Polis eller militär - vem pinkar mest revir?
Inte helt oväntat har Försvarsberedningens utredning om utökat samarbete mellan polis och militär orsakat revirpinkande hos de två myndigheter som berörs i första hand - polisen och försvarsmakten.
Det torde inte vara någon hemlighet att nya, potentiella hot i form av t ex terrorism och organiserad brottslighet, inklusive omfattande narkotikabrottslighet, är mer än tydliga, vilket i sin tur kräver en mer verklighetsanpassad strategi, samordning och ledarskap. Politikerna är överens om detta men de myndigheter som ska verkställa bevakar sina områden, är oftast rädda för strategiska och operativa, förändringar som kan rubba deras 'lugna' bo. Omorganisationer med lite flytt av folk hit och dit är samtliga myndigheter vana vid vid det här laget. Även om sådana i allmänhet inte uppskattas så utgör de ringa hot jämfört med krav som kräver helt nya synsätt, nya strategier och ett mer operativt inriktat ledarskap anpassat till faktiska förhållanden istället för någon gammalmodig, patriarkalisk organisationskultur.
Enligt Ekot (Sveriges Radio) säger ÖB Håkan Syrén att "det finns gränser för vad som är lämpligt." Lämpligt för vem kan man undra? Med hänvisning till gamla traditioner konstaterar sedan Syrén följdriktigt att "Det finns ingen försvarsmakt som inte har en egen militär underrättelsetjänst. Den unika biten måste finnas kvar." Vad är det Syrén tror är så fruktansvärt unikt med den svenska, militära underrättelsetjänsten som gör att "den unika underrättelsetjänsten måste finnas kvar.?"
För inte så länge sedan konstaterade Walter Kegö, chef för polis- och tullfrågor, Mobilisering mot narkotika och jur.dr. Anna Jonsson vid Uppsala universitet att " Arbetet på EU-nivån är beroende av adekvat information från medlemsstaterna, därav vikten av ett fungerande samarbete myndigheterna emellan på den nationella nivån. Under 2003 utvärderade EU Sveriges informations- och underrättelseutbyte. Rapporten var mycket kritisk. Det noterades bland annat att det saknas enhetliga analys- och informationsinhämtningsmetoder. För att undvika att Sverige halkar efter i kampen mot den organiserade brottsligheten i östersjöregionen bör frågan om ett nationellt underrättelsecentrum beaktas.
Ett permanent nordiskbaltiskt råd av såväl akademiska som operativa experter på grov organiserad brottslighet bör upprättas.
Den grova organiserade brottsligheten undergräver vårt samhällssystem och förser våra ungdomar med narkotika. Detta måste förhindras."
Vidare konstaterar Kegö och Larsson att "Bristande hotbildsanalyser, bristande transparens och kontinuitet i det brottsbekämpande arbetet, samt minskad förmåga att se helheten är risker som kan uppstå vid en sektoriserad informationsinhämtning och hotbildsanalys. Konsekvenserna kan bli långtgående i bekämpningen av organiserad brottslighet."
Det måste bli slutpinkat!
Det torde inte vara någon hemlighet att nya, potentiella hot i form av t ex terrorism och organiserad brottslighet, inklusive omfattande narkotikabrottslighet, är mer än tydliga, vilket i sin tur kräver en mer verklighetsanpassad strategi, samordning och ledarskap. Politikerna är överens om detta men de myndigheter som ska verkställa bevakar sina områden, är oftast rädda för strategiska och operativa, förändringar som kan rubba deras 'lugna' bo. Omorganisationer med lite flytt av folk hit och dit är samtliga myndigheter vana vid vid det här laget. Även om sådana i allmänhet inte uppskattas så utgör de ringa hot jämfört med krav som kräver helt nya synsätt, nya strategier och ett mer operativt inriktat ledarskap anpassat till faktiska förhållanden istället för någon gammalmodig, patriarkalisk organisationskultur.
Enligt Ekot (Sveriges Radio) säger ÖB Håkan Syrén att "det finns gränser för vad som är lämpligt." Lämpligt för vem kan man undra? Med hänvisning till gamla traditioner konstaterar sedan Syrén följdriktigt att "Det finns ingen försvarsmakt som inte har en egen militär underrättelsetjänst. Den unika biten måste finnas kvar." Vad är det Syrén tror är så fruktansvärt unikt med den svenska, militära underrättelsetjänsten som gör att "den unika underrättelsetjänsten måste finnas kvar.?"
För inte så länge sedan konstaterade Walter Kegö, chef för polis- och tullfrågor, Mobilisering mot narkotika och jur.dr. Anna Jonsson vid Uppsala universitet att " Arbetet på EU-nivån är beroende av adekvat information från medlemsstaterna, därav vikten av ett fungerande samarbete myndigheterna emellan på den nationella nivån. Under 2003 utvärderade EU Sveriges informations- och underrättelseutbyte. Rapporten var mycket kritisk. Det noterades bland annat att det saknas enhetliga analys- och informationsinhämtningsmetoder. För att undvika att Sverige halkar efter i kampen mot den organiserade brottsligheten i östersjöregionen bör frågan om ett nationellt underrättelsecentrum beaktas.
Ett permanent nordiskbaltiskt råd av såväl akademiska som operativa experter på grov organiserad brottslighet bör upprättas.
Den grova organiserade brottsligheten undergräver vårt samhällssystem och förser våra ungdomar med narkotika. Detta måste förhindras."
Vidare konstaterar Kegö och Larsson att "Bristande hotbildsanalyser, bristande transparens och kontinuitet i det brottsbekämpande arbetet, samt minskad förmåga att se helheten är risker som kan uppstå vid en sektoriserad informationsinhämtning och hotbildsanalys. Konsekvenserna kan bli långtgående i bekämpningen av organiserad brottslighet."
Det måste bli slutpinkat!
Kommentarer
Trackback
