Heroin till missbrukare i Storbritannien?
Av David Raynes
Member of the International Task Force on Strategic Drug Policy
Executive Councillor; Advisor on Drug Policy, Drug Politics & Trafficking, National Drug Prevention Alliance UK
I över femtio år har Storbritannien haft något slag av förskrivning av heroin till missbrukare. Förskrivningen begränsades dock kraftigt i slutet av 1960-talet efter att betydande ’heroinläckor’ upptäckts av legalt förskrivet heroin till den illegala heroinmarknaden. Heroinet läckte till den illegala marknaden på två sätt – antingen genom att missbrukare sålde en del av sitt legalt förskrivna förråd eller genom korrupta eller inkompetenta läkare som skrev ut för mycket. Slutsatsen blev att heroin, om det skulle förskrivas, skulle intas under medicinskt överinseende, dvs i närvaro av en läkare eller sjuksköterska.
Diamorfin (heroin) är en legal medicin i Storbritannien för smärtlindring för t ex cancerpatienter i slutskedet.
Av de läkare som har särskilt tillstånd att förse missbrukare med heroin är det mycket få som visar någon stor entusiasm för det eller som tycks tro på sådan förskrivning annat än i ett kortsiktigt perspektiv. Endast mycket få läkare har någonsin visat något entusiasm att engageras för att förse/behandla missbrukare med heroin. I Storbritannien förekommer omfattande förskrivning av metadon. Kostnaden för metadonförskrivningen ökar och systemet med fortsatt förskrivning har ifrågasatts av Skottlands ledande drogexpert, som sagt att metadon som behandlingsform inte fungerar. Väldigt få missbrukare som får metadon blir fria från sitt missbruk och kostnaderna ökar som sagt.
Det finns inga omfattande bevis för att förskrivning av metadon har någon större effekt på brottsligheten och missbrukare som får metadon kompletterar ofta tillgången på metadon med gatuheroin OCH deltar i brottslig verksamhet, inklusive försäljning av narkotika.
En del anser, med tvekan, att förskrivning av heroin kan rättfärdigas för att stabilisera de mest kaotiska missbrukarna och utgöra ett hjälpmedel för att leda in dom i behandling avsedd att leda till drogfrihet, vilket är vad en majoritet av missbrukarna vill.
Varför allt prat om förskrivning av heroin i Storbritannien?
En analys baserad på goda källor ser ut som följer. Premiärminister Tony Blair har alltid varit mycket oroad över uppgifterna om brottslighet och uppgifter om drogrelaterad brottslighet. Det påstås att premiärminister Blair ”övertygades” om nedklassificeringen av cannabis, mot bättre vetande, eftersom han samtidigt fick påpekat för sig att mer polisresurser skulle gå till att bekämpa heroin och att fler missbrukare skulle förskrivas heroin och på så sätt hållas borta från kriminalitet.
Ordföranden för en parlamentskommitté, parlamentsledamoten Chris Mullen (tillika medlem av Senlis Council) argumenterade också för förskrivning av heroin till alla heroinmissbrukare. Det har funnits ringa stöd för det förslaget som betraktas som mer än måttligt vansinnigt.
Legaliserings- och harm reductionförespråkare lobbar för förskrivning av heroin och presenterar det som ett universalmedel mot brottslighet. Förslaget har fått massmedial uppmärksamhet efter ett tal av en biträdande polischef på en poliskonferens för några veckor sedan. Hans främsta skäl var att minska kriminaliteten, men hans förslag bortser från vissa politiska och finansiella fakta. Dessutom finns det inga garantier för att en förskrivning av heroin skulle åstadkomma en avsevärd minskning av kriminaliteten. Vidare har kostnaderna för en sådan verksamhet underskattats oerhört, inte minst av den biträdande polischefen.
Ett föreslaget heroinexperiment i Brighton kommer att inkludera 30 speciellt utvalda missbrukare av totalt 2 500 missbrukare. Att föreslå att förskrivning av heroin skulle kunna ske över hela Storbritannien är extremt missvisande. Det skulle innebära en massiv överföring av medel från den offentliga sjukvården och dessutom vara politiskt och ekonomiskt ohållbart även om man kunde hitta läkare som skulle genomföra det hela, vilket i sig är mycket tveksamt. Hur som helst så handlar det inte bara om kostnaden för heroin.
