(V)ill ge (s)prutor till Stockholms narkomaner

”Om vi får fortsatt förtroende vill jag gärna att vi inför ett sprututrbytesprogram i Stockholm under nästa mandatperiod”, säger sjukvårdslandstingsrådet Birgitta Sevefjord (v) till Svenska Dagbladet och fortsätter, ”Det finns oerhört mycket droger i Stockholm, och narkotikan är både lättillgänglig och billig. Därför är det väldigt naturligt att i första hand bedriva den här typen av arbete i storstadsregionerna.”

Minst sagt besynnerlig argumentation. Vore det inte istället rimligare att intensifiera insatserna för att göra narkotikan mer svårtillgänglig? Och vari ligger det ’naturliga’, om narkotikan i dagsläget är både lättillgänglig och billig, att leverera sprutor till missbrukarna?

Som kontaktmedel för att nå missbrukarna är kommunala sprutor ett fattigdomsbevis. Pröva istället gratis mat och kontanter för de som lämnar negativa urinprov (vilket för övrigt prövats med stor framgång i USA), intensifiera uppsökande arbete, ge polisens ’fältarbetare’ ökade resurser, bygg ut motivations- och behandlingsplatser, öppna upp arbetsförmedlingar i frivilligorganisationernas regi och ordna mobila hälso-/sjukvårdsstationer. Om inte v, s och mp grejar det är det inte helt olämpligt att lämna över makten i Stockholm till politiker som är beredda att på allvar göra något åt narkotikasituationen istället för att hjälpa till att upprätthålla missbruket genom att dela ut kommunala sprutor.

Läs också:
Fria kanyler om s vinner valet

Absolut nej till effektlösa sprutbyten

Sprututbyte svek mot narkomanerna
Fria sprutor inte aktuellt i Västmanland

Inte klart med fria sprutor till narkomaner


Torgny Peterson


Kommentarer
Postat av: Jofen Kihlström

Kommentaren är vanlig och som vanligt har jag svårt att bara sitta tyst och inte bemöta den. Många vill satsa på behandling före sprutbytesprogrammen med motivationen att man från samhällets sida borde göra det så svårt som möjligt för människor att knarka. Samtidigt så är dagens behandlingsmodell för opiatmissbruk en statligt reglerad substitutionsmodell - det vill säga, staten bjuder på drogen så länge som missbrukaren inte inskaffar den själv. Andra former av vård har i ett längre perspektiv föga utfall då man ser till uppföljande studier 3 och 5 år efter behandling. Om insatser för missbrukare, men mot droger ska vara modellen tycks sprutbyte vara en lika humanitär insats som drog substitution eller temporära stunder av livskvalité i behandlingsmiljö.
Frågan är bara varför motståndet mot sprutbyte är så kompakt. Finns det någon som inbillar sig att det blir så mycket lättare att knarka att ett sådant program riskerar att sätta igång en lavinartad ökning av intravenöst missbruk?

2006-06-27 @ 18:01:23

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0