ReageraMera

Inslag från olika länder – axplock
Sprutrum (safe injection sites) finns på flera håll i världen. I Australien öppnades ett 2001. För att delta skulle man vara känd injektionsmissbrukare, vara över 18 år och ej vara gravid. Av de som besökt sprutrummet hade 29 % gjort det en gång och hälften upprepade gånger. Av de preparat man tog dominerade heroin men även amfetamin och kokain förekom.

Från Norge berättade Lia Anlaug, ansvarig, om den nyinrättade sprutstugan i Oslo nära den öppna drogscenen Plata. Förberedelser och lobbying startade 2002 och 2004 fick man en lag som möjliggjorde sprutrum. Här tar man bara emot heroinister och man måste vara registrerad heroinist, tung missbrukare och vara över 18 år. Innan man får delta hålls en intervju med den presumtive deltagaren. Ett avtal skrivs också. Verksamheten har varit ryckig och svår att klara av med flera uppehåll på grund av stark tillströmning av missbrukare. Flera hundra besökare har hittills utnyttjat möjligheten varav män utgjort 69 % och kvinnor 31 %. Under 30 år har 28 % varit.  Öppettider är 10 – 15.30 och man har rum för 4 – 5 st samtidigt. Man ser till att det är rätt nålstorlek, ny nål varje gång och att man inte slickar nålen. Nämndes också att ingen vill ha den här typen av verksamhet i sitt närområde.

Från Marseilles verksamhet nämndes vissa problem. Var på kroppen kunde man injicera och hur många gånger? Kokainisterna blir väldigt frekventa. Vilka regler måste man hålla sig till och hur borde det vara?

En schweizare tog ordet och förklarade frankt att i deras sprutrum får man injicera sig var som helst på kroppen med vad som helst. Man har 15 minuter på sig per gång och kan återkomma efter en timme (fast om det hölls kontrollerade man inte).

Hanna Cooper från New York Police Department gav en lite annan bild i en rapport om s k ’crack downs’, frekventa tillslag i drogmiljöer, i New York. I taktiken ingår hög synlighet och återkommande störning för att därigenom skydda barn mot offentligt knarkande. Man uppnådde också minskade synliga drogaktiviteter och störde missbrukarna. Detta uppskattades av invånarna.

David Soares, distriktsåklagare, Albany, New York berättade om hur han arbetade som vanlig åklagare. Han var nöjd med sitt arbete och trodde på det speciellt när han lyckats låsa in folk. En dag blev han inkallad till chefen. Du ska bli Community Prosecutor (ung. förebyggande åklagare, ’näråklagare’), sade han. Varför jag togs ut, sa Soarez, berodde nog på mitt utseende (sydamerikanskt) och det är enda gången jag har det att tacka för en positiv särbehandling. Det här ändrade livet. Nu gällde det att vara kreativ – få till strategier i samarbete med andra organ, myndigheter, andra verksamheter, föreningar och medborgarna i allmänhet. Han började vara ute i samhället och ta reda på vad folk tyckte. Ett banalt exempel var en kvinna som klagade på att det var så skräpigt runt bostaden. Det finns inte ens en papperskorg, sa hon. Och inte lär det bli någon heller. I morgon ska det finnas en papperskorg, sa Soares. Han fick också fram en papperskorg till dagen därpå för att senare kallas in till chefen som förklarade att så kunde man inte göra. En papperskorg måste beslutas och verkställas av gatukontoret i en viss byråkratisk ordning.

Vid ett annat tillfälle gav han förslag till gängbearbetning efter att ha sett hur de fungerade och var de fanns. Han fick till svar att det inte var någon idé – går inte att ändra. Då tänkte han sluta. Istället kom han fram till att han skulle ställa upp i valet till distriktsåklagare i Albany. Han gick in till chefen och talade om att han skulle ställa upp mot honom. Det blev ett kort samtal, ca 7 minuter, och sedan fick han sparken. I valet vann han sedan och är nu distriktsåklagare. Det lät ju bra så här långt.

