Almedalen 2007-sammanfattning
Almedalen 2007-sammanfattning
Talare: Alla
Datum: 8-14 juli 2007
Oppositionen valtalade medan ministrarna saktalade Låt mig börja med att säga att talnivån, vad gäller talen som sådana, var bra och mycket bra i årets Almedals-vecka. Somt var skapat av talskrivare och sakkunniga inom ett departement, somt var hämtat ur talarnas egen fatabur. En del var starkt manusbundna, ett par upplevdes spontana. En del var avslappnade medan andra var nervösa.
Oppositionspartierna inledde utan tvekan sin valrörelse i Almedalen 2007. På agitatoriskt sätt angrep man Alliansregeringen skoningslöst. Och tydliggjorde att Alliansens tid är utmätt-år 2010 återtar man makten och återställer rättvisan-detta i politiskt retorik så vanliga men alltid lika odefinierade ord. Själva ordet agitator kommer från latinets agitáre som betyder att snabbt sätta i rörelse. Ja, det stämmer nog-under Almedalen 2007 var målet att sätta rörelsen i rörelse. Alliansen å sin sida representerades av ministrar som genomgående fokuserade på sina sakområden. Carlgren talade miljö och klimat, Hägglund talade om psykatrin, Borg om ekonomin och Sabuni om invandring, kvinnor och utanförskap. Det blev som två boxare som stod och boxade mot bilder av varandra och i olika rum.
Kanske vad många skulle kalla en normal Almedals-vecka således. Glädjande är att intresset faktiskt är så stort ett mellanår som året efter ett valår är. Men, kanske bidrog Mona Sahlins framträdande till detta. Den nya partiledarens första tal i Almedalen.
Svenska politiker håller i allmänhet en hygglig retorisk nivå med några kända undantag. Ett fåtal är till och med mycket goda retoriker. Troligtvis har det ökande intresset för retoriken de senaste 20 åren bidragit till detta. Allt fler har upptäckt vikten av det talade ordet och börjat med att lägga ner mer tid på sina viktigaste tal. Fler partier än (s) har börjat använda talskrivare och flera media har börjat följa upp politikernas förmåga att hantera också det retoriska hantverket.
Vad var lika?
Gemensamt var utan tvekan miljön och klimatfrågorna. Här är engagemanget brett och totalt. Även om man från vänsterhåll kritiserar Alliansens senfärdighet i frågan, så finns en samsyn i alla politiska läger i vårt land. Ibland kan formuleringarna i debatten ge minnesbilder från barndomens sandlåda, men i praktiken är alla överens om att klimatfrågan ligger högst upp på dagordningen. Noterbart är här Ohlys tal om att tillväxt och satsningar på miljön inte är ett motsatspar och den speciella betoningen på transporternas betydelse. Det är lätt att tro att den typen av uttalanden ska komma från ett Alliansparti, men så var alltså inte fallet.
Vad var olika?Olika var taktiken när det gällde angrepp på motståndarna. Om sådana kan man läsa i Sveriges äldsta retorikbok från 1652 (Elementa Rhetorica av Johannes Vossius): Lamentiones eller klagotalen, i vilka vi beskriver det onda som har drabbat oss och hur stort det är, och i vilka vi sedan väcker hat mot de onda människor, som har förorsakat detta. Ibland kan man i dessa tal också söka uppväcka fruktan hos andra som känner sig säkra, eftersom något liknande kan drabba även dem. Ibland är det närmast roande att se hur väl dagens partier följer de över 350 år gamla råden.
Angrepp från partierna inom vänsterblocket på Allianspartierna var 300 procent fler än motsvarande angrepp från Allianspartierna på oppositionen. Kan det vara så att, förutom att det ligger i ett oppositionspartis roll att klaga på den sittande regeringen, det inom vänsterpartier generellt sett finns ett större behov av att måla upp en bild av vi och dom? Att vänsterretoriken helt enkelt kräver en gemensam fiende-något större ont? I så fall följande det klassiska receptet för lösandet av en inrikeskonflikt: skaffa en yttre fiende.
Vad togs inte upp?
Förvånansvärt lite av talen ägnades åt kommunikationer (bara Carlgren och Ohly), tillväxt (Ohly lite grand) och entreprenörskap (Borg lite grand). Något förvånande eftersom dessa frågor är så intimt förknippade med välfärden. Samtidigt också förståeligt eftersom dessa frågor på sätt och vis är lite smala i ett land där många lärt sig att ta välfärden och levnadsstandarden för given.
Vem vann?
