungdomspsykiatrin ska prioriteras.

Vi måste kunna garantera personer med dubbeldiagnoser vård - inte bara för den ena diagnosen utan båda. Och vi måste bli bättre på att identifiera potentiellt farliga patienter. Farliga för sig själva eller för sin omgivning. Det är vad vi lovar i regeringsförklaringen, det är vad vi arbetar med. Men inte bara.

Tillgänglighet, kvalitet och valfrihet
Mycket av det arbete vi gör för hälso- och sjukvården berör i högsta grad även psykiatrin.

Jag har tre ledord för mitt arbete med svensk hälso- och sjukvård: Tillgänglighet, kvalitet och valfrihet.

Finns det någon som inte vill att sjukvården ska vara av hög kvalitet, tillgänglig och att det ska råda valfrihet? Vem kan vara emot? Knappast någon. Men likafullt har vi organiserat oss på ett sådant sätt att vi långt ifrån alltid klarar av att säkerställa en god tillgänglighet, hög kvalitet och valfrihet.

Vårdköer och långa väntetider i telefonkö är vad alltför många upplever. Misstag sker i all verksamhet, också inom vården. Vi är ju människor. Men en del är faktiskt onödiga och beror på bristande organisation, rutiner eller IT-system. Och alltför många upplever att de inte kan välja. Att de tycks vara till för systemen snarare än att systemen är till för dem.

Så även om alla säger sig stå för det som jag har som ledord för mitt arbete, har vi en lång väg att gå innan vi kan säga att vi ens är i närheten av att lyckas. Däri ligger utmaningen!

Det här är frågor som rör psykiatrin till lika stor del som andra verksamheter inom hälso- och sjukvården. I någon mån kanske mer än andra verksamheter.

Miltonutredningen
Psykiatrisamordnaren överlämnade i slutet av förra året sitt slutbetänkande till regeringen. Som ni kanske känner till har betänkandet ett brett anslag. Det handlar om stora satsningar och långsiktiga mål. Framförallt fokuseras på bostad, arbete, delaktighet samt vård och stöd för personer med psykisk sjukdom eller funktionshinder.

Samordnarens analys visar att det behövs förstärkningar på alla dessa områden. Jag tänker överlämna till kommande talare att närmare gå in på innehållet i betänkandet och istället berätta lite kort om processen.

Remisstiden för betänkandet gick ut den 20 april och vi har fått många kloka synpunkter. Vi kan se ett starkt stöd från remissinstanserna för förslagen. Men ett flertal remissinstanser behöver ytterligare några veckor på sig för att svara. Min förhoppning är att vi före sommaren skall kunna få en samlad bild av remissinstansernas synpunkter.

Regeringen har därefter ett stort arbete framför sig. Vi ska då analysera och ta ställning till samordnarens förslag och de många synpunkter som lämnats på förslagen.

Vad gör regeringen?
Men redan nu har regeringen påbörjat ett arbete med att förstärka psykiatrin. Jag tänkte ta tillfället att helt kort nämna något om detta.

Inom psykiatrin arbetar vi för närvarande med ett lagförslag, det gäller öppenvård med särskilda villkor. Innebörden är att möjlighet ges till en övergång där patienten skrivs ut med särskilda krav. Det kan exempelvis handla om att personer ska ta sin medicin, inte falla in i missbruk och följa en vårdplan. Förslaget räknar vi med att ha klart för beslut under året.

Regeringen har avsatt 500 miljoner kronor i år och ytterligare 500 miljoner kronor nästa år. Satsningarna kommer till viss del att inriktas på att stärka personalens kompetens. Här finns det mycket stora behov. Det handlar dels om de värderingar personalen har, om bemötande av patienter, brukare och anhöriga. Det handlar dels också om de faktiska kunskaperna om sjukdomen eller funktionshindret. Hur det tar sig uttryck, vilka konsekvenser det får och vilka insatser som fungerar.

Stora delar av personalen, för att inte säga alla, har behov och önskemål om att få stärka sin kompetens när det gäller dessa frågor. Detta vill regeringen satsa på.

Regeringen genomför också särskilda satsningar för att stärka psykiatrin när det gäller barn och unga. Något som lyfts fram i regeringsförklaringen. Tidig upptäckt och tidiga insatser är av särskilt stor vikt när det gäller barn. Förhoppningsvis kan man förhindra framtida psykisk ohälsa.

