Ansvarig? Vem, var, hur?
Debattens vågor går höga efter att den så kallade katastrofkommissionen presenterade sin rapport kring (bristen på) åtgärder i samband med tsunamin i Thailand i december förra året.
Flera har nu rest krav på att ansvariga ska lämna sina poster, vilket förefaller vara ett minst sagt korrekt krav efter de monstruösa misslyckanden som enskilda personer gett utomordentliga prov på.
Nu är vi ingalunda vana vid en sådan hantering i det svenska politiska etablissemanget. Här är det snarare så att "If you scratch my back I´ll scratch yours", dvs tjänster och gentjänster, nepotism eller vad du nu behagar kalla det.
I samband med katastrofkommissionens rapport passade Persson på att å hela regeringens vägnar be om ursäkt, men konstaterade samtidigt "Att det skulle lindra nöden hos någon enskild individ att ge någon sparken, det tror jag inte på." Nej, det är just det som är problemet. Har du väl hamnat i en bekväm politikertillsatt stol så sitter du mycket bekvämt såvida du inte begår något som kan betraktas som rent kriminellt. Att fira jul, gå på teater, inte titta på TV, inte vara anträffbar per telefon, att inte läsa tidningar - sysselsättningar som flera ansvariga ägnade sig åt under tsunamikatastrofens första dygn - är som bekant inte reglerat i brottsbalken.
Varför är det då angeläget att frågan om att utkräva ansvar lyfts fram ordentligt i rampljuset? Jo, för att det måste bli ett slut på att politiker vid kriser, i valtider och i andra sammanhang, antingen håller tyst eller lovar guld och gröna skogar, som ofta visar sig vara rena kalhyggen med några vindpinade stumpar. Det måste bli ett slut på att ansvariga statssekreterare, generaldirektörer, ministrar m fl kan hitta på näst intill vad som helst utan att ställas till ansvar och riskera mer än en reprimand tills allmänhet och media har lugnat ner sig.
Den öppna granskning som katastrofkommissionen gjort manar till efterföljd och åtgärder. Det finns ingen som helst anledning att acceptera det nuvarande systemet där uppenbara brister på vilja och möjligheter att utkräva ansvar, genom att se till att folk avgår, får fortleva.
Har nu detta något med narkotikapolitik att göra? Förvisso. Det är snart dags för en narkotikapolitisk katastrofkommission.
Flera har nu rest krav på att ansvariga ska lämna sina poster, vilket förefaller vara ett minst sagt korrekt krav efter de monstruösa misslyckanden som enskilda personer gett utomordentliga prov på.
Nu är vi ingalunda vana vid en sådan hantering i det svenska politiska etablissemanget. Här är det snarare så att "If you scratch my back I´ll scratch yours", dvs tjänster och gentjänster, nepotism eller vad du nu behagar kalla det.
I samband med katastrofkommissionens rapport passade Persson på att å hela regeringens vägnar be om ursäkt, men konstaterade samtidigt "Att det skulle lindra nöden hos någon enskild individ att ge någon sparken, det tror jag inte på." Nej, det är just det som är problemet. Har du väl hamnat i en bekväm politikertillsatt stol så sitter du mycket bekvämt såvida du inte begår något som kan betraktas som rent kriminellt. Att fira jul, gå på teater, inte titta på TV, inte vara anträffbar per telefon, att inte läsa tidningar - sysselsättningar som flera ansvariga ägnade sig åt under tsunamikatastrofens första dygn - är som bekant inte reglerat i brottsbalken.
Varför är det då angeläget att frågan om att utkräva ansvar lyfts fram ordentligt i rampljuset? Jo, för att det måste bli ett slut på att politiker vid kriser, i valtider och i andra sammanhang, antingen håller tyst eller lovar guld och gröna skogar, som ofta visar sig vara rena kalhyggen med några vindpinade stumpar. Det måste bli ett slut på att ansvariga statssekreterare, generaldirektörer, ministrar m fl kan hitta på näst intill vad som helst utan att ställas till ansvar och riskera mer än en reprimand tills allmänhet och media har lugnat ner sig.
Den öppna granskning som katastrofkommissionen gjort manar till efterföljd och åtgärder. Det finns ingen som helst anledning att acceptera det nuvarande systemet där uppenbara brister på vilja och möjligheter att utkräva ansvar, genom att se till att folk avgår, får fortleva.
Har nu detta något med narkotikapolitik att göra? Förvisso. Det är snart dags för en narkotikapolitisk katastrofkommission.
Kommentarer
Trackback
