Knappast någon munter läsning för polisväsendet
Stefan Holgerssons rapport, som offentliggjordes idag, om den svenska polisens arbete för att bekämpa narkotika, innehåller en hel del kritik som bör tas på största allvar och resultera i en översyn och kraftfulla åtgärder för att förbättra polisens narkotikabekämpning.
Enligt rapporten lägger de poliser inom det svenska polisväsendet som, helt eller till stor del är inriktade på narkotikabrottsbekämpning, ner 922 775 timmar per år på den arbetsuppgiften. Det motsvarar 615 årsarbetskrafter. Av dessa årsarbetskrafter är det 200 poliser som uteslutande arbetar med narkotikabrottsbekämpning.
Förutom de poliser som uteslutande arbetar med narkotikabrottsbekämpning har de poliser som ingår i ingripandeverksamheten också betydelse för att narkotikabrott upptäcks. En polis som tjänstgör i ingripandeverksamheten lägger, enligt rapporten, i genomsnitt ner 4.2 procent av sin arbetstid på narkotikabrott. Ungefär hälften av dessa drygt fyra procent utgörs av aktiviteter för att försöka upptäcka ett sådant brott och en fjärdedel åtgår till avrapportering.
Av rapporten framgår också att antalet narkotikabrott har ökat mycket de senaste åren och den stora ökningen av narkotikabrott förklaras med att antalet ringa brott, eget bruk, har ökat kraftigt. Det är, enligt rapporten, vanligt att samma personer tas in åtskilliga gånger under ett år och att det rör sig om etablerade missbrukare. I normalfallet leder dessa ringa narkotikabrott till åtalsunderlåtelse eller böter, där missbrukarna saknar ekonomiska medel för att betala sina böter. Det upprättas dessutom sällan LVM-anmälningar, främst beroende på omständliga avrapporteringsrutiner i kombination med att polispersonal upplever att det inte är någon idé att skriva en LVM-anmälan.
I rapporten konstaterar projektledaren att det i dagsläget sällan finns någon bakomliggande strategi när etablerade missbrukare blir föremål för en kroppsbesiktning, utan individer tas vanligen mer eller mindre slumpmässigt in för kroppsbesiktningar. En bidragande orsak till detta är att polisens resultatuppföljning har högt fokus på nyckeltal och kvantitativa produktionsmål, där kvaliteten inte synliggörs.
Det ligger därför i farans riktning att det blir viktigare att kunna uppvisa ett högt produktionsresultat än att inrikta sig på att angripa narkotikabrottsligheten på ett effektivt sätt, bl.a. att försöka minimera nyrekrytering. Att individer tas in för kroppsbesiktning bara för att det skall gå att uppvisa ett bra statistiskt resultat är särskilt tydligt på vissa orter, konstaterar Holgersson i rapporten.
Ett annat problem som också belyses i rapporten är att missbrukare i vissa fall har etablerat sig i gränslandet mellan län och på andra platser med en låg polisnärvaro där de kan verka relativt ostört, och det har uppstått mer eller mindre fristäder för narkotikaanvändning, vilket gynnar missbruk. I många fall innebär dessa etableringar mycket problem för andra boende i området, konstateras det i rapporten.
Också den centraliseringsvåg, som blivit ett resultat av flera omorganisationer, kritiseras eftersom den påverkat bekämpningen av narkotika i negativ riktning genom att polisens kontakter med allmänheten har försämrats. Ett stort antal nedlagda polisstationer har inte heller gjort saken bättre utan tvärtom resulterat i omfattande restider.
Vidare kritiseras rutinerna för avrapportering och det faktum att utredningspersonalens arbete blir lidande på grund av omständliga rutiner. Rapportförfattaren efterlyser här en förbättring av dagens rutiner för att på så sätt frigöra resurser till mer operativ narkotikabekämpning
Hur många narkotikapoliser finns det i Sverige?
För att kunna svara på frågeställningen måste man först definiera begreppet narkotikapolis. I studien har man delat upp de som arbetar med narkotikabrott i tre grupper:
1. De poliser som enbart arbetar (100%) med narkotikabrott
2. De poliser som i huvudsak enbart arbetar (>75%) med narkotikabrott och
3. De poliser som i stor utsträckning enbart arbetar (>40%) med narkotikabrott
En sådan uppdelning resulterar i 200 poliser som enbart arbetar med narkotikabrott, 326 som i huvudsak enbart arbetar med narkotikabrott och 251 poliser som i stor utsträckning enbart arbetar med narkotikabrott.
Holgersson konstaterar att det med nuvarande styrning är mer fördelaktigt behålla kända tillhåll där det blir enkelt att stå och vänta för att få tag i missbrukare. Drivkraften att agera mot distributörsledet blir därmed minimal. Helt tvärt emot t.ex. BRÅs59 slutsatser som pekar på att det är viktigt att agera mot de lokala och regionala grossisterna för att störa narkotikamarknaden.
