Vilka ligger bakom den senaste rapporten om engelsk narkotikapolitik?
Efter att en ny rapport om engelsk narkotikapolitik publicerades nyligen har flera, efter att ha läst rapporten, hört av sig och undrat vem eller vilka som egentligen ligger bakom rapporten.
Vem kan väl vara mer lämpad att berätta mer om detta än en vän och kollega från England, Peter Stoker, som är chef för NDPA (National Drug Prevention Alliance).
Här berättar han mer om gruppen bakom rapporten An analysis of UK drug policy.
För bara några dagar sedan, 15 april för att vara mer exakt, lanserades en ny organisation i Storbritannien med ett imponerande namn som låter officiellt, UKDPC (The United Kingdom Drug Policy Commission). I vanliga fall existerar en kommission efter att någon bemyndigat den. Men nu befinner vi oss på den drogpolitiska arenan och då gäller inte vanliga regler och sanningen är den att UKDPC har bemyndigat sig själv med det egenhändigt konstruerade målet att förändra Storbritanniens drogpolitik.
Det framstår snart som självklart att detta bara är det senaste försöket av [drog]liberalerna att öra fram den egna filosofin och i likhet med övriga sådana försök kommer det att varmt välkomnas av politiker och mediafigurer som delar en sådan filosofi.
UKDPC saknar inga resurser. The Esmee Fairbairn trust har redan gett dom den förvånansvärt stora summan 1,1 miljoner pund till deras krigskassa och andra sägs vara beredda att öppna sina checkblock. Det skulle förvåna om inte George Soros, genom The Open Society, hör dit.
Det vore ett misstag att tro att initiativet från UKDPC är ett isolat, eller att organisationen uppstått spontant; ett mer troligt skäl är [drog]liberalernas uppvärmning inför översynen av FN:s narkotikakonventioner 2008, tio år efter den förra översynen.
Helt nyligen producerade The Royal Society of Arts en större rapport, finansierad av Joseph Rowntree (en annan organisation, med [drog]liberala böjelser, som delar ut bidrag till det drogpolitiska området.
The Beckley Foundation, under ledning av Storbritanniens tidigare vanhedrade drogtsar, Mike Trace, har startat The International Drug Policy Consortium med ett medlemskap av individer som skulle platsa i [drog]liberalernas Who Is Who.
Så sent som förra veckan kom nyheterna om en annan ny grupp, The Drugs and Health Alliance, som ägnar sig åt samma tema. Den som läser det här känner nog igen några eller alla de grupper som grundade den gruppen, nämligen The Beckley Foundation, the International Harm Reduction Association, The Kaleidoscope Project, Release, Transform Drug Policy Alliance och The UK Harm Reduction Alliance.
Det är uppenbart att vi står inför ytterligare en omgång av lobbyverksamhet för [drog]liberalisering, och ännu en gång kommer den att samordnas i tysthet och inte stå emot bedyranden om oberoende från grupper som UKDPC.
UKPDC är uppenbarligen nervösa för kritik för att de försöker prångla ut en polemisk hållning mot den existerande narkotikapolitiken. Dom har försäkrat att dom kan se lite gott här och där i den nuvarande politiken (t ex sprututbyte, begränsning av spridningen av HIV, rehabiliteringsinsatser), men misslyckanden inom andra områden (prevention, utbildning) ? det är bara det att dom inte klart kan se vad som fungerar och varför. Det faktum att dom inte är ett officiellt organ betraktar dom som en merit och säger, The UK Drug Policy Commission utgår från den fördelaktiga ställningen att oberoende av regeringen och speciella intressen både beträffande finansiering och arbetsprogram. Försäkran om att det här noggrant utvalda teamet av [drog]liberaler är oberoende av speciella intressen orsakar illamående utanför deras egen krets.
Alla förgrundsgestalterna i UKDPC har funnits med i liknande företag tidigare, t ex The Police Foundation (narkotikapolitisk rapport 2000), lobbyverksamhet gentemot The Home Affairs Select Committee (narkotikapolitisk rapport 2002, lobbyverksamhet gentemot The Advisory Council on the Misuse of Drugs, lobbygruppering gentemot EU-kommission och parlamentet och, naturligtvis, i ett otal mediasammanhang.