På grund av sin korta verkan kommer en heroinist, till skillnad från de som får metadon, att vara bunden till sin klinik på ett helt annat sätt. Varje liten stad skulle behöva sin egen klinik med åtminstone två läkare plus sjuksköterskor, lokaler och säkerhetsanordningar. Större städer skulle behöva mer än en sådan klinik. London skulle behöva ett stort antal. Varje klinik skulle behöva vara öppen från tidigt på morgonen till sent på kvällen. Med detta som utgångspunkt skulle kostnaderna bli enorma samtidigt som tillgången på medicin och behandling för ’riktiga’ sjukdomar som cancer är undermåliga.
Även med dessa enorma insatser skulle missbrukare fortsätta att begå brott. Många missbrukar dessutom andra preparat. Skulle förslaget genomföras i någon större skala skulle det dessutom uppmuntra drogturism.
Förskrivning av heroin ska bara övervägas då det sker under mycket välkontrollerade former och för särskilt utvalda missbrukare som missbrukat lång tid. Heroin ska i sådana fall förskrivas (om det nu överhuvudtaget ska förskrivas) i ett sammanhang där det med kraftfulla ansträngningar handlar om att få missbrukaren ur sitt missbruk.
Det är viktigt att vi talar klartext om heroinförskrivningen och förklarar bristerna i förslagen.
Av forskning utförd av Joseph Rowntree Foundation framgår att det i Storbritannien för närvarande finns 70 läkare med tillstånd att förskriva heroin. Av dessa är det endast 40 som gör det regelbundet till totalt mindre än 500 missbrukare. Kostnaderna för förskrivning av heroin uppskattas vara tre gånger högre än för förskrivningen av metadon på grund av behovet för striktare övervakning och kontroll. The Royal College of General Practitioners har inte visat något intresse för att utvidga förskrivningen av heroin. Trycket för en sådan utvidgning kommer snarare från inrikesministeriet (Home Office), inte från hälsovårdsministeriet (Dept o Health).
Member of the International Task Force on Strategic Drug Policy
Executive Councillor; Advisor on Drug Policy, Drug Politics & Trafficking, National Drug Prevention Alliance UK
I över femtio år har Storbritannien haft något slag av förskrivning av heroin till missbrukare. Förskrivningen begränsades dock kraftigt i slutet av 1960-talet efter att betydande ’heroinläckor’ upptäckts av legalt förskrivet heroin till den illegala heroinmarknaden. Heroinet läckte till den illegala marknaden på två sätt – antingen genom att missbrukare sålde en del av sitt legalt förskrivna förråd eller genom korrupta eller inkompetenta läkare som skrev ut för mycket. Slutsatsen blev att heroin, om det skulle förskrivas, skulle intas under medicinskt överinseende, dvs i närvaro av en läkare eller sjuksköterska.
Diamorfin (heroin) är en legal medicin i Storbritannien för smärtlindring för t ex cancerpatienter i slutskedet.
Av de läkare som har särskilt tillstånd att förse missbrukare med heroin är det mycket få som visar någon stor entusiasm för det eller som tycks tro på sådan förskrivning annat än i ett kortsiktigt perspektiv. Endast mycket få läkare har någonsin visat något entusiasm att engageras för att förse/behandla missbrukare med heroin. I Storbritannien förekommer omfattande förskrivning av metadon. Kostnaden för metadonförskrivningen ökar och systemet med fortsatt förskrivning har ifrågasatts av Skottlands ledande drogexpert, som sagt att metadon som behandlingsform inte fungerar. Väldigt få missbrukare som får metadon blir fria från sitt missbruk och kostnaderna ökar som sagt.
Det finns inga omfattande bevis för att förskrivning av metadon har någon större effekt på brottsligheten och missbrukare som får metadon kompletterar ofta tillgången på metadon med gatuheroin OCH deltar i brottslig verksamhet, inklusive försäljning av narkotika.
En del anser, med tvekan, att förskrivning av heroin kan rättfärdigas för att stabilisera de mest kaotiska missbrukarna och utgöra ett hjälpmedel för att leda in dom i behandling avsedd att leda till drogfrihet, vilket är vad en majoritet av missbrukarna vill.
