Frankensteins monster
I Nerikes Allehanda den 3/10 redovisar Beroendecentrum i Örebro att de har fått ett växande problem på halsen. Det handlar om att allt fler unga människor söker deras hjälp efter att ha fastnat i ett beroende av den syntetiska opiaten subutex – preparatet som Beroendecentrum för flera år sedan själva introducerade som lösningen på heroinmissbrukares beroendetillstånd. Nu är ”lösningen” problemet. Och Beroendecentrum säger ingenting om sin egen roll i att en ny vara har tillförts den redan sprängfyllda narkotikamarknaden. Det var väl inte direkt oväntat.
Detta skulle kunna vara en tragikomisk historia om det inte vore för det lidande som den här sortens narkomanvård orsakar vilsna unga människor. Tidigare visste de trots allt att det fanns hjälp att få om man inte kunde sluta själv. Nu vet man att drogfrihet inte alls är något självklart mål för de behandlare man stöter på.
Aktiva missbrukare har all sin tillit till kemiska lösningar och är livrädda för att möta sig själva i den smärta som uppstår när drogen inte finns där och gör att man slipper känna. Nu kan de ”välja” att få samhällelig narkotika och sprutor därtill, i stället för behandling som leder till drogfrihet. Samhället har blivit deras största möjliggörare för fortsatt missbruk. Innerst inne vet varenda missbrukare och även många godhjärtade och kunniga behandlare på Beroendecentrum att detta inte är något annat än ett svek.
Det är inte första gången det sker. I slutet av 1800-talet tog läkemedelsindustrin fram heroin som den stora lösningen för morfinister. Sedan kom metadon och subutex för heroinisterna. I Finland har man redan tagit ytterligare ett steg in i den kemiska djungeln. Där har statens egen narkotika – subutex - konkurrerat ut den som kommer från Afghanistan och subutexmissbrukarna är mångdubbelt fler än heroinisterna. Subutexmissbrukarna får nu opiaten suboxone utskrivet. Är det nästa steg för Beroendecentrum?
30 mil härifrån, i Oslo, har man öppnat sprutrum för heroinisterna så att de kan få sina sprutor satta av utbildad personal. Det är ytterligare ett steg bort från den restriktiva narkotikapolitiken in i den flummigare sortens europeiska gemenskap.
Här placerar läkemedelsindustrin och deras lakejer fler och fler missbrukare i ett hopplöshetens tombola, där bara nitlotter finns att få och där känslomässig besatthet, total maktlöshet och andlig tomhet skall hållas i schack med utdelning av sprutor och alternativa beroendeframkallande substanser i stället för med vård och behandling. Samhället håller inte bara på att bli den största möjliggöraren av alla, det tar nu även steg för steg över distributionen av narkotika.
Det stora hotet mot den framgångsrika svenska narkotikapolitiken är den Europainfluerade medikalisering av vården som Beroendecentrum är delaktig i. Det är här som uppgivenheten börjar äta sig in i folks medvetande. Det börjar med hopplöshetsförklaring av heroinmissbrukarna, som anses vara oförmögna till drogfrihet och bara kan underhållas i ett ”säkrare missbruk”, enligt den Europeiska skademinskningsfilosofin. Därefter färgar man ner det förebyggande arbetet med samma undergångsmentalitet. Det är det som gör att man i dag i Londons klubbvärld sprutar kallt vatten på ecstasypåtända tonåringar så att de inte ska bli överhettade och dö av värmeslag: Man ”minskar skadorna” – ”harm reduction”. Att bekämpa missbruket anses vara farligare än missbruket självt.
Om vi vill behålla det som FN:s narkotikapolitiske expert säger är världens bästa narkotikapolitik, så är första steget att kräva den medikaliserade narkomanvårdens avveckling. Ingenstans i världen finns belägg för att fria sprutor, ökad metadon- och subutexförskrivning skulle ha någon positiv inverkan på missbrukssituationen eller beroendetillstånden. Det gör bara det onda ännu värre och skapar dessutom nya problem. I Irland t.ex. uppmärksammas nu ett ökande antal mammor som föder barn som är skadade av det metadonmissbruk som samhället har försett mödrarna med.
