Välkommen in i en knarksmugglares dator
Material från den colombianska regeringen och i tidningen ’Semana’ ger en intressant inblick i knarksmugglarnas strategier och kan med fördel läsas i samband med läsning av Ekots rapportering idag om arbetet mot narkotika.
Flera av de som Ekot hänvisar till uppger sig vara tveksamma alternativt fördömande till det faktum att en chilensk polis, efter tips från en informatör om att en chilensk liga smugglade kokain till Sverige, transporterade ett halvt kilo kokain till Sverige.
Åklagaren i ärendet, Lise Tamm, säger till Ekot att ”Nyckelordet är att man inte väcker någon brottslig vilja. Är det en pågående brottslighet kan man byta ut alla möjliga personer. Man kan byta ut transportören. Man kan se många olika infallsvinklar.”
Med de raffinerade metoder som internationella knarksmugglare i storformat använder idag, menar jag att det är hög tid att dels ompröva, dels utveckla stora delar av de begränsningar som svensk polis har att rätta sig efter när det gäller bekämpning av storskaliga, grova narkotikabrott. Polisens spelplan måste utvecklas inom en mängd områden, inklusive bland annat kraftigt förbättrad kriminalunderrättelseverksamhet, intensifierad spaningsverksamhet på Internet genom kraftigt ökad närvaro där, inte minst med tanke på att en stor del av penningtvätten idag sker via Internet, men också genom möjligheter till såväl bevis- som brottsprovokation ”där man inte väcker någon brottslig vilja.”
Det måste göras klart att den storskaliga smugglingen av narkotika är en ständigt pågående, oavbruten verksamhet och att det krävs helt andra kunskaper, insikter och metoder än de vi hittills varit vana vid om det överhuvudtaget ska vara möjligt att knäcka de storskaliga smugglarna. Att i det sammanhanget värna om de storskaliga smugglarnas integritet eller hävda att knarksmugglingen inte skulle ha ägt rum om inte, som i det här fallet, den chilenske polismannen agerat kurir vittnar om bristande insikt i den storskaliga narkotikahanteringens strategi och logistik.
Välkommen in i en knarksmugglares dator
Undersökningar av en dator tillhörig colombianen Rodrigo Tovar Pupo, alias ’Jorge 40’, ger intressanta inblickar i kokainhanteringen. ’Jorge 40’ är en av ledarna för den kokainfinansierade paramilitära colombianska gruppen AUC (Autodefensas Unidas de Colombia), i norra Colombia.
En dator som beslagtagits av Colombias riksåklagare från en av ’Jorge 40:s’ närmaste ’kollegor’, Edgar Ignacio Fierro, alias ’ Don Antonio’, innehåller detaljerad ekonomisk information om den knarkorganisation som ’Jorge 40’ driver, inklusive en komplett ’handbok’ om hur man levererar kokain till Europa, bland annat med brottslig inblandning av myndigheter i Colombia och Venezuela.
Informationen i datorn innehåller listor över genomförda mord, utbetalda mutor till lokala myndigheter och kontakter med medlemmar i kongressen i Colombia.
Trots den välkända kopplingen mellan kokain och Colombias illegala, beväpnade grupper har informationen om deras internationella kontakter, transportvägarna för narkotikan och slutmålet för sådana transporter varit undermåliga. Men nu avslöjar epost och dokument i den beslagtagna datorn att det främsta målet för kokaintransporterna inte varit USA utan Europa.
I material i datorn beskrivs tre ’lågrisk’-metoder som gruppen använde för att smuggla kokain till Europa.
1.
En man vid namn Juan Carlos Infante, alias ’Cabezón’ samlade ihop kokainsändningarna från laboratorier ägda av paramilitärerna i La Sierra Nevada de Santa Marta och tog kokainet till hamnar i Cartagena, Santa Marta och Barranquilla på Colombias östkust. Väl där tog ’montadores’ (lastare) hand om kokainet och gömde det i containrar med bananer till Belgien, Holland och Frankrike. Enligt tidningen ’Semana’ visar ett bandat samtal mellan lastare och ’Don Antonio’ att varje låda med bananer också innehöll 200 gram kokain och i varje container fanns upp till 1080 sådana bananlådor, dvs mellan 140 och 180 kilo kokain per transporterad container.