I en egen klass stod Peter Eriksson, miljöpartiet. Han är 2007 år retoriska segrare. Han höll ett bra tal som jag personligen tror att han, till allra största delen, skrev själv (kanske t o m 100%). Han var rolig, han var skarp, han var avslappnad. Han engagerade, han briljerade, han höll hela vägen. En otroligt stor skillnad mot den lite buttre och betydligt mindre förberedde Peter Eriksson modell Almedalen 2006.
Tvåa kom Nyamko Sabuni. Inte så mycket för talarprestationen, men för ett mycket bra tal. Det skulle vara intressant att veta hur länge man jobbat med talet inom Folkpartiet och i hur hög grad Nyanko Sabuni själv medverkat i framtagningen.
Sammanfattning/retoriskt betyg (10-skala):
Peter Eriksson 8,85 Högsta betyget 2006-2007
Nyamko Sabuni 8,25 Högt betyg till talet i sig
Mona Sahlin 7,70
Lars Ohly 7,60
Andreas Carlgren 7,60
Göran Hägglund 7,20 Kan briljera retoriskt men avstod detta
Anders Borg 5,80 Efter extra avdrag -1,0 för fortkörning
Vem får Almedalen Rhetoric Fair Play Trophy?
Här är segraren utan konkurrens. Moderaternas Anders Borg gick inte till ett enda angrepp mot något oppositionsparti under sina 27 minuter i talarstolen (som borde varit 40). Enda gången han refererade till (s) var det för att berömma dem. Mycket snyggt och förhoppningsvis något att ta efter för andra.
En avslutande kommentar
Under veckan i Almedalen har undertecknad varje kväll med start kl 20.45 givit en 15-25 minuters sammanfattning och kommenterat talen inför publik-en trogen publik visade det sig ganska snart. Vid ett tillfälle kom samtalet/publikdiskussionen in på förekomsten av talskrivare. För en del var det en chock att få reda på att politiker regelmässigt använder sig av talskrivare. Här tror jag att media har ett jobb att göra och informera om hur talskrivare jobbar och varför de finns. För det borde vara lätt att förstå att en politiker som kanske måste hålla 5-7 tal om dagen under vissa perioder omöjligen kan producera alla texter, för att inte tala om faktainnehållet, själv.
Christer Hanefalk
Talare: Alla
Datum: 8-14 juli 2007
Oppositionen valtalade medan ministrarna saktalade Låt mig börja med att säga att talnivån, vad gäller talen som sådana, var bra och mycket bra i årets Almedals-vecka. Somt var skapat av talskrivare och sakkunniga inom ett departement, somt var hämtat ur talarnas egen fatabur. En del var starkt manusbundna, ett par upplevdes spontana. En del var avslappnade medan andra var nervösa.
Oppositionspartierna inledde utan tvekan sin valrörelse i Almedalen 2007. På agitatoriskt sätt angrep man Alliansregeringen skoningslöst. Och tydliggjorde att Alliansens tid är utmätt-år 2010 återtar man makten och återställer rättvisan-detta i politiskt retorik så vanliga men alltid lika odefinierade ord. Själva ordet agitator kommer från latinets agitáre som betyder att snabbt sätta i rörelse. Ja, det stämmer nog-under Almedalen 2007 var målet att sätta rörelsen i rörelse. Alliansen å sin sida representerades av ministrar som genomgående fokuserade på sina sakområden. Carlgren talade miljö och klimat, Hägglund talade om psykatrin, Borg om ekonomin och Sabuni om invandring, kvinnor och utanförskap. Det blev som två boxare som stod och boxade mot bilder av varandra och i olika rum.
Kanske vad många skulle kalla en normal Almedals-vecka således. Glädjande är att intresset faktiskt är så stort ett mellanår som året efter ett valår är. Men, kanske bidrog Mona Sahlins framträdande till detta. Den nya partiledarens första tal i Almedalen.
Svenska politiker håller i allmänhet en hygglig retorisk nivå med några kända undantag. Ett fåtal är till och med mycket goda retoriker. Troligtvis har det ökande intresset för retoriken de senaste 20 åren bidragit till detta. Allt fler har upptäckt vikten av det talade ordet och börjat med att lägga ner mer tid på sina viktigaste tal. Fler partier än (s) har börjat använda talskrivare och flera media har börjat följa upp politikernas förmåga att hantera också det retoriska hantverket.
Vad var lika?