Därefter gick han in på droger och tyckte att USA:s lagstiftning skulle Kanada inte ta efter. Han gav exemplet att knappt 60 g narkotika kunde ge 15 år i USA och att mängder av människor, mest svarta och latinos, låstes in till oerhörda kostnader. Det kunde visserligen vara lukrativt för en del människor på höga positioner i rättsväsendet, men narkotikakriget är ändå förlorat. Det här uttalandet väckte uppståndelse på hans hemmaplan där vanliga poliser kände sig träffade. Soares måste senare be om ursäkt. Till saken hör också att Soares valkampanj delvis bekostades av en George Soros närstående narkotikaliberal stiftelse.

Från Australien fick vi veta att det landet har högst konsumtion av ecstasy i världen och den ökar också mest. År 2004 hade man 556 000 användare över 14 år. Pillren används när flera träffas och första gången man tar E är hos vänner. Det är också svårt att skilja langare och konsumenter. Enorma pengar omsätts årligen.

Marianne Alanko, Sverige, pratade om sprutbytet i Malmö och menade givetvis att det var bra med sådana program för en bra hiv-prevention. I jämförelse med vad fick vi inte veta. Annars är det ju inte fler hiv-fall i Göteborg eller Uppsala än vad det är i Malmö. Hon redovisade också siffror för hepatit C som är högre än för vårt program i Uppsala. Alanko nämnde i förbigående akilleshälen för sprutbyten, nämligen att man inte når ungdomar i smittskyddsarbetet eftersom det är en 20-årsgräns i programmen.

Det skulle varit intressant om vi fått höra hur detta skulle lösas inom ramen för sprutbyte. Ska åldern sänkas så att ungdomar och nybörjare kan blandas med de tunga missbrukarna och ännu intressantare - hur förebygger man intravenöst missbruk i ett sprutprogram? Detta utvecklade inte Alanko utan avslutade med att vi tycker att det här är rätt väg att gå.

En intressant kampanj mot sprutmissbruk i Kanada, Why Start?, togs upp av Elise Roy. Den riktades till ungdomar, på väg in i missbruk i gatumiljö, och varnade för farliga konsekvenser av injektionsmissbruk. Det här inslaget kändes sansat och vettigt efter all sprutpropaganda.

Kampanjen utgick från att det blir 22 % nya hivfall bland intravenösa missbrukare varje år. Även andra problem som hepatit, blodförgiftningar och överdosrisk påtalades. En suggestiv bild visade två armar i position för handfängsel men genomstuckna av en spruta istället. Det här sker i samarbete med polisen och man har affischer på offentliga platser. Där överdosfall inträffat har man kritat in konturer av en kropp på asfalten med avspärrningstejp runtom. Korta slagkraftiga så kallade gerillaposteringar har satts upp vid parker med kända tillhåll för injicering. En talande bild var också en spruta med kanyl i form av en metkrok.

Som man kunde vänta sig var det här för mycket för en del sprutivrare och harm reduction-entusiaster som menade att det inte var fel att använda sprutor på ett ”säkert” sätt och att injicering inte skulle pekas ut som något klandervärt. Jag pratade senare med Elise om detta och frågade om det inte var motsägelsefullt att samhället delade ut sprutor samtidigt som man försökte förebygga sprutmissbruk. Jo det var ett problem sa hon, men de som använder sprutor måste ju ha sådana. Jag berättade lite om vår restriktiva narkotikapolitik och smittskyddsarbete. Det ville hon gärna veta mer om, sa hon. Jag rekommenderade henne att gå in på Internet.

Det här visar på varför harm reduction får anhängare. Man känner inte till alternativ mellan en stenhård repressiv politik och en låt gå politik typ harm reduction.

