ReageraMera

Jag vill varmt tacka för inbjudan att komma hit och att få inviga narkotikamässan "Sverige mot narkotika".  Det är fantastiskt att det är så många här. Jag inser att här i Örebro finns nu Sveriges samlade kunskap och erfarenhet av arbetet mot narkotika. Och eftersom framgång i arbetet mot narkotika till stor del bygger på samarbete och att dra nytta av redan gjorda erfarenheter, så är det här en oerhört viktig samlingspunkt för arbetet under de kommande åren.

Jag hoppas att den politik vi ska bedriva de kommande åren ska kunna präglas av god samverkan med allas vårt arbete. Framgång i kampen mot narkotika avgörs ju till stor del faktiskt av att framsynta myndigheter, engagerade organisationer och en stödjande familj eller andra i omgivningen förmår att samarbeta.

Förhoppningsvis kan jag och Beatrice Ask vara bedriva en politik som underbygger och ger verktyg för det samarbetet. För Polis, Tull, socialtjänst och frivilliga organisationer. Vi ska ju också som politiskt ansvariga ge de juridiska och lagliga ramarna, liksom resursmässiga förutsättningar.

Men det ligger, menar jag, också en skyldighet, för oss som politiker att ange en ideologisk utgångspunkt. Och jag vill därför säga något om den syn som jag och regeringen har i kampen mot narkotika.

Jag får ibland frågan om det inte är orealistiskt med en nollvision för narkotika?
Men jag menar att vi inte får ge efter en enda millimeter i övertygelsen om att all narkotikahantering och allt narkotikabruk måste bekämpas. Man måste fråga sig vad som annars skulle vara målet.

Men säger någon:
"Vi vinner ju inte den kampen ändå, i många tragiska fall varje år      förlorar vi den. Borde vi då inte välja en skonsammare väg där vi prioriterar de tyngsta drogerna och kanske accepterar ett bruk av de narkotikaklassade preparat som ger lindrigare skador"?

Svaret är Nej på den frågan.
I arbetet för varje enskild medmänniskas människovärde och varje individs rätt till ett drogfritt liv kan det inte finnas någon kompromiss.

Sedan 1995 finns en Noll-vision för antalet trafikdödade och allvarligt skadade på våra vägar.
Jag ska citera Vägverket nu, men jag har bytt ut orden "väg", "trafik" och "transport" mot "narkotika".
Jag har också bytt ordet "transportsystem" mot "livssystem". Transporterna på vägen, allas vårt transportsystem framåt, är ju de liv vi lever.

Så min parafras av Vägverkets Nollvision lyder:

"Nollvisionen är bilden av en framtid där människor inte dödas eller skadas för livet av narkotika.
Nollvisionen är också grunden för narkotikaarbetet i Sverige, vilket har fastställts i ett beslut i riksdagen.
Nollvisionen är både ett förhållningssätt till livet och en strategi för att forma ett säkert livssystem. I Nollvisionen slås fast att det är oacceptabelt att narkotikan kräver människoliv. Narkotikaarbetet i Nollvisionens anda innebär att livet i högre grad ska anpassas till människans förutsättningar. Ansvaret för säkerheten delas mellan dem som utformar och dem som använder livet".

Man kan tycka att jämförelsen med Vägverkets arbete mot trafikolyckor är väl halsbrytande. Men det finns ett förhållningssätt gentemot trafiksäkerheten som jag menar att vi också borde ha i narkotikaarbetet

På samma sätt som det är farligt att köra bil, utgör också drogerna en fara i våra liv. Vi kan inte sluta leva därför att det är farligt att leva. Utan likt Vägverket, ska vi "anpassa transportsystemet", alltså livet.

Vem är det då som har ansvaret för "trafiksäkerheten" på livets område?
Ja, enligt min vision  ska det ansvaret (precis som jag läste) "delas mellan dem som utformar och dem som använder livet". Även i detta fall är jag överens med Vägverket.

Vi är många som är med och utformar livet. I första hand har jag ju ett eget ansvar för mitt liv men det är viktigt att erkänna att det också finns ett samhälleligt - ett gemensamt - ansvar.

Det gemensamma ansvaret, också i bekämpandet av narkotika, måste vi alla ta vår del av: politikerna, professionen,  myndigheterna, nätverken, föreningslivet, familjerna. Vi har alla ett ansvar för att förverkliga Nollvisionen. Det ska råda nolltolerans mot narkotika

Någon som ofta är först på plan att upptäcka ett missbruk och kan sätta in tidiga motåtgärder är förstås den egna familjen, livspartnern. I regeringsförklaringen slår vi fast att familjen är en grundläggande gemenskap i samhället. I den lilla grupp som familjen är får familjemedlemmarna möjlighet att möta kärlek, omtanke och förståelse, men också ställas inför krav och ta ansvar. Enskilda och familjer skall få mer att säga till om och förväntas ta ansvar, för sig själv och för andra.