Upplevelsen att det finns ett intresse av att ge sken av att narkotikabrottsverksamheten fungerar på visst sätt har framkommit vid interjuver i flera andra län under studien:
Ledningen kan peka på att man har en GLG76 enhet på papperet, även om de i praktiken får göra annat.
Ledningen är livrädda för att vi skulle gå ut i media och berätta att arbetet mot narkotikabrott ligger nere under sommaren. Under sommaren täcker vi upp krimjouren.
Vi fick 2005 tre man som skulle jobba heltid mot narkotika. De försvann efter tre månader. På papperet är det fortfarande tre man som jobbar hundra procent mot narkotika, men så är det inte i verkligheten.
I rapporten framhålls också att om en organisationsenhet bara ser till att ha bra produktionsresultat så finns goda möjligheter att slippa kritik, trots att dessa produktionsresultatet säger väldigt lite om hur verksamheten i realiteten fungerar. Det ligger därför i farans riktning att det blir viktigare att kunna uppvisa ett högt produktionsresultat än att inrikta sig på att angripa narkotikabrottsligheten på ett effektivt sätt, bl.a. att försöka minimera nyrekrytering. Flera exempel på detta har kunnat iakttas under studien, och förekommer även inom andra verksamhetsfält än narkotikaområdet, t.ex. att poliser fått direktiv om att inte lägga ner tid och stödja brottsoffer i de ärenden de utreder, utan bara vidta åtgärder som ger pinnar i statistiken.
Det finns presentationsregler i polisorganisationen och dessa används för att organisationen skall rättfärdiga sig själv, där polismännen är utomordentlig medvetna om skillnaden mellan verkligheten och det som presenteras. Den största frustrationen bland personal som arbetar med narkotikabekämpning verkar inte vara att för få poliser arbetar inom denna verksamhetsgren, utan att organisationen vill ge sken av att det är fler personer än det är som arbetar med narkotikabekämpning.
Det förefaller högst rimligt att anta att den här rapporten kommer att bli föremål för omfattande diskussioner inom den svenska polisorganisationen och att flera väl befogade frågor kommer att ställas till såväl politiker som verksledning i samband med konferensen och mässan Sverige mot narkotika i Örebro de kommande två dagarna.
Du hittar hela rapporten, Kartläggning av svenska polisens narkotikabekämpning, här.
Torgny Peterson
Enligt rapporten lägger de poliser inom det svenska polisväsendet som, helt eller till stor del är inriktade på narkotikabrottsbekämpning, ner 922 775 timmar per år på den arbetsuppgiften. Det motsvarar 615 årsarbetskrafter. Av dessa årsarbetskrafter är det 200 poliser som uteslutande arbetar med narkotikabrottsbekämpning.
Förutom de poliser som uteslutande arbetar med narkotikabrottsbekämpning har de poliser som ingår i ingripandeverksamheten också betydelse för att narkotikabrott upptäcks. En polis som tjänstgör i ingripandeverksamheten lägger, enligt rapporten, i genomsnitt ner 4.2 procent av sin arbetstid på narkotikabrott. Ungefär hälften av dessa drygt fyra procent utgörs av aktiviteter för att försöka upptäcka ett sådant brott och en fjärdedel åtgår till avrapportering.
Av rapporten framgår också att antalet narkotikabrott har ökat mycket de senaste åren och den stora ökningen av narkotikabrott förklaras med att antalet ringa brott, eget bruk, har ökat kraftigt. Det är, enligt rapporten, vanligt att samma personer tas in åtskilliga gånger under ett år och att det rör sig om etablerade missbrukare. I normalfallet leder dessa ringa narkotikabrott till åtalsunderlåtelse eller böter, där missbrukarna saknar ekonomiska medel för att betala sina böter. Det upprättas dessutom sällan LVM-anmälningar, främst beroende på omständliga avrapporteringsrutiner i kombination med att polispersonal upplever att det inte är någon idé att skriva en LVM-anmälan.
I rapporten konstaterar projektledaren att det i dagsläget sällan finns någon bakomliggande strategi när etablerade missbrukare blir föremål för en kroppsbesiktning, utan individer tas vanligen mer eller mindre slumpmässigt in för kroppsbesiktningar. En bidragande orsak till detta är att polisens resultatuppföljning har högt fokus på nyckeltal och kvantitativa produktionsmål, där kvaliteten inte synliggörs.