En annan kampanj i Kazakstan var också lovvärd. Den gick också ut på att förebygga intravenöst missbruk  och bryta utvecklingen fram till sprutan. Inriktningen var att få redan intravenösa missbrukare att inte initiera någon att börja  med intravenöst missbruk. En initiering sker om man ser injicering och/eller pratar om det. Nybörjaren ber ofta en intravenös missbrukare att ge första injektionen. Alltså försöker man bearbeta dessa att

¨       Inte hjälpa någon att injicera
¨       Inte injicera framför ögonen på andra.
¨       Inte prata om fördelar med iv för icke iv-missbrukare

Kontentan är att du kanske injicerar, men du vill inte att andra ska göra det. Samtidigt måste man komma ihåg att det kan finnas en ekonomisk orsak att hjälpa andra injicera. Ändå får man försöka lära sprutmissbrukarna att inte sprida - att spela en positiv roll.

Givetvis ville någon påpeka att unga inte nödvändigtvis är offer för de mer avancerade missbrukarna och att det som vanligt inte var fel om någon ville använda sprutor - fast helst säkert.

På avsnittet reglerad narkotikapolitik sa moderatorn att vi ska verka för en legalisering. Det väckte ingen uppståndelse och det var genomgående så att legaliseringsförespråkare inte angreps eller att någon sa emot annat än av taktiska skäl. Det vill säga - tiden är inte mogen och vi måste ta steg för steg. Först harm reduction och avkriminalisering sedan nästa steg legalisering. 

Det menade också näste talare, den av Torgny Peterson som femtekolonnare utpekade Mike Trace, tidigare chef för UNDCP:s avdelning för efterfrågebekämpning, som just kallade sig själv femtekolonnare i ett mail till andra narkotikaliberaler. Nu ville Trace påpeka att motståndarna, inte minst i USA, är skickliga. Sprututbyte är och har varit rätt väg att gå. FN-konventionerna måste man nu rikta in sig på . Tyvärr var en del personer på UNCDP alltför följsamma mot USA. Trace menade att han inte var kvar på UNDCP  på grund av att han varit för rakryggad och ej följsam.

Ett hårt angrepp på metadon gjordes av Thomas Kerr. Han visade siffror på stort bortfall i metadonprogram, sidomissbruk och andra problem. Dock ville Kerr satsa på heroin istället.

En annan talare från British Columbia beklagade att FN-konventionerna fanns kvar trots evidensbaserad kunskap.

En mer taktiskt fullfjädrad person, Pierre Nolin, Kanada, tog till orda. Tills vidare gick det inte att ens avkriminalisera eftersom det i nuläget uppfattades som att det kunde leda till mer narkotikatrafik och efterfrågan. För att ändra lagar måste folket upplysas och vara för sådana ändringar. Man måste ta små steg för att vinna – lägga modesta förslag för att få gehör. Även polisen borde man samarbeta med och försöka få fram gemensamma strategier med.

Normalisering togs upp av Patricia Erickson och det innebär att verka för att framförallt ’rekreationellt bruk’ av cannabis ska ses som normalt -  ungefär som tobak. Hon konstaterade också att tobakens ’normalitet’ nu minskar och går mot mer förbud. För att uppnå normalisering måste man tålmodigt och ståndaktigt framhålla att t ex cannabis är allmänt förekommande med hög tillgänglighet och små skador vid ’rekreationellt bruk’. Då kan efterhand lagar och attityder ändras så att cannabis ses som tämligen normalt och harmlöst. Erickson nämnde lite siffror; i Canada odlades 800 ton cannabis 2002 och 44 % av befolkningen har provat cannabis någon gång. Siffrorna är ännu högre i åldern 18 – 24 år där 70 % använt minst en gång.

Samtidigt har Kanada fortfarande straff  för ’criminal offence’ - 1000 dollar till 6 mån. fängelse i straffskalan och den nya regeringen avser att skärpa straffen. För innehav av cannabis straffades 119 per 100 000 invånare 1994 vilket 2002 hade ökat till 223 .

Medicinsk cannabis/marijuana finns det program för i Kanada och denna marijuana tillhandahålls av staten till de som registrerar sig och godkänns utifrån ett medicinskt behov.

