Stängs den kommunala knarkarkvarten efter den 12 september?
Beslut om Insite, Vancouvers kommunala knarkarkvart där missbrukare får injicera medhavd narkotika, kommer att tas inom kort då försöksperioden tar slut den 12 september.
Med näbbar och klor försvarar Vancouvers nuvarande och tre tidigare drogtoleranta borgmästare fortsatt öppethållande.
Kanadas premiärminister Stephen Harper har uttalat stor tveksamhet inför en fortsättning och våndas förmodligen över att fatta ett beslut som inte behagar förespråkarna.
På samma sätt som tidigare menar jag att kommunala knarkarkvartar är ett av de värsta exemplen på narkotika- och hälsopolitiska fattigdomsbevis och när man dessutom börjar tala om att skapa värdighet för missbrukare genom att inrätta kommunala knarkarkvartar har man totalt missuppfattat situationen.
I den kanadensiska debatten försöker man lura i medborgarna att det bara skulle finnas två alternativ för att hantera missbrukssituationen - 1. att stödja en fortsättning av Insite eller 2. att låta missbrukarna fortsätta sitt missbruk ute på gatorna. Om dessa är de enda två alternativen inom kanadensisk missbruksvård så är det dags för Kanada att på allvar ifrågasätta såväl förmåga till kreativa insatser som innehållet i insatserna för att hjälpa missbrukare ur missbruket.
Hur skulle det vara om man började sanera de tio kvarteren i Vancouvers East Side där öppen försäljning och öppet missbruk av narkotika sedan flera år tillbaka är ett 'naturligt' inslag? Hur skulle det vara om man satsade de miljoner, som nu satsas på att underlätta missbruk, på att istället erbjuda hälsundersökningar, tandvård, omgående möjligheter till avgiftning och fortsatt vård, arbetsträning/arbete, utbildning, beredskap för snabba insatser 24 timmer per dygn?
Då, och först då, skulle man möjligen kunna tala om harm reduction. Dagens system med tillåtelse att inneha narkotika för bruk i den kommunala knarkarkvarten är harm production snarare än harm reduction.
Torgny Peterson
Med näbbar och klor försvarar Vancouvers nuvarande och tre tidigare drogtoleranta borgmästare fortsatt öppethållande.
Kanadas premiärminister Stephen Harper har uttalat stor tveksamhet inför en fortsättning och våndas förmodligen över att fatta ett beslut som inte behagar förespråkarna.
På samma sätt som tidigare menar jag att kommunala knarkarkvartar är ett av de värsta exemplen på narkotika- och hälsopolitiska fattigdomsbevis och när man dessutom börjar tala om att skapa värdighet för missbrukare genom att inrätta kommunala knarkarkvartar har man totalt missuppfattat situationen.
I den kanadensiska debatten försöker man lura i medborgarna att det bara skulle finnas två alternativ för att hantera missbrukssituationen - 1. att stödja en fortsättning av Insite eller 2. att låta missbrukarna fortsätta sitt missbruk ute på gatorna. Om dessa är de enda två alternativen inom kanadensisk missbruksvård så är det dags för Kanada att på allvar ifrågasätta såväl förmåga till kreativa insatser som innehållet i insatserna för att hjälpa missbrukare ur missbruket.
Hur skulle det vara om man började sanera de tio kvarteren i Vancouvers East Side där öppen försäljning och öppet missbruk av narkotika sedan flera år tillbaka är ett 'naturligt' inslag? Hur skulle det vara om man satsade de miljoner, som nu satsas på att underlätta missbruk, på att istället erbjuda hälsundersökningar, tandvård, omgående möjligheter till avgiftning och fortsatt vård, arbetsträning/arbete, utbildning, beredskap för snabba insatser 24 timmer per dygn?
Då, och först då, skulle man möjligen kunna tala om harm reduction. Dagens system med tillåtelse att inneha narkotika för bruk i den kommunala knarkarkvarten är harm production snarare än harm reduction.
Torgny Peterson
Kommentarer
Trackback