Varför allt prat om förskrivning av heroin i Storbritannien?
En analys baserad på goda källor ser ut som följer. Premiärminister Tony Blair har alltid varit mycket oroad över uppgifterna om brottslighet och uppgifter om drogrelaterad brottslighet. Det påstås att premiärminister Blair ”övertygades” om nedklassificeringen av cannabis, mot bättre vetande, eftersom han samtidigt fick påpekat för sig att mer polisresurser skulle gå till att bekämpa heroin och att fler missbrukare skulle förskrivas heroin och på så sätt hållas borta från kriminalitet.
Ordföranden för en parlamentskommitté, parlamentsledamoten Chris Mullen (tillika medlem av Senlis Council) argumenterade också för förskrivning av heroin till alla heroinmissbrukare. Det har funnits ringa stöd för det förslaget som betraktas som mer än måttligt vansinnigt.
Legaliserings- och harm reductionförespråkare lobbar för förskrivning av heroin och presenterar det som ett universalmedel mot brottslighet. Förslaget har fått massmedial uppmärksamhet efter ett tal av en biträdande polischef på en poliskonferens för några veckor sedan. Hans främsta skäl var att minska kriminaliteten, men hans förslag bortser från vissa politiska och finansiella fakta. Dessutom finns det inga garantier för att en förskrivning av heroin skulle åstadkomma en avsevärd minskning av kriminaliteten. Vidare har kostnaderna för en sådan verksamhet underskattats oerhört, inte minst av den biträdande polischefen.
Ett föreslaget heroinexperiment i Brighton kommer att inkludera 30 speciellt utvalda missbrukare av totalt 2 500 missbrukare. Att föreslå att förskrivning av heroin skulle kunna ske över hela Storbritannien är extremt missvisande. Det skulle innebära en massiv överföring av medel från den offentliga sjukvården och dessutom vara politiskt och ekonomiskt ohållbart även om man kunde hitta läkare som skulle genomföra det hela, vilket i sig är mycket tveksamt. Hur som helst så handlar det inte bara om kostnaden för heroin.
På grund av sin korta verkan kommer en heroinist, till skillnad från de som får metadon, att vara bunden till sin klinik på ett helt annat sätt. Varje liten stad skulle behöva sin egen klinik med åtminstone två läkare plus sjuksköterskor, lokaler och säkerhetsanordningar. Större städer skulle behöva mer än en sådan klinik. London skulle behöva ett stort antal. Varje klinik skulle behöva vara öppen från tidigt på morgonen till sent på kvällen. Med detta som utgångspunkt skulle kostnaderna bli enorma samtidigt som tillgången på medicin och behandling för ’riktiga’ sjukdomar som cancer är undermåliga.
Även med dessa enorma insatser skulle missbrukare fortsätta att begå brott. Många missbrukar dessutom andra preparat. Skulle förslaget genomföras i någon större skala skulle det dessutom uppmuntra drogturism.
Förskrivning av heroin ska bara övervägas då det sker under mycket välkontrollerade former och för särskilt utvalda missbrukare som missbrukat lång tid. Heroin ska i sådana fall förskrivas (om det nu överhuvudtaget ska förskrivas) i ett sammanhang där det med kraftfulla ansträngningar handlar om att få missbrukaren ur sitt missbruk.
Det är viktigt att vi talar klartext om heroinförskrivningen och förklarar bristerna i förslagen.
Av forskning utförd av Joseph Rowntree Foundation framgår att det i Storbritannien för närvarande finns 70 läkare med tillstånd att förskriva heroin. Av dessa är det endast 40 som gör det regelbundet till totalt mindre än 500 missbrukare. Kostnaderna för förskrivning av heroin uppskattas vara tre gånger högre än för förskrivningen av metadon på grund av behovet för striktare övervakning och kontroll. The Royal College of General Practitioners har inte visat något intresse för att utvidga förskrivningen av heroin. Trycket för en sådan utvidgning kommer snarare från inrikesministeriet (Home Office), inte från hälsovårdsministeriet (Dept o Health).
Kommentarer
Trackback
