Kidnappad narkotikapolitik
När man frågar det svenska folket om de stödjer visionen om ett narkotikafritt samhälle, svarar mer än 95 % ja.
Så frågan är: varför driver vi snarare mot Holland än närmare det vi själva tror på? Svar: Psykvården, i symbios med läkemedelsindustrin, har kidnappat frågan och är nu de som tolkar innebörden av att de som är drogberoende har en sjukdom.
”Sjuka människor behöver mediciner” är deras slagord, och i Nerikes Allehanda för några veckor sedan slog någon läkare från UBB beroendecentralen i Örebro fast att i stort sett alla narkomaner led av ADHD när de var barn, och att de blev missbrukare för att de inte fick den diagnosen och tillhörande centralstimulerande preparat då.
Som tur är kan de nu i vuxen ålder få den narkotika de gick miste om i barndomen, även om de är drogfria!
Delar av den neuropsykiatriska elit som får miljoner av samhället för att bedriva ADHD forskning har visat sig vara anställda av den läkemedelsindustri som framställer de mediciner som läkarna själva förordar. I Aftonbladet den 19/4 2006, kan man läsa om hur ett av dessa läkemedel, Strattera, har framkallat självmord hos barn i USA. Nu har samma elit hittat ett nytt område att exploatera: Missbruksvården.
Jag tror att många av de barn som har stora svårigheter att fungera med familj, kamrater och lärare i skolan, beter sig som de gör därför att de lever i familjer utan kärlek, där känslor är förbjudna och där självkänslan drunknar i ett tyst mörker av skuld och skam och ensamhet. I varje klass finns 2 – 3 barn som lever i missbruksfamiljer. Dessa barn behöver inte diagnoser, som flyttar in problemen i deras hjärnor. De behöver få hjälp med att förstå och förändra sina familjesystem och sin skolmiljö. De behöver vuxna som inte viker undan när de sätts på prov. De behöver hopp och insikt om varför och hur de har blivit drabbade.
Får de inte den kunskapen är risken stor att de skaffar sig en identitet och en trygghet i utanförskapet. Där finns droger som ger både smärtlindring och eufori. Där utvecklar de en beroendepersonlighet som steg för steg tar över deras tankar, känslor och beteenden. När beroendet är etablerat är det lika kraftfullt som cancer och behöver lika professionell behandling.
Det som ofta händer i dag är att den långsiktiga drogfria behandlingen som behövs ersätts av korta insatser som möjliggör fortsatt beroende. Missbrukare får sprutor och alternativa droger av samhället, i stället för plats på ett behandlingshem. Det blir billigare så.
En nyligen publicerad dansk studie ”Heroinafaengige i metadonbehandling, den medicinska och psykosociale indsats” av Mads Uffe Pedersen (2005), innehåller en genomgång av de metadonprogram som har genomförts i Europa fr.o.m. 1999 och pekar bl.a. på följande urusla resultat: Den sammanlagda sidokonsumtionen av cannabis, bensodiazepiner och alkohol har ökat i samtliga metadonprogram i Danmark, Schweiz, England och Holland. Heroinmissbruket upphör inte. Dödligheten är lika hög bland metadonpatienterna som hos helt obehandlade heroinister!
I Irland i dag finns inte drogfri vård kvar. Allt är metadon. Det började som i Sverige med ett litet sk.läkemedelsassisterat metadonprogram. Nu har det ätit upp hela den drogfria behandlingen.
Läkemedelsindustrin och dess hantlangare inom psykiatri och beroendevård har tagit missbrukarna som gisslan – Stockholmssyndromet i repris - och fått dem att tro på att kemiska lösningar ska fixa deras tankemässiga besatthet och andliga tomhet. Pillrets tidsålder är inne. Pengarna styr, det mänskliga mötet är satt på undantag och den svenska narkotikapolitiken driver mot Holland.
I stället för att bekämpa knarket, inriktar man sig på att minska skadorna. I Oslo har man redan sprutrum för heroinisterna, i Schweiz ger man dem heroin, och i England föreslås nu att skademinskningsmetodiken även ska tillämpas på tonåringar som skär sig. De ska kunna få rena rakblad, för att inte drabbas av infektioner. Det talas även om att erbjuda säkra platser med sjukvårdskunnig personal tillgänglig som kan visa var på kroppen man kan skära sig mest riskfritt! Så byggs hopplöshet in i de som lider och i deras familjer. Så växer ett vi- och dom-samhälle obevekligt fram. Ett samhälle som slänger ut bräckliga livbojar till de som håller på att drunkna, så att de kan hålla sig ovanför ytan ett tag till, men som inte vill ha upp dem på land. Apartheid på nytt sätt. Ingen Mandela i sikte.
Börje Dahl
Spartacus preventions- och missbrukscenter
Örebro
Så frågan är: varför driver vi snarare mot Holland än närmare det vi själva tror på? Svar: Psykvården, i symbios med läkemedelsindustrin, har kidnappat frågan och är nu de som tolkar innebörden av att de som är drogberoende har en sjukdom.