Det är nu inte i någon slags sörgårdsidyll vi talar om familjen, så ser ju knappast verkligheten ut för någon. Utan det är för att vi vet att trygghet och gemenskap grundläggs i familjen, i det ansvar och den hänsyn man tvingas ta där.

Vill vi ha trygga vuxna som vågar välja bort droger, så får vi först försöka se till att vi får trygga barn och att vi kan ge föräldrarna resurser och tid så att familjelivet fungerar. Därför inleder vi nu arbetet med att skapa former för gott föräldra- och familjestöd, som jag vill se förverkligat i alla kommuner.
Det föräldrarna gör för sina barn är det största och viktigaste frivilligarbetet och det bästa drogförebyggande arbetet.

Regeringsförklaringen talar också om ett starkt civilt samhälle med föreningsliv, idrottsrörelser, kyrkor, samfund och ideella organisationer. De offentliga välfärdssystemen ska vara ett solidariskt komplement i ett samhälle som i högre grad präglas av medmänsklighet, ansvarstagande och idealitet.

Inför det folkhälsoarbete som ska bedrivas de kommande åren kommer därför samarbetet och förväntningarna på de frivilliga organisationerna också att synas tydligt.

Med oss idag finns representanter från ett antal av dem och till Er vill jag säga:      Jag har stora förväntningar på vad ni kan göra. Och det är min ambition att försöka ge Er goda förutsättningar för det arbetet.

Det handlar inte om att lyfta undan det offentligas ansvar. Såväl stat och landsting som kommuner ska ha ett solklart ansvar men också ett uppdrag att samarbeta tydligare med de många organisationer som verkar på detta område. Vi ska erkänna, stödja och våga lita till Er kompetens och Ert engagemang. Jag har sett så många enormt goda exempel på kompetens, idealitet och ihärdighet från föreningar, kyrkor, anhörigorganisationer, kooperativ, branschorganisationer med flera. Den nya regeringen är mycket medveten om att det offentliga omöjligt kan klara välfärdsbygget utan frivilligSverige.

Den senaste tiden har vi uppmärksammats på nya ämnen som försäljs som narkotikaliknande droger men som inte är narkotikaklassade. Det finns definitivt ett problem här och regeringen har därför tillsatt en utredning med uppdrag att göra en översyn av nuvarande regelsystem. Det handlar då om kontroll av narkotika, dopningsmedel, lösningsmedel och andra hälsofarliga varor som används i berusningssyfte.

Som ett särskilt uppdrag ska utredningen också se över möjligheterna att införa ett förfarande som förhindrar att man befattar sig med ett ämne som kan antas bli klassificerat som narkotika eller som en hälsofarlig vara. Ett led i det förebyggande arbetet är att få en snabbare klassificering.

Kanske ska också någon ha rätt att se till att vi i vissa tidiga skeden i livet blåser i livets alkometer. För att se till att skyddsräckena kan byggas höga omkring den som behöver det. Jag välkomnar därför utredningen om att tillåta drogtest av personer som ännu inte blivit straffmyndiga, alltså är under 15 år. Tidig upptäckt är A och O i narkotikaarbetet.

En viktig prioritering som genomsyrar hela regeringens politik är alltså barn och ungdomar. För mig ska den prioriteringen också gälla arbetet mot narkotika.

De barn som växer upp i missbrukarhem har tyvärr 4-5 gånger större risk att själva bli missbrukare. De lever ofta med en skuld att det är deras fel att mamma eller pappa dricker, de träder in i den vuxnes ställe och tar ansvar men de har en stor klump i magen när de går hem från skolan inför vad som kan vänta. De här barnen är ofta osynliga.

Jag besökte Gävle i lördags och berömde där det arbete som bedrivs i en verksamhet som heter Grinden, vilken bedrivs av Gävle Kommun. Där har barn med missbrukande föräldrar möjlighet att träffa andra barn och ungdomar i liknande situation. Tyvärr kan sådana här barn få stöd i grupp i endast sex av tio kommuner idag. I övriga kommuner är de osynliga. Vår ambition är att se till att dessa barn blir sedda, blir lyssnade på, får hjälp och stöd av vuxna till en bra uppväxtsituation.

Föräldrarna är normalt sett mest betydelsefulla i att bygga starka skyddsfaktorer runt barn och ungdom. Och föräldrar som samverkar med varandra och med skola, socialtjänst och polis blir en enorm kraft i det drogförebyggande arbetet. Men föräldrar behöver inte bara kunskap och coachning under barnets första år utan under hela uppväxten. Föräldrastöd måste vara väl fungerande i varje kommun, eftersom det gagnar barn och ungdomar och är effektivt i det drogförebyggande arbetet.

Här i Örebro arbetas det inom Örebro Preventionsprogram med åtgärder där man på varje skola i klass sju tar upp alkoholfrågorna och vilken betydelse föräldrarna har. När föräldrar bygger nätverk och engagerar sig kan man också se lokala resultat. Om vuxennärvaro och gränssättning saknas är det svårt att skapa ett effektivt förebyggande arbete. Och alkoholen är en inkörsport till narkotika.