I samtalet nämner knarksmugglarna också att de betalade vissa narkotikapoliser i Cartagena mutor med 780 dollar per kilo kokain, medan ’muttaxan’ var lägre i Santa Marta, 650 dollar per kilo för att få iväg kokainet till Belgien.
Enligt informationen i datorn levererade AUC kokain tre gånger i veckan. När kokainet äl Belgien hade AUC-kontater där ansvar för att lasta av containrarna och distribuera kokainet till andra europiska länder som Nederländerna och Frankrike.
2.
’Don Antonio’ och AUC hade också en överenskommelse med ägaren till en liten möbelfabrik i Medellin om att gömma kokain i möbler som skulle exporteras till Spanien från hamnar i norra Colombia. En företrädare för möbelfabriken hade kontakt med personer inom den spanska polisen med vars hjälp kokainet kunde passera alla säkerhets- och tullkontroller utan problem.
3.
Att skicka knarkkurirer till Spanien via Venezuela är den tredje metoden som finns dokumenterad i den beslagtagna datorn. Tre gånger per vecka reste en grupp om fyra personer, var och en med tio kilo kokain i bagaget, i första klass till Caracas. Väl framme i Caracas togs dessa grupper emot av poliser i Venezuela som var ’behjälpliga’ med att garantera en bekymmersfri resa till Madrid.
Tidningen Semana exemplifierar med ett dokument från datorn där det uppskattas att varje kilo kokain som kom till Venezuela var värt 2500 dollar. Efter procentuellt avdrag för betalning till kuriren respektive mutor till polisen varierade ’Don Antonio’s’ inkomst för varje kilo som anlände till Spanien till mellan 9 000 och 10 000 euro.
Det blir pengar till en hel del vapen.
Läs också:
Delat ansvar – om kokain i Colombia och Europa
Besök också:
Shared responsibility
Torgny Peterson
Flera av de som Ekot hänvisar till uppger sig vara tveksamma alternativt fördömande till det faktum att en chilensk polis, efter tips från en informatör om att en chilensk liga smugglade kokain till Sverige, transporterade ett halvt kilo kokain till Sverige.
Åklagaren i ärendet, Lise Tamm, säger till Ekot att ”Nyckelordet är att man inte väcker någon brottslig vilja. Är det en pågående brottslighet kan man byta ut alla möjliga personer. Man kan byta ut transportören. Man kan se många olika infallsvinklar.”
Med de raffinerade metoder som internationella knarksmugglare i storformat använder idag, menar jag att det är hög tid att dels ompröva, dels utveckla stora delar av de begränsningar som svensk polis har att rätta sig efter när det gäller bekämpning av storskaliga, grova narkotikabrott. Polisens spelplan måste utvecklas inom en mängd områden, inklusive bland annat kraftigt förbättrad kriminalunderrättelseverksamhet, intensifierad spaningsverksamhet på Internet genom kraftigt ökad närvaro där, inte minst med tanke på att en stor del av penningtvätten idag sker via Internet, men också genom möjligheter till såväl bevis- som brottsprovokation ”där man inte väcker någon brottslig vilja.”
Det måste göras klart att den storskaliga smugglingen av narkotika är en ständigt pågående, oavbruten verksamhet och att det krävs helt andra kunskaper, insikter och metoder än de vi hittills varit vana vid om det överhuvudtaget ska vara möjligt att knäcka de storskaliga smugglarna. Att i det sammanhanget värna om de storskaliga smugglarnas integritet eller hävda att knarksmugglingen inte skulle ha ägt rum om inte, som i det här fallet, den chilenske polismannen agerat kurir vittnar om bristande insikt i den storskaliga narkotikahanteringens strategi och logistik.