Vi har inlett ett arbete för att stärka vårdgarantin inom barn- och ungdomspsykiatrin. Målsättningen är att väntetiden till utredning aldrig bör överstiga en månad för de berörda barnen. Vi arbetar med förslag för att kunna stärka vårdgarantin för dessa.

Regeringen har för några veckor sedan beslutat om att inrätta ett nationellt centrum för utveckling av tidiga insatser till barn och unga som löper risk att utveckla svårare psykisk ohälsa. Utvecklingscentrumets uppgifter skall vara att samla, koordinera och föra ut kunskap och vetenskap då det gäller att identifiera, förebygga, ge tidigt stöd och behandla barn och unga inom målgruppen. Jag tror att det här kan vara en viktig satsning. Kan vi, genom att bli bättre på tidiga insatser rädda barn och unga från att utveckla svårare psykisk ohälsa, då har vi vunnit mycket. Framförallt personligt för de drabbade förstås. Det är det viktigaste. Men även för samhället.

Förutom det här har regeringen också beslutat att satsa på två brukarorganiserade verksamheter. I januari i år beslutade regeringen att stödja Föreningen Nationella hjälplinjen med 5 miljoner kronor per år. Det är en verksamhet som tycks vara högt uppskattad. Främst och viktigast hos brukare och anhöriga. När man behöver någon att tala med har inte vården eller socialtjänsten alla gånger tid att lyssna. Därför blir den här telefonjouren för personer i psykisk kris och deras anhöriga ett värdefullt komplement och ibland ett alternativ till offentligt bedriven verksamhet.

För en månad sedan beslutade regeringen att stödja patient-, brukar- och anhörignätverket Nationell samverkan för psykisk hälsa med 3 miljoner kronor per år. Det är min uppfattning att ett stöd till nätverket innebär en möjlighet att på ett samlat sätt stödja arbetet med brukarinflytande. Det handlar om möjligheten att påverka och vara delaktig i den egna livssituationen. Inflytandet är också ett sätt att anpassa och utveckla samhällets insatser efter brukarnas behov och önskemål. Något som kan leda till förbättrad psykisk hälsa och minskad stigmatisering.

I torsdags beslutade regeringen om en förstärkning av tillsynen inom psykiatrin. Vi vet att tillsynen inte varit tillräcklig. Anmälningarna från såväl er som vårdgivare som från patienter och anhöriga ökar. Personer som söker eller befinner sig inom psykiatrin kan ofta vara väldigt utsatta. Därför är det extra viktigt att vården ges korrekt och både är kvalitativ och säker.

En viktig del i satsningen är att vi behöver bli bättre på att ta tillvara och lära av den kunskap och den erfarenhet som tillsynsverksamheten kan bidra med. Att föra tillbaka erfarenheterna till vården själv. Förslaget har även lyfts i slutbetänkandet Ambition och ansvar av psykiatrisamordnaren.

Tvångsvårdslagstiftningen är detaljerad och inte alltid helt lätt att tolka. Därför tror jag att Socialstyrelsen kan vara en hjälp i arbetet att göra patientsäkerhetsbestämmelserna tydliga.

Socialstyrelsen har också fått i uppdrag att lämna en rapport till regeringen när det gäller användning av otillåtna tvångsåtgärder inom tvångsvården. De ska också föreslå åtgärder för att komma tillrätta med situationen. Det uppdraget ska redovisas senast den 31 oktober 2008.

Barn till föräldrar med psykisk ohälsa
Till sist vill jag bara nämna en angränsande, viktig fråga. För någon vecka sedan besökte jag en konferens, det var den konferensen med fokus på barn till föräldrar med psykisk ohälsa/sjukdom: Att möta de osynliga barnen. Det var en mycket intressant. Kanske var någon av er också med där? Jag hade tyvärr inte möjlighet att delta vid hela konferensen, även om jag önskat det.

Men jag hann ta del av ett samtal mellan en mamma med en psykiskt sjukdom och hennes numera vuxna dotter. Det var otroligt lärorikt att höra deras historia. Och att få ta del av deras vitt skilda bilder av händelser som ägt rum mitt i mammans psykos.