Vi måste vända om nu och kräva att missbruksvården tar tillbaks sin ursprungliga och självklara målsättning: Att till varje pris och, om det behövs, med hjälp av den solidariska tvångsvården, hjälpa alla missbrukare in i ett nyktert och drogfritt liv.
Börje Dahl
Spartacus Preventions- och missbrukscenter Örebro
Detta skulle kunna vara en tragikomisk historia om det inte vore för det lidande som den här sortens narkomanvård orsakar vilsna unga människor. Tidigare visste de trots allt att det fanns hjälp att få om man inte kunde sluta själv. Nu vet man att drogfrihet inte alls är något självklart mål för de behandlare man stöter på.
Aktiva missbrukare har all sin tillit till kemiska lösningar och är livrädda för att möta sig själva i den smärta som uppstår när drogen inte finns där och gör att man slipper känna. Nu kan de ”välja” att få samhällelig narkotika och sprutor därtill, i stället för behandling som leder till drogfrihet. Samhället har blivit deras största möjliggörare för fortsatt missbruk. Innerst inne vet varenda missbrukare och även många godhjärtade och kunniga behandlare på Beroendecentrum att detta inte är något annat än ett svek.
Det är inte första gången det sker. I slutet av 1800-talet tog läkemedelsindustrin fram heroin som den stora lösningen för morfinister. Sedan kom metadon och subutex för heroinisterna. I Finland har man redan tagit ytterligare ett steg in i den kemiska djungeln. Där har statens egen narkotika – subutex - konkurrerat ut den som kommer från Afghanistan och subutexmissbrukarna är mångdubbelt fler än heroinisterna. Subutexmissbrukarna får nu opiaten suboxone utskrivet. Är det nästa steg för Beroendecentrum?
30 mil härifrån, i Oslo, har man öppnat sprutrum för heroinisterna så att de kan få sina sprutor satta av utbildad personal. Det är ytterligare ett steg bort från den restriktiva narkotikapolitiken in i den flummigare sortens europeiska gemenskap.
Här placerar läkemedelsindustrin och deras lakejer fler och fler missbrukare i ett hopplöshetens tombola, där bara nitlotter finns att få och där känslomässig besatthet, total maktlöshet och andlig tomhet skall hållas i schack med utdelning av sprutor och alternativa beroendeframkallande substanser i stället för med vård och behandling. Samhället håller inte bara på att bli den största möjliggöraren av alla, det tar nu även steg för steg över distributionen av narkotika.
Det stora hotet mot den framgångsrika svenska narkotikapolitiken är den Europainfluerade medikalisering av vården som Beroendecentrum är delaktig i. Det är här som uppgivenheten börjar äta sig in i folks medvetande. Det börjar med hopplöshetsförklaring av heroinmissbrukarna, som anses vara oförmögna till drogfrihet och bara kan underhållas i ett ”säkrare missbruk”, enligt den Europeiska skademinskningsfilosofin. Därefter färgar man ner det förebyggande arbetet med samma undergångsmentalitet. Det är det som gör att man i dag i Londons klubbvärld sprutar kallt vatten på ecstasypåtända tonåringar så att de inte ska bli överhettade och dö av värmeslag: Man ”minskar skadorna” – ”harm reduction”. Att bekämpa missbruket anses vara farligare än missbruket självt.
Om vi vill behålla det som FN:s narkotikapolitiske expert säger är världens bästa narkotikapolitik, så är första steget att kräva den medikaliserade narkomanvårdens avveckling. Ingenstans i världen finns belägg för att fria sprutor, ökad metadon- och subutexförskrivning skulle ha någon positiv inverkan på missbrukssituationen eller beroendetillstånden. Det gör bara det onda ännu värre och skapar dessutom nya problem. I Irland t.ex. uppmärksammas nu ett ökande antal mammor som föder barn som är skadade av det metadonmissbruk som samhället har försett mödrarna med.
Vi måste vända om nu och kräva att missbruksvården tar tillbaks sin ursprungliga och självklara målsättning: Att till varje pris och, om det behövs, med hjälp av den solidariska tvångsvården, hjälpa alla missbrukare in i ett nyktert och drogfritt liv.
Börje Dahl
Spartacus Preventions- och missbrukscenter Örebro
Kommentarer
Trackback