Välkommen in i en knarksmugglares dator
Undersökningar av en dator tillhörig colombianen Rodrigo Tovar Pupo, alias ’Jorge 40’, ger intressanta inblickar i kokainhanteringen. ’Jorge 40’ är en av ledarna för den kokainfinansierade paramilitära colombianska gruppen AUC (Autodefensas Unidas de Colombia), i norra Colombia.
En dator som beslagtagits av Colombias riksåklagare från en av ’Jorge 40:s’ närmaste ’kollegor’, Edgar Ignacio Fierro, alias ’ Don Antonio’, innehåller detaljerad ekonomisk information om den knarkorganisation som ’Jorge 40’ driver, inklusive en komplett ’handbok’ om hur man levererar kokain till Europa, bland annat med brottslig inblandning av myndigheter i Colombia och Venezuela.
Informationen i datorn innehåller listor över genomförda mord, utbetalda mutor till lokala myndigheter och kontakter med medlemmar i kongressen i Colombia.
Trots den välkända kopplingen mellan kokain och Colombias illegala, beväpnade grupper har informationen om deras internationella kontakter, transportvägarna för narkotikan och slutmålet för sådana transporter varit undermåliga. Men nu avslöjar epost och dokument i den beslagtagna datorn att det främsta målet för kokaintransporterna inte varit USA utan Europa.
I material i datorn beskrivs tre ’lågrisk’-metoder som gruppen använde för att smuggla kokain till Europa.
1.
En man vid namn Juan Carlos Infante, alias ’Cabezón’ samlade ihop kokainsändningarna från laboratorier ägda av paramilitärerna i La Sierra Nevada de Santa Marta och tog kokainet till hamnar i Cartagena, Santa Marta och Barranquilla på Colombias östkust. Väl där tog ’montadores’ (lastare) hand om kokainet och gömde det i containrar med bananer till Belgien, Holland och Frankrike. Enligt tidningen ’Semana’ visar ett bandat samtal mellan lastare och ’Don Antonio’ att varje låda med bananer också innehöll 200 gram kokain och i varje container fanns upp till 1080 sådana bananlådor, dvs mellan 140 och 180 kilo kokain per transporterad container.
I samtalet nämner knarksmugglarna också att de betalade vissa narkotikapoliser i Cartagena mutor med 780 dollar per kilo kokain, medan ’muttaxan’ var lägre i Santa Marta, 650 dollar per kilo för att få iväg kokainet till Belgien.
Enligt informationen i datorn levererade AUC kokain tre gånger i veckan. När kokainet äl Belgien hade AUC-kontater där ansvar för att lasta av containrarna och distribuera kokainet till andra europiska länder som Nederländerna och Frankrike.
2.
’Don Antonio’ och AUC hade också en överenskommelse med ägaren till en liten möbelfabrik i Medellin om att gömma kokain i möbler som skulle exporteras till Spanien från hamnar i norra Colombia. En företrädare för möbelfabriken hade kontakt med personer inom den spanska polisen med vars hjälp kokainet kunde passera alla säkerhets- och tullkontroller utan problem.
3.
Att skicka knarkkurirer till Spanien via Venezuela är den tredje metoden som finns dokumenterad i den beslagtagna datorn. Tre gånger per vecka reste en grupp om fyra personer, var och en med tio kilo kokain i bagaget, i första klass till Caracas. Väl framme i Caracas togs dessa grupper emot av poliser i Venezuela som var ’behjälpliga’ med att garantera en bekymmersfri resa till Madrid.
Tidningen Semana exemplifierar med ett dokument från datorn där det uppskattas att varje kilo kokain som kom till Venezuela var värt 2500 dollar. Efter procentuellt avdrag för betalning till kuriren respektive mutor till polisen varierade ’Don Antonio’s’ inkomst för varje kilo som anlände till Spanien till mellan 9 000 och 10 000 euro.
Det blir pengar till en hel del vapen.
Läs också:
Delat ansvar – om kokain i Colombia och Europa
Besök också:
Shared responsibility
Torgny Peterson
Kommentarer
Trackback