Det ligger därför i farans riktning att det blir viktigare att kunna uppvisa ett högt produktionsresultat än att inrikta sig på att angripa narkotikabrottsligheten på ett effektivt sätt, bl.a. att försöka minimera nyrekrytering. Att individer tas in för kroppsbesiktning bara för att det skall gå att uppvisa ett bra statistiskt resultat är särskilt tydligt på vissa orter, konstaterar Holgersson i rapporten.
Ett annat problem som också belyses i rapporten är att missbrukare i vissa fall har etablerat sig i gränslandet mellan län och på andra platser med en låg polisnärvaro där de kan verka relativt ostört, och det har uppstått mer eller mindre fristäder för narkotikaanvändning, vilket gynnar missbruk. I många fall innebär dessa etableringar mycket problem för andra boende i området, konstateras det i rapporten.
Också den centraliseringsvåg, som blivit ett resultat av flera omorganisationer, kritiseras eftersom den påverkat bekämpningen av narkotika i negativ riktning genom att polisens kontakter med allmänheten har försämrats. Ett stort antal nedlagda polisstationer har inte heller gjort saken bättre utan tvärtom resulterat i omfattande restider.
Vidare kritiseras rutinerna för avrapportering och det faktum att utredningspersonalens arbete blir lidande på grund av omständliga rutiner. Rapportförfattaren efterlyser här en förbättring av dagens rutiner för att på så sätt frigöra resurser till mer operativ narkotikabekämpning
Hur många narkotikapoliser finns det i Sverige?
För att kunna svara på frågeställningen måste man först definiera begreppet narkotikapolis. I studien har man delat upp de som arbetar med narkotikabrott i tre grupper:
1. De poliser som enbart arbetar (100%) med narkotikabrott
2. De poliser som i huvudsak enbart arbetar (>75%) med narkotikabrott och
3. De poliser som i stor utsträckning enbart arbetar (>40%) med narkotikabrott
En sådan uppdelning resulterar i 200 poliser som enbart arbetar med narkotikabrott, 326 som i huvudsak enbart arbetar med narkotikabrott och 251 poliser som i stor utsträckning enbart arbetar med narkotikabrott.
Holgersson konstaterar att det med nuvarande styrning är mer fördelaktigt behålla kända tillhåll där det blir enkelt att stå och vänta för att få tag i missbrukare. Drivkraften att agera mot distributörsledet blir därmed minimal. Helt tvärt emot t.ex. BRÅs59 slutsatser som pekar på att det är viktigt att agera mot de lokala och regionala grossisterna för att störa narkotikamarknaden.
Upplevelsen att det finns ett intresse av att ge sken av att narkotikabrottsverksamheten fungerar på visst sätt har framkommit vid interjuver i flera andra län under studien:
Ledningen kan peka på att man har en GLG76 enhet på papperet, även om de i praktiken får göra annat.
Ledningen är livrädda för att vi skulle gå ut i media och berätta att arbetet mot narkotikabrott ligger nere under sommaren. Under sommaren täcker vi upp krimjouren.
Vi fick 2005 tre man som skulle jobba heltid mot narkotika. De försvann efter tre månader. På papperet är det fortfarande tre man som jobbar hundra procent mot narkotika, men så är det inte i verkligheten.
I rapporten framhålls också att om en organisationsenhet bara ser till att ha bra produktionsresultat så finns goda möjligheter att slippa kritik, trots att dessa produktionsresultatet säger väldigt lite om hur verksamheten i realiteten fungerar. Det ligger därför i farans riktning att det blir viktigare att kunna uppvisa ett högt produktionsresultat än att inrikta sig på att angripa narkotikabrottsligheten på ett effektivt sätt, bl.a. att försöka minimera nyrekrytering. Flera exempel på detta har kunnat iakttas under studien, och förekommer även inom andra verksamhetsfält än narkotikaområdet, t.ex. att poliser fått direktiv om att inte lägga ner tid och stödja brottsoffer i de ärenden de utreder, utan bara vidta åtgärder som ger pinnar i statistiken.
Det finns presentationsregler i polisorganisationen och dessa används för att organisationen skall rättfärdiga sig själv, där polismännen är utomordentlig medvetna om skillnaden mellan verkligheten och det som presenteras. Den största frustrationen bland personal som arbetar med narkotikabekämpning verkar inte vara att för få poliser arbetar inom denna verksamhetsgren, utan att organisationen vill ge sken av att det är fler personer än det är som arbetar med narkotikabekämpning.
Det förefaller högst rimligt att anta att den här rapporten kommer att bli föremål för omfattande diskussioner inom den svenska polisorganisationen och att flera väl befogade frågor kommer att ställas till såväl politiker som verksledning i samband med konferensen och mässan Sverige mot narkotika i Örebro de kommande två dagarna.
Du hittar hela rapporten, Kartläggning av svenska polisens narkotikabekämpning, här.
Torgny Peterson
Kommentarer
Trackback