Produktionen av denna cannabis är utlagd på ett företag till en kostnad av 5.7 millioner CAD. Användarna klagar dock på låg thc-halt och nära 30 % returnerar denna cannabis. En sådan användare klagade över att programmet fungerat dåligt – byråkratiskt. Andra problem var att just denna person hade 150 g med sig och skulle åka buss. Eftersom det luktade starkt om marijuanan förklarade han för busschauffören att han var medicinsk cannabisanvändare. Han blev då prompt avslängd från bussen. Nu tyckte han att man borde få odla så mycket man ville för sitt behov istället för att ha denna dåliga statliga cannabis. Dessutom var det fel med monopol.

I Kanada finns också vissa möjligheter att certifiera sig som odlare och säljare av medicinsk marijuana. Dock är det vissa problem med detta. För att få göra detta får man inte finnas i kriminalregistret, vilket krav han uppenbarligen inte uppfyllde. Dessutom går det inte att teckna försäkringar om man odlar cannabis tillade den här odlaren in spe. 

I sammanhanget framkom att s k ”Compassion Clubs” bildats. Det är en otillåten modell, typ nätverk, för distribution av medicinsk cannabis. Givetvis klagade man över att FDA, Food and Drug Administration, i USA kommit fram till att det inte fanns något medicinskt värde i cannabis. Något som  DEA, Drug Enforcement Agency, också USA, framhåller.

En lätt makaber rundvandring
Vi fick anmäla oss till en guidad rundvandring som tog oss till olika projekt/lokaliteter belägna i kvarter med ca 6000 tunga missbrukare. I området finns 12 ställen med olika hjälp/service för missbrukarna. Minst hälften delade ut sprutor och minst 4 metadon samt ett ställe även s k ’crack kits’.

Första anhalten hette Sheway, ett kommunprojekt för att ta emot kvinnor och barn. Givetvis hade man både metadonprogram och sprututdelning. Guiderna var f d missbrukare (eller fortfarande, visade det sig efterhand). Det gav intryck av att vara ett lågtröskelprogram utan några större krav.

När vi vandrade vidare kunde vi på ett annat ställe se en skylt med anvisningar för säker crackanvändning. Särskilda ’crack kits’ kunde också erhållas. Man propagerade särskilt för att använda engångsmunstycken på crackpiporna för att undvika smittspridning den vägen. Crackrökningen åstadkom nämligen småsår och spruckna läppar hos användarna. Dessutom kunde ju brukarna bränna läpparna.

En park pekades ut som en öppen drogscen som vid vissa tider var proppad med missbrukare. Vid den här tiden skulle ett soppkök, drivet av nunnor, öppna och därför fanns en flera hundra meter lång kö med missbrukare där i väntan på soppa. I nästa gathörn var det också fullt av missbrukare och guiden sade insiktsfullt att i det gathörnet kunde man köpa vilka som helst droger tämligen öppet.

Vi hade nu kommit fram till ett hälsocenter, typ drop in, och guiden stannade utanför och tog en joint och kanske något mer. På detta center kunde man tvätta, ringa och byta sprutor. Det sistnämnda märktes då någon missbrukare då och då störde föredragningen med krav på sprutor. Man slängde åt dem några förpackningar och fortsatte. Något återlämnande av gamla var det inte fråga om. Dock sade man att den som samlade ihop och lämnade in sprutor fick fler utlämnade. Personalen berömde sig av att ha bra relationer med langarna. Dessa fick dock inte sälja i själva centret.

Efter ytterligare ett liknande ställe typ värmestuga med sprututdelning var det dags för dagens clou, sprutrummet, the injection site. Där hade man ca 600 besökare/dag och man vände sig till en superriskgrupp, som man sade (i Sverige övermogna för omedelbart omhändertagande enligt LVM) .

Målsättningar är bl. a. att finnas nära öppna drogscener, minska skador/överdoser och blodsmitta och att uppamma vänliga relationer med missbrukarna (och ej ställa krav!!). Man berömde sig av att inte ha några dödsfall. Dock hade man ca 200 överdossituationer per månad. Det tyder på att missbrukarna lägger sig på gränsen till maxdos i medvetande om att hjälp finns om det krisar. Föreståndaren beklagade att det inte fanns sprutbyte och injektionsrum för ungdomar, vilket verkligen skulle behövas, enligt honom.