Gemensamt var utan tvekan miljön och klimatfrågorna. Här är engagemanget brett och totalt. Även om man från vänsterhåll kritiserar Alliansens senfärdighet i frågan, så finns en samsyn i alla politiska läger i vårt land. Ibland kan formuleringarna i debatten ge minnesbilder från barndomens sandlåda, men i praktiken är alla överens om att klimatfrågan ligger högst upp på dagordningen. Noterbart är här Ohlys tal om att tillväxt och satsningar på miljön inte är ett motsatspar och den speciella betoningen på transporternas betydelse. Det är lätt att tro att den typen av uttalanden ska komma från ett Alliansparti, men så var alltså inte fallet.
Vad var olika?Olika var taktiken när det gällde angrepp på motståndarna. Om sådana kan man läsa i Sveriges äldsta retorikbok från 1652 (Elementa Rhetorica av Johannes Vossius): Lamentiones eller klagotalen, i vilka vi beskriver det onda som har drabbat oss och hur stort det är, och i vilka vi sedan väcker hat mot de onda människor, som har förorsakat detta. Ibland kan man i dessa tal också söka uppväcka fruktan hos andra som känner sig säkra, eftersom något liknande kan drabba även dem. Ibland är det närmast roande att se hur väl dagens partier följer de över 350 år gamla råden.
Angrepp från partierna inom vänsterblocket på Allianspartierna var 300 procent fler än motsvarande angrepp från Allianspartierna på oppositionen. Kan det vara så att, förutom att det ligger i ett oppositionspartis roll att klaga på den sittande regeringen, det inom vänsterpartier generellt sett finns ett större behov av att måla upp en bild av vi och dom? Att vänsterretoriken helt enkelt kräver en gemensam fiende-något större ont? I så fall följande det klassiska receptet för lösandet av en inrikeskonflikt: skaffa en yttre fiende.
Vad togs inte upp?
Förvånansvärt lite av talen ägnades åt kommunikationer (bara Carlgren och Ohly), tillväxt (Ohly lite grand) och entreprenörskap (Borg lite grand). Något förvånande eftersom dessa frågor är så intimt förknippade med välfärden. Samtidigt också förståeligt eftersom dessa frågor på sätt och vis är lite smala i ett land där många lärt sig att ta välfärden och levnadsstandarden för given.
Vem vann?
I en egen klass stod Peter Eriksson, miljöpartiet. Han är 2007 år retoriska segrare. Han höll ett bra tal som jag personligen tror att han, till allra största delen, skrev själv (kanske t o m 100%). Han var rolig, han var skarp, han var avslappnad. Han engagerade, han briljerade, han höll hela vägen. En otroligt stor skillnad mot den lite buttre och betydligt mindre förberedde Peter Eriksson modell Almedalen 2006.
Tvåa kom Nyamko Sabuni. Inte så mycket för talarprestationen, men för ett mycket bra tal. Det skulle vara intressant att veta hur länge man jobbat med talet inom Folkpartiet och i hur hög grad Nyanko Sabuni själv medverkat i framtagningen.
Sammanfattning/retoriskt betyg (10-skala):
Peter Eriksson 8,85 Högsta betyget 2006-2007
Nyamko Sabuni 8,25 Högt betyg till talet i sig
Mona Sahlin 7,70
Lars Ohly 7,60
Andreas Carlgren 7,60
Göran Hägglund 7,20 Kan briljera retoriskt men avstod detta
Anders Borg 5,80 Efter extra avdrag -1,0 för fortkörning
Vem får Almedalen Rhetoric Fair Play Trophy?
Här är segraren utan konkurrens. Moderaternas Anders Borg gick inte till ett enda angrepp mot något oppositionsparti under sina 27 minuter i talarstolen (som borde varit 40). Enda gången han refererade till (s) var det för att berömma dem. Mycket snyggt och förhoppningsvis något att ta efter för andra.
En avslutande kommentar
Under veckan i Almedalen har undertecknad varje kväll med start kl 20.45 givit en 15-25 minuters sammanfattning och kommenterat talen inför publik-en trogen publik visade det sig ganska snart. Vid ett tillfälle kom samtalet/publikdiskussionen in på förekomsten av talskrivare. För en del var det en chock att få reda på att politiker regelmässigt använder sig av talskrivare. Här tror jag att media har ett jobb att göra och informera om hur talskrivare jobbar och varför de finns. För det borde vara lätt att förstå att en politiker som kanske måste hålla 5-7 tal om dagen under vissa perioder omöjligen kan producera alla texter, för att inte tala om faktainnehållet, själv.
Christer Hanefalk
Kommentarer
Trackback