Barn till psykiskt sjuka är sårbara eftersom de är just barn. Jag är glad att situationen för dessa små har uppmärksammats mer under de senare åren. Även bland oss politiker. För också dessa är samhällets ansvar. Också de måste få möjlighet att förstå vad som händer med mamma eller pappa.

Här, som i så många andra sammanhang, handlar det om samverkan och förmågan för olika huvudmän att se bort från gränser och ansvarsuppdelningar och istället sätta patienten och dessa anhöriga i centrum.

Att ha förtroende för varandras kunskap och kompetenser. Att se varandra som resurser och komplement. Att bygga upp vården och omsorgen runt patienten för att på bästa sätt möta behoven. Självklart är ingen av dessa frågor isolerad i sig självt. Den hänger förstås ihop med situationen i övrigt inom psykiatrin.

Jag tror att det är viktigt att vuxenpsykiatrin har ett förhållningssätt som inkluderar barnet och familjen och annat nätverk runt patienten. Det görs absolut, men det är ingen självklarhet.

Det handlar om att ta reda på om en patient har barn, ge barnen information om sjukdomen och vad den innebär. Det handlar om att  ta reda på hur barnets situation och hur familjens nätverk ser ut.

Att ha ett barnperspektiv i sitt arbete med en patient som är förälder. Det handlar om att lära av de goda exempel som finns runt omkring oss. Men det behövs också samverkan med andra, till exempel BUP, skola, barnomsorg och socialtjänsten.

Samverkan är något av ett ledord inom psykiatrin. Inte minst visar Psykiatrisamordningens betänkande på detta. Och jag håller med. Vi behöver bli bättre på att se varandra som tillgångar och komplement. Att överbrygga avstånd emellan olika huvudmän. Det är något vi alla kan tjäna på.

Ni som varit med en tid, känner till denna problemformulering sedan tidigare. Frågan är då varför vi ska tro på en förändring denna gång? En mycket relevant fråga. Ja, och jag vill ändå tro att tiden är inne. Att utgångsläget faktiskt är ganska gott för att nå långsiktiga förändringar inom psykiatrin.

1. Vi kan konstatera att vi har en god ekonomisk utveckling idag. Det i sig garanterar naturligtvis inget, men det ger bättre förutsättningar om viljan att prioritera finns.

2. Jag tror också att det idag finns en stor insikt om psykiatrins behov. Det torde idag finnas goda förutsättningar för breda politiska överenskommelser om inriktning och konkreta förbättringsförslag. Det är förstås en förutsättning.

3. Vi kan också konstatera att nationella psykiatrisamordningen genom sitt arbete och sina förslag har visat var insatser bör och kan sättas in. Man har genom sitt arbete involverat många, runt om i vårt land. I många fall har man också visat på hur detta kan genomföras med ett långsiktigt perspektiv och långsiktiga målsättningar. Det ger goda förutsättningar.

Avslutning
Så här i avslutningen vill jag uttrycka min beundran för det arbete som ni alla är med och utför. Ni har hört det förr - men er betydelse i den svenska hälso- och sjukvården kan aldrig nog betonas. Ni arbetar i en verksamhet som bokstavligen och dagligen arbetar med människors välmående. Ibland handlar det om liv eller död. Det är en ansvarsfull uppgift att ta hand om en människa som är sjuk.

Ofta känns det som att vårt land och vår tid blivit för kallt och för fyrkantigt. Där ingen plats finns att vara sådan vi är. Unika och med unika behov.

I våra sammanhang hamnar fokus allt för ofta på organisationerna, verksamheterna och på kronor och ören. Och så glömmer vi bort: Ecce Homo-Se människan. Se de människor som idag och i framtiden behöver den medmänsklighet, de varma händerna, det engagemang och den trygghet som finns men sällan lyfts fram. Där ni spelar nyckelrollen.

Vi behöver ständig påminna oss själva om att varje människan är unik och har unika behov. Jag ser med glädje framåt och det hoppas jag att även ni gör.

Ni har spännande dagar framför er. Underskatta inte värdet av att knyta nya kontakter, utbyta erfarenheter, våga tänka nytt, våga tänka stort.

Tack för ordet.