Centret för behandling med heroin fick vi aldrig besöka men det fanns också nära det här området.

Tämligen förstummad av allt detta träffade jag strax efter på ett par patrullerande poliser på en gata. De fick en vimpel från Uppsala Polismyndighet, vilken de hjärtligt tog emot och ville ha min adress för att skicka något liknande tillbaks till Uppsala. De verkade inte helt begeistrade över harm reduction och konferensen. Jag förklarade att jag kom från Sverige och att jag inte tyckte om vad jag såg. I Sverige sa dom, där arresterar man väl langarna? Både det och att satsa på behandling, sa jag. Det tyckte dom var helt OK, medan de däremot verkade frustrerade över den egna situationen.

Tillbaka på konferensen fick vi höra en ny talare, Diane Riley, framhålla vilken succé Vancouvers narkotikapolitik är. Den vi just bevittnat och där ordet katastrof är en korrektare benämning. Även Riley hade lärt sig läxan. Man skulle ta små steg mot harm reduction mm.
 
Det var viktigt att få fram skillnaden mellan rekreationellt bruk och mer problematisk konsumtion. Det förstnämnda orsakade ju inga problem enligt Riley. Att rekr. bruk uppammar tungt missbruk och innebär att det alltid finns narkotika mer lättillgänglig verkade inte föresväva henne. Solidaritet för henne innebär möjligen sprututdelning, sprutrum, substitutionsbehandling och heroin dito. De små stegen ska dessutom leda till en legalisering så småningom. Ett steg på vägen är också en sammanslutning av föräldrar (till brukare) som verkar för harm reduction.

En del viktiga lärdomar finns att dra av deltagandet i den här konferensen.

Harm Reduction är en politik som:
* Kortsiktigt subjektivt kan upplevas som en human och liberal lösning på drogproblem.
* Kan locka som alternativ till en restriktiv politik med i huvudsak repressiva inslag.
* Har en strategi för att i små steg leda till avkriminalisering och legalisering av narkotika.
* Satsar på sprutbyte, sprutrum, lättillgänglig substitutionsbehandling och medicinsk marijuana som taktiska steg på vägen.
* Ökar och förvärrar de redan befintliga drogproblem - skador som den skulle lösa.
* Primärt inte avser minska eller förebygga användandet av narkotika (”drug reduction”).
* Har inflytelserika och karismatiska företrädare samt rika uppbackare.

Emellertid redovisades ändå program och projekt som är intressanta för en restriktiv narkotikapolitik.

Inslagen om att förebygga sprutmissbruk var bra och lärorika. Det fanns också inslag som, om än inte så kraftfullt, tog upp cannabis skadeverkningar.

En tankeväckande redovisning fanns med av flera  program och projekt som visade vilken katastrofal betydelse droger haft för urbefolkningar (dock utan att föranleda någon fundering om vådan av harm reduction).

Att vi från Sverige fanns med och visade alternativt smittskyddsarbete i samverkan utan sprutbyte kan också ha en positiv effekt för mer neutrala deltagare.

Även i Sverige finns harm reduction-inslag. Nyligen öppnade riksdagen, med vissa förbehåll, för sprutbytesprogram i hela Sverige och programmen för substitution, metadon, subutex och i viss mån amfetaminpreparat, ökar samtidigt som det ställs krav på mer lättillgängliga program med låga krav. RFHL och Svenska Brukarföreningen m fl. kräver att kriminaliseringen av bruk av narkotika avskaffas. Andra verkar för cannabis via odling av industrihampa, cannabis för medicinskt bruk och därefter avkriminalisering – legalisering.

Sammanfattningsvis måste vi fortsätta att verka för och utveckla en restriktiv narkotikapolitik för att minska narkotikaanvändning, skador och överdoser genom polisiära insatser i ett nära samarbete med andra myndigheter och verksamheter; drogförebyggande arbete, alternativa påföljder, alternativ för smittskydd, vård och behandling och en aktiv LVM-uppföljning. Allt detta saknas i harm reduction.