Tre försäkringar i en - en bra och två dåliga
Det ekonomiska skyddet vid långvarig sjukdom fungerar bäst för personer som har ett långt arbetsliv bakom sig när de drabbas. Sjuk- och aktivitetsersättningen fungerar sämre för yngre och för gruppen som aldrig kunnat delta i arbetslivet på grund av funktionshinder.
Det är slutsatsen i Socialförsäkringsutredningens senaste skrift 'Tre försäkringar i en - en bra och två dåliga' som publicerades fredag 29 september. I en tidigare skrift har Socialförsäkringsutredningen diskuterat den ekonomiska situationen för personer med sjuk- och aktivitetsersättning utifrån konstruerade typfall. Här har man försökt närma sig verkligheten genom att undersöka det faktiska utfallet för de sjukersatta.
"Att drabbas av långvarig sjukdom som ung kan innebära ett helt liv av låg ekonomisk standard", säger Anna Hedborg. "Så få som möjligt bör naturligtvis lämna arbetslivet i förtid. Men det kommer alltid att finnas personer i alla åldrar som har behov av sjukersättning. Då behövs en bra försäkring också för unga. Annars riskerar de att bli morgondagens fattiga."
Analysen använder detaljerade data om de sjukersattas nuvarande och tidigare inkomster. Att de yngre får ett sämre utfall än de som beviljas sjukersättning sent i livet kan förklaras av systemets konstruktion.
Systemet ska försäkra den framtida försörjningsförmågan men att skapa ett mått som speglar förväntad inkomst är svårt. I dag används ett genomsnitt av en persons inkomster åren före sjukfallet som grund för sjukersättningen. Det gynnar personer i slutet av karriären då många redan uppnått sin högsta lönenivå samtidigt som de inte har så långt kvar till ålderspensionen. Personer som inte hunnit etablera sig ordentligt i arbetslivet missgynnas eftersom de sällan hunnit komma upp i en god lönenivå.
Sjukersättningen baseras på en inkomst som torde vara långt lägre än den framtida försörjningsförmågan som personen skulle ha haft om han eller hon inte drabbats av sjukdom. Den relativt låga nivån urholkas sedan efterhand eftersom sjukersättningen skrivs upp med prisutvecklingen medan generationskamraterna som arbetar tar del av reallönetillväxten. Ju yngre personen är när sjukersättningen beviljas desto större blir eftersläpningen.
Den ekonomiska situationen försämras också av att betydligt fler än vad som vanligen hävdas saknar kompletterande avtalsersättningar. Bland de sjukersatta som kan förväntas vara berättigade till kompletterande avtalsersättning saknar var tredje sådan inkomst.
När man studerar de sjukersattas ekonomiska standard framstår garantinivån i systemet som låg. I alla fall om man lever ensam. Bland ensamstående med garantiersättning har hela 80 procent inkomstprövat stöd i form av bostadsbidrag.
"Med tanke på att det är svårt att leva på försäkringens grundnivå, kan man fråga sig om det är rimligt att de som blivit funktionshindrade så tidigt i livet att de aldrig kan arbeta ska rymmas inom samma system som personer som arbetar ett helt yrkesliv", kommenterar Anna Hedborg.
Skriften finns på utredningens webbplats: www.sou.gov.se/socialforsakring
Det är slutsatsen i Socialförsäkringsutredningens senaste skrift 'Tre försäkringar i en - en bra och två dåliga' som publicerades fredag 29 september. I en tidigare skrift har Socialförsäkringsutredningen diskuterat den ekonomiska situationen för personer med sjuk- och aktivitetsersättning utifrån konstruerade typfall. Här har man försökt närma sig verkligheten genom att undersöka det faktiska utfallet för de sjukersatta.
"Att drabbas av långvarig sjukdom som ung kan innebära ett helt liv av låg ekonomisk standard", säger Anna Hedborg. "Så få som möjligt bör naturligtvis lämna arbetslivet i förtid. Men det kommer alltid att finnas personer i alla åldrar som har behov av sjukersättning. Då behövs en bra försäkring också för unga. Annars riskerar de att bli morgondagens fattiga."
Analysen använder detaljerade data om de sjukersattas nuvarande och tidigare inkomster. Att de yngre får ett sämre utfall än de som beviljas sjukersättning sent i livet kan förklaras av systemets konstruktion.
Systemet ska försäkra den framtida försörjningsförmågan men att skapa ett mått som speglar förväntad inkomst är svårt. I dag används ett genomsnitt av en persons inkomster åren före sjukfallet som grund för sjukersättningen. Det gynnar personer i slutet av karriären då många redan uppnått sin högsta lönenivå samtidigt som de inte har så långt kvar till ålderspensionen. Personer som inte hunnit etablera sig ordentligt i arbetslivet missgynnas eftersom de sällan hunnit komma upp i en god lönenivå.
Sjukersättningen baseras på en inkomst som torde vara långt lägre än den framtida försörjningsförmågan som personen skulle ha haft om han eller hon inte drabbats av sjukdom. Den relativt låga nivån urholkas sedan efterhand eftersom sjukersättningen skrivs upp med prisutvecklingen medan generationskamraterna som arbetar tar del av reallönetillväxten. Ju yngre personen är när sjukersättningen beviljas desto större blir eftersläpningen.
Den ekonomiska situationen försämras också av att betydligt fler än vad som vanligen hävdas saknar kompletterande avtalsersättningar. Bland de sjukersatta som kan förväntas vara berättigade till kompletterande avtalsersättning saknar var tredje sådan inkomst.
När man studerar de sjukersattas ekonomiska standard framstår garantinivån i systemet som låg. I alla fall om man lever ensam. Bland ensamstående med garantiersättning har hela 80 procent inkomstprövat stöd i form av bostadsbidrag.
"Med tanke på att det är svårt att leva på försäkringens grundnivå, kan man fråga sig om det är rimligt att de som blivit funktionshindrade så tidigt i livet att de aldrig kan arbeta ska rymmas inom samma system som personer som arbetar ett helt yrkesliv", kommenterar Anna Hedborg.
Skriften finns på utredningens webbplats: www.sou.gov.se/socialforsakring
Kommentarer
Trackback