”Sjuka människor behöver mediciner” är deras slagord, och i Nerikes Allehanda för några veckor sedan slog någon läkare från UBB beroendecentralen i Örebro fast att i stort sett alla narkomaner led av ADHD när de var barn, och att de blev missbrukare för att de inte fick den diagnosen och tillhörande centralstimulerande preparat då.
Som tur är kan de nu i vuxen ålder få den narkotika de gick miste om i barndomen, även om de är drogfria!
Delar av den neuropsykiatriska elit som får miljoner av samhället för att bedriva ADHD forskning har visat sig vara anställda av den läkemedelsindustri som framställer de mediciner som läkarna själva förordar. I Aftonbladet den 19/4 2006, kan man läsa om hur ett av dessa läkemedel, Strattera, har framkallat självmord hos barn i USA. Nu har samma elit hittat ett nytt område att exploatera: Missbruksvården.
Jag tror att många av de barn som har stora svårigheter att fungera med familj, kamrater och lärare i skolan, beter sig som de gör därför att de lever i familjer utan kärlek, där känslor är förbjudna och där självkänslan drunknar i ett tyst mörker av skuld och skam och ensamhet. I varje klass finns 2 – 3 barn som lever i missbruksfamiljer. Dessa barn behöver inte diagnoser, som flyttar in problemen i deras hjärnor. De behöver få hjälp med att förstå och förändra sina familjesystem och sin skolmiljö. De behöver vuxna som inte viker undan när de sätts på prov. De behöver hopp och insikt om varför och hur de har blivit drabbade.
Får de inte den kunskapen är risken stor att de skaffar sig en identitet och en trygghet i utanförskapet. Där finns droger som ger både smärtlindring och eufori. Där utvecklar de en beroendepersonlighet som steg för steg tar över deras tankar, känslor och beteenden. När beroendet är etablerat är det lika kraftfullt som cancer och behöver lika professionell behandling.
Det som ofta händer i dag är att den långsiktiga drogfria behandlingen som behövs ersätts av korta insatser som möjliggör fortsatt beroende. Missbrukare får sprutor och alternativa droger av samhället, i stället för plats på ett behandlingshem. Det blir billigare så.
En nyligen publicerad dansk studie ”Heroinafaengige i metadonbehandling, den medicinska och psykosociale indsats” av Mads Uffe Pedersen (2005), innehåller en genomgång av de metadonprogram som har genomförts i Europa fr.o.m. 1999 och pekar bl.a. på följande urusla resultat: Den sammanlagda sidokonsumtionen av cannabis, bensodiazepiner och alkohol har ökat i samtliga metadonprogram i Danmark, Schweiz, England och Holland. Heroinmissbruket upphör inte. Dödligheten är lika hög bland metadonpatienterna som hos helt obehandlade heroinister!
I Irland i dag finns inte drogfri vård kvar. Allt är metadon. Det började som i Sverige med ett litet sk.läkemedelsassisterat metadonprogram. Nu har det ätit upp hela den drogfria behandlingen.
Läkemedelsindustrin och dess hantlangare inom psykiatri och beroendevård har tagit missbrukarna som gisslan – Stockholmssyndromet i repris - och fått dem att tro på att kemiska lösningar ska fixa deras tankemässiga besatthet och andliga tomhet. Pillrets tidsålder är inne. Pengarna styr, det mänskliga mötet är satt på undantag och den svenska narkotikapolitiken driver mot Holland.
I stället för att bekämpa knarket, inriktar man sig på att minska skadorna. I Oslo har man redan sprutrum för heroinisterna, i Schweiz ger man dem heroin, och i England föreslås nu att skademinskningsmetodiken även ska tillämpas på tonåringar som skär sig. De ska kunna få rena rakblad, för att inte drabbas av infektioner. Det talas även om att erbjuda säkra platser med sjukvårdskunnig personal tillgänglig som kan visa var på kroppen man kan skära sig mest riskfritt! Så byggs hopplöshet in i de som lider och i deras familjer. Så växer ett vi- och dom-samhälle obevekligt fram. Ett samhälle som slänger ut bräckliga livbojar till de som håller på att drunkna, så att de kan hålla sig ovanför ytan ett tag till, men som inte vill ha upp dem på land. Apartheid på nytt sätt. Ingen Mandela i sikte.
Börje Dahl
Spartacus preventions- och missbrukscenter
Örebro
Kommentarer
Postat av: tolle
...för att inte tala om läkemedelsindustrins grepp om alla de som lider av en helt "vanlig" (numera folksjukdom) depression. Råkar man må dåligt en liten period av sitt liv kan man råka ut för att bli så fullproppad med passiviserande piller utskriven av en "expert" (läkare) att man inte kan arbeta med sin depression påriktigt på många år - naturligtvis med följden att man tappar tempo o självförtroende i arbetsliv med stora ekonomiska och tragiska följder. Pillerindustrin är riktigt ruskig. Den nya tidens maffialangare
Trackback