Ett medlemskap i UKDPC står inte öppet för vem som helst, och sammanslutningen av gruppens kommissionärer var redan klar innan UKDPC öppnade dörrarna. Som ordförande hittar vi Dame Ruth Runciman, vars [drog]liberala stamtavla är oklanderlig. VD är Roger Howard, den förste chefen för DrugScope, en inrättning med en lång historia när det gäller att trycka på för liberalisering. Förvaltningsordförande är Shona Beaton, tidigare nyckelperson hos Release, en organisation grundad på fientlighet mot cannabislagstiftningen. Det är intressant att notera att Beatons namn först uppmärsammades när hon öronmärktes för en nyckleroll i en ny organisation som den ovannämnde Mike Trace byggde upp, med stöd från George Soros, alldeles innan han avslöjades.
En annan viktigt roll i UKDPC har professor Colin Blakemore, för närvarande chef för the Medical Research Council, också han välkänd för sina [drog]liberala tendenser; han var en av de första talarna som gav sitt stöd till tidningen The Independents kampanj för legalisering av cannabis. The Independent tog tillbaka sin tidigare inställning för en månad sedan och Blakemore själv sa att han nu, i ljuset av den senaste forskningen om skador av cannabis, ändrat sin inställning; det ska bli intressant att se hur hans nyfunna insikt kommer att gå ihop med Runcimans skara.
För att markera lanseringen av UKDPC publicerades en genomgång och utvärdering av Storbritanniens narkotikapolitik samma dag som lanseringen skedde; rapporten är en produkt av två akademiker. Professor Alex Stevens har sin bas på Kent University och hitintills är hans dokumenterade erfarenhet begränsad till behandlingsfrågor. Några sådana begränsningar finns inte hos hans kollega, Professor Peter Reuter, från Maryland University i USA. Reuter är internationellt känd för sin inställning till [drog]liberalisering (en snabbtitt på litteratur som ställer sig positiv till narkotika klargör detta).
Kontentan av rapporten är att den brittiska narkotikapolitiken misslyckas, bevittnar ökad användning av droger; prevention fungerar inte, utbildningen är impotent och narkotikalagstitningen är kontraproduktiv osv. osv..
Kanske kommer vi att bli angenämt överraskade och det finns fortfarande möjlighet till konstruktiva slutsatser. Det är alltför frestande att förutspå att de viktigaste slutsatserna redan dragits och att kommissionens uppgift bara är att befästa strukturen. Det är därför svårt att bli uppmuntrad av det vi sett hittills och i väntan på goda nyheter kommer vi inte att hålla andan.
Torgny Peterson
Vem kan väl vara mer lämpad att berätta mer om detta än en vän och kollega från England, Peter Stoker, som är chef för NDPA (National Drug Prevention Alliance).
Här berättar han mer om gruppen bakom rapporten An analysis of UK drug policy.
För bara några dagar sedan, 15 april för att vara mer exakt, lanserades en ny organisation i Storbritannien med ett imponerande namn som låter officiellt, UKDPC (The United Kingdom Drug Policy Commission). I vanliga fall existerar en kommission efter att någon bemyndigat den. Men nu befinner vi oss på den drogpolitiska arenan och då gäller inte vanliga regler och sanningen är den att UKDPC har bemyndigat sig själv med det egenhändigt konstruerade målet att förändra Storbritanniens drogpolitik.
Det framstår snart som självklart att detta bara är det senaste försöket av [drog]liberalerna att öra fram den egna filosofin och i likhet med övriga sådana försök kommer det att varmt välkomnas av politiker och mediafigurer som delar en sådan filosofi.
UKDPC saknar inga resurser. The Esmee Fairbairn trust har redan gett dom den förvånansvärt stora summan 1,1 miljoner pund till deras krigskassa och andra sägs vara beredda att öppna sina checkblock. Det skulle förvåna om inte George Soros, genom The Open Society, hör dit.
Det vore ett misstag att tro att initiativet från UKDPC är ett isolat, eller att organisationen uppstått spontant; ett mer troligt skäl är [drog]liberalernas uppvärmning inför översynen av FN:s narkotikakonventioner 2008, tio år efter den förra översynen.
Helt nyligen producerade The Royal Society of Arts en större rapport, finansierad av Joseph Rowntree (en annan organisation, med [drog]liberala böjelser, som delar ut bidrag till det drogpolitiska området.
The Beckley Foundation, under ledning av Storbritanniens tidigare vanhedrade drogtsar, Mike Trace, har startat The International Drug Policy Consortium med ett medlemskap av individer som skulle platsa i [drog]liberalernas Who Is Who.
Så sent som förra veckan kom nyheterna om en annan ny grupp, The Drugs and Health Alliance, som ägnar sig åt samma tema. Den som läser det här känner nog igen några eller alla de grupper som grundade den gruppen, nämligen The Beckley Foundation, the International Harm Reduction Association, The Kaleidoscope Project, Release, Transform Drug Policy Alliance och The UK Harm Reduction Alliance.
Det är uppenbart att vi står inför ytterligare en omgång av lobbyverksamhet för [drog]liberalisering, och ännu en gång kommer den att samordnas i tysthet och inte stå emot bedyranden om oberoende från grupper som UKDPC.
UKPDC är uppenbarligen nervösa för kritik för att de försöker prångla ut en polemisk hållning mot den existerande narkotikapolitiken. Dom har försäkrat att dom kan se lite gott här och där i den nuvarande politiken (t ex sprututbyte, begränsning av spridningen av HIV, rehabiliteringsinsatser), men misslyckanden inom andra områden (prevention, utbildning) ? det är bara det att dom inte klart kan se vad som fungerar och varför. Det faktum att dom inte är ett officiellt organ betraktar dom som en merit och säger, The UK Drug Policy Commission utgår från den fördelaktiga ställningen att oberoende av regeringen och speciella intressen både beträffande finansiering och arbetsprogram. Försäkran om att det här noggrant utvalda teamet av [drog]liberaler är oberoende av speciella intressen orsakar illamående utanför deras egen krets.
Alla förgrundsgestalterna i UKDPC har funnits med i liknande företag tidigare, t ex The Police Foundation (narkotikapolitisk rapport 2000), lobbyverksamhet gentemot The Home Affairs Select Committee (narkotikapolitisk rapport 2002, lobbyverksamhet gentemot The Advisory Council on the Misuse of Drugs, lobbygruppering gentemot EU-kommission och parlamentet och, naturligtvis, i ett otal mediasammanhang.
Ett medlemskap i UKDPC står inte öppet för vem som helst, och sammanslutningen av gruppens kommissionärer var redan klar innan UKDPC öppnade dörrarna. Som ordförande hittar vi Dame Ruth Runciman, vars [drog]liberala stamtavla är oklanderlig. VD är Roger Howard, den förste chefen för DrugScope, en inrättning med en lång historia när det gäller att trycka på för liberalisering. Förvaltningsordförande är Shona Beaton, tidigare nyckelperson hos Release, en organisation grundad på fientlighet mot cannabislagstiftningen. Det är intressant att notera att Beatons namn först uppmärsammades när hon öronmärktes för en nyckleroll i en ny organisation som den ovannämnde Mike Trace byggde upp, med stöd från George Soros, alldeles innan han avslöjades.
En annan viktigt roll i UKDPC har professor Colin Blakemore, för närvarande chef för the Medical Research Council, också han välkänd för sina [drog]liberala tendenser; han var en av de första talarna som gav sitt stöd till tidningen The Independents kampanj för legalisering av cannabis. The Independent tog tillbaka sin tidigare inställning för en månad sedan och Blakemore själv sa att han nu, i ljuset av den senaste forskningen om skador av cannabis, ändrat sin inställning; det ska bli intressant att se hur hans nyfunna insikt kommer att gå ihop med Runcimans skara.
För att markera lanseringen av UKDPC publicerades en genomgång och utvärdering av Storbritanniens narkotikapolitik samma dag som lanseringen skedde; rapporten är en produkt av två akademiker. Professor Alex Stevens har sin bas på Kent University och hitintills är hans dokumenterade erfarenhet begränsad till behandlingsfrågor. Några sådana begränsningar finns inte hos hans kollega, Professor Peter Reuter, från Maryland University i USA. Reuter är internationellt känd för sin inställning till [drog]liberalisering (en snabbtitt på litteratur som ställer sig positiv till narkotika klargör detta).
Kontentan av rapporten är att den brittiska narkotikapolitiken misslyckas, bevittnar ökad användning av droger; prevention fungerar inte, utbildningen är impotent och narkotikalagstitningen är kontraproduktiv osv. osv..
Kanske kommer vi att bli angenämt överraskade och det finns fortfarande möjlighet till konstruktiva slutsatser. Det är alltför frestande att förutspå att de viktigaste slutsatserna redan dragits och att kommissionens uppgift bara är att befästa strukturen. Det är därför svårt att bli uppmuntrad av det vi sett hittills och i väntan på goda nyheter kommer vi inte att hålla andan.
Torgny Peterson
Kommentarer
Trackback