Samverkan är ett nyckelord - samverkan som kan ske mellan skola, föräldrar, socialtjänst och polis. När berusningsdrickandet och anrkotikabruket hos ungdomar minskar och när unga väljer en alltigenom drogfri livsstil. då ligger ofta en samverkan bakom det hela.

Låt mig också säga några ord om missbrukarvärlden. Kunskaperna om vilka arbetssätt som fungerar behöver i stor utsträckning spridas, förmedlas och diskuteras. Det är uppenbart att det finns väldigt mycket av forskningsresultat, metoder och lokala projekt att luta sig mot. En viktig del i regeringens politiska åtgärder kommer att vara initiera processer som undersöker, värderar och sållar bland de olika metoder som används inom socialtjänsten.

Det finns idag ett bra kunskapsunderlag när det gäller behandling av alkohol- och narkotikamissbrukare. Socialstyrelsen har nyligen presenterat sina nationella riktlinjer för missbrukarvården. Kommunerna har ju också under ett par år fått särskilda statsbidrag för att ställa om och utveckla sin missbrukarvård. Vi har också förslagen från den sociala tillsynsutredningens delbetänkande om förstärkt tillsyn av missbrukarvården.

Vi tror att allt detta ger goda förutsättningar för att faktiskt försöka få till stånd en enhetlig och kunskapsbaserad missbrukarvård.

Sedan Alliansen tog över regeringsmakten i höstas har vi tagit några viktiga principbeslut.

Vi har sagt att handlingsplanen som antogs för åren 2006 - 2010 skall ligga fast. Vi har ju i olika internationella sammanhang slagit fast att en styrka i den svenska politiken är att det finns en bred konsensus kring narkotikapolitikens grundvalar och när det gäller den övergripande inriktningen av narkotikapolitiken finns inga skiljaktiga meningar mellan den förra och den nuvarande regeringen.

Mobilisering mot narkotika har gjort ett fantastiskt jobb med att dra igång detta jätteprojekt som en bred satsning på handlingsplanernas mål och intentioner. Man har haft en omfattande kunskapsinhämtning och samarbetat med många andra aktörer. Jag delar synen att vi nu måste gå vidare och få in arbetet i en mer långsiktigt hållbar struktur.

Redan när den nya narkotikahandlingsplanen antogs angav den dåvarande regeringen också att det fanns ett behov av att finna en mer långsiktigt hållbar organisation som så långt möjligt skulle inrymmas i den ordinarie myndighetsstrukturen.

Exakt hur denna struktur skall se ut är ännu inte klar men det pågår ett beredningsarbete inom regeringskansliet för att förbereda en sådan förändring. Här har naturligtvis Björn Fries och hans kansli en viktig uppgift att både delta i detta planeringsarbete och under hand föra över kunskap och erfarenheter till det fortsätta utvecklingsarbetet. Ambitionerna i handlingsplanen ligger fast och arbetet ska ske med oförminskad styrka och vara långsiktigt hållbart.

Handlingsplanen innebär också att det i hög grad är på lokal nivå som den politiska trovärdigheten prövas. Lokala myndigheter måste få ett tydligare uppdrag: Vår ambition är att det framtida handlingsplansarbetet skall ske med oförminskad kraft men i en ny och mer långsiktigt hållbar form. Här kommer våra myndigheter att få ta ett större ansvar än de har i dag när det gäller att utveckla lokalt och regionalt arbete. De regionala och lokala samordnarna har naturligtvis en viktig roll även i framtiden.

Ett av handlingsplanens grundläggande ställningstaganden är att det är på lokal nivå som politikens trovärdighet prövas därför att det är på lokal nivå som det praktiska arbetet utförs. Men den lokala nivån behöver också stöd för att kunna utvecklas. Här kommer våra myndigheter att få ett tydligare uppdrag att driva på metod- och kompetensutveckling inom sina respektive ansvarsområden.

Jag har inte talat mycket om Tull och Polis men det är ju helt klart att de har en mycket viktig uppgift när det gäller att begränsa tillgången till narkotika.

Avslutningsvis, sammanfatta vad jag velat säga:
Min och regeringens ambitioner är alltså fortsatt höga när det gäller att kämpa mot narkotikan. En nollvision innebär att vi måste vidareutveckla våra verktyg i den kampen.

Bättre familje- och föräldrastöd, som en viktig del i allt drogförebyggande arbetet, de frivilliga organisationernas betydelse och den fortsatta samverkan mellan myndigheter och det civila samhället är grundbultar i kampen mot narkotika.

Även om vi inte i framtiden når det narkotikafria samhället, och om människor hittar nya berusnings- och narkotiska preparat, så måste kampen för varje människas okränkbara värde fortsätta. Och det arbetet måste vi göra tillsammans.

Tack för ordet.