ReageraMera

(Göteborg 27 maj)

Tack för inbjudan att tala vid den här konferensen. Jag är så imponerad av det stora intresset det här ämnet möter och att så många olika organisationer är representerade. Det finns en risk att det förebyggande arbetet rustas ner i kommunerna i tider av finanskris så det här styrker mig i uppfattningen att det är ett ambitiöst och målinriktat arbete som bedrivs i Västra Götaland. Det här är ett arbete som säkerligen haft många eldsjälar men som i hög grad bedrivits i skymundan. Ni visar, genom att vara här, att vi är en bred krets av intresserade. Min förhoppning är att regeringen kunnat bidra på vårt sätt och jag ska försöka ge en bild av hur arbetet ligger från vårt håll.

Det här arbetet är helt beroende av att många olika aktörer finns med och att många aktörer samverkar. Frivilligorganisationerna liksom myndigheter, socialtjänst, skola, hälso- och sjukvård och länsstyrelser är centrala i arbetet.

Vi lever i ett välfärdssamhälle med gratis skola och sjukvård. Många barn, ca 80 procent, säger att de mår bra men det innebär inte alla barn växer upp under förhållanden som präglas av tolerans, kärlek och beröm. Utan vi ser också, och det bekymrar oss, att många barn och ungdomar visar tecken på stress, ångest och att man är olycklig. I Folkhälsorapporten 2009 som Socialstyrelsen nyligen gav ut, är det en ökande andel som säger att man har ont i magen och svårt att sova.

Som kristdemokrat så är förstås insikten om familjens betydelse fundamental. Och den tror jag att jag delar med de allra flesta svenskar. Föräldrar har livets viktigaste, och kanske också svåraste, uppgift när det gäller att uppfostra och vägleda sina barn. För några veckor sedan lanserade vi en strategi för att utveckla ett föräldrastöd som ska kunnas finnas ända upp till dess att barnen fyller 18 år. Många efterfrågar inte minst nätverk för att kunna samtala med andra föräldrar. Tonårstiden kan vara svår. Tonårstrots, bristande kontakt mellan barn och föräldrar, testande av droger.

Som förälder behöver man både kunskap och nätverksbyggande med andra föräldrar. För vad föräldrar gör och säger har stor betydelse. Det säger också tonåringarna själva och en undersökning visar att även de tycker att deras föräldrar ska ha föräldrautbildning. De vill ha föräldrar som bryr sig. Men för barn som växer upp i hem där det förekommer missbruk är det ibland föräldrarna som är problemet. Det kan också vara så att man växer upp med en förälder som har en psykisk sjukdom eller kanske finns det en annan familjehemlighet som till exempel att mamma eller pappa sitter i fängelse.

Det var en självklarhet att dra igång arbetet för att uppmärksamma De Glömda Barnen. De här barnen har inga starka röster eller lobbyorganisationer. Jag har ju en bakgrund som lärare och har mött en hel del barn som man ser gå hem från skolan med oro i sinnet. Min statssekreterare hade också ett personligt engagemang i frågan. Därför kändes det väldigt naturligt och brådskande att göra något. Och gensvaret har varit enormt från frivilliga organisationer, från olika professioner av socialtjänstarbetare och skolfolk, från kommuner och länsstyrelser med flera.

Vid de 20 regionala konferenserna den 10 september 2007 deltog mellan 6 000 och 7 000 personer vilket var högt över alla våra förväntningar. En insats handlade om att ta reda på hur många de här barnen är. Vi misstänkte, bland annat efter tidigare skattningar, att de kunde vara ganska många. Upp till 200 000. Folkhälsoinstitutet kom fram till att ca 385 000 barn lever i en familj där den ena eller båda föräldrarna har en riskabel alkoholkonsumtion. Den här beräkningen gäller då alkohol. Räknar man in narkotika så blir de ännu fler och vidgar man problemet till att också avse vuxna med någon psykisk sjukdom eller som sitter i fängelse, blir de följaktligen ännu fler.

385 000 barn! Kan ni se dem framför er? Vi har alla mött några av dem. Det går nästan inte att omfatta med tanken. De finns i varenda förskolgrupp och i varenda klass. De har ofta en klump i magen och en skuldbörda på ryggen och de vågar sällan ta med kompisar hem. Man kan inte vara säker på hur det är hemma. Man är inte trygg.

Att få gå i en stödgrupp gör skillnad för de här barnen. En flicka på 19 år uttryckte det så här hos Ersta Vändpunkten där hon deltog: "Jag börjar förstå att jag också är värd att bli älskad för den jag är, och inte för det jag gör". En 15-årig pojke sa: "Jag har förstått att det inte är mitt fel att någon missbrukar droger."

Barn har rätt enligt Barnkonventionen till en trygg och säker uppväxt. Men uppväxten för de här barnen kan vara allt annat än trygg. Och ska vi bli trygga och harmoniska som vuxna så måste barndomen lägga en grund till det. De här barnen måste få se att de inte är ensamma i sin situation och de måste få veta att det inte är deras fel eller deras ansvar att mamma eller pappa drogar.

När vi inledde arbetet hade vi en kartläggning av IOGT:s juniorförbund Junis om hur kommunerna arbetade med att nå dessa barn. JUNIS bedömde att endast två procent av barnen till alkoholberoende föräldrar nås av någon insats. 76 procent av kommunerna kunde då erbjuda stödgrupper. Idag är vår bedömning att nästan alla kommuner har någon verksamhet för barn till missbrukare, enligt en kartläggning som UPP-centrum (Nationellt utvecklingscentrum för barns psykiska hälsa) har gjort. Samma kartläggning visar att drygt hälften av kommunerna har tillgång till programverksamhet för barn till psykiskt sjuka föräldrar. Ni kommer under dagen få höra om en undersökning som gjorts i Västra Götaland om ungefär samma sak.

För att stimulera kommunerna till större insatser har flera åtgärder vidtagits. Jag vill bland annat nämna de stimulansmedel som finns till kommunerna. Folkhälsoinstitutet har 75 miljoner kr till förebyggande arbete. Av dem ska 50 miljoner användas för barn till föräldrar med missbruksproblem eller för andra målgrupper där barn kommer i kläm. Här lyfter vi också särskilt fram de frivilliga organisationernas insats. Därför är det glädjande att se här i Västra Götaland att flera olika metoder som används har utvecklats av Ersta Vändpunkten, Junis och Hela Människan, för att bara nämna några.

Men en viktig, för att inte säga grundläggande, fråga är hur vi upptäcker de här barnen. Stödet kan vara hur väl uppbyggt och förfinat som helst men om inte barnen identifieras tjänar det inte mycket till. En undersökning har gjorts och när socialsekreterarna får frågan om vilken enskild faktor de tror är viktigast för att kunna ge ett bra stöd så pekar 60 procent på tydligare rutiner för samverkan mellan skola socialtjänst och polis. 30 procent vill ha större engagemang från ledning och politiker. Och bara en av tio prioriterar ökade resurser. Jag tror de gjort en alldeles riktig bedömning. Det fattas tillitsfullt samarbete för att de här barnen ska få hjälp.

Frivilliga organisationer och föreningslivet i allmänhet har en nyckelroll. I barn- och ungdomsföreningar träffar man hundratusentals ungdomar i olika verksamheter varje vecka i allt från schack till fotboll. Det är verksamheter som egentligen har andra syften men som ger den närkontakt som kan leda fram till att man kan identifiera Glömda Barn.

Socialtjänsten har ett särskilt ansvar att se till att samverkan kommer till stånd. Men det finns också en skyldighet för hälso- och sjukvården och skolan att delta när socialtjänsten bjuder in till samverkan. Skyldigheten finns inte för frivilligorganisationerna men det brukar sällan vara ett problem eftersom de gärna hörsammar en sådan inbjudan ändå.

Socialstyrelsen, Rikspolisstyrelsen och Myndigheten för Skolutveckling har tagit fram en strategi som man kan arbeta efter lokalt. Den här strategin sägs vara en guldgruva för dem som ska samverka. Här finns både teori och praktik för hur man kan bygga sin lokala samverkan.

En viktig resurs är länssamordnarna som numer finns i alla län. Funktionen som länssamordnare har tidigare varit nedläggningshotad. Ett skäl till att vi ville permanenta dem var faktiskt just behovet av ledning på regional nivå i de här frågorna. De har till uppdrag att samordna det lokala arbetet, inspirera och ge kunskap. De utgör en länk mellan lokal, regional och nationell nivå. De har också ett specifikt uppdrag att samverka med den ideella sektorn. Som vi ser det är länssamordnarnas roll mycket central för arbetet inom alkohol-, narkotika-, dopnings- och tobaksområdet och därför finansieras de fullt ut av regeringen.

En särskild åtgärd jag vill nämna är alldeles, alldeles ny. Även om Västra Götaland även här verkar ligga i framkant. Det finns ett stort behov av att veta vilka grupper av barn och ungdomar i risksituationer som erbjuds förebyggande insatser. Och vilka åtgärder dessa barn och ungdomar får. Därför har Folkhälsoinstitutet fått i uppdrag att kartlägga det förebyggande arbetet i kommunerna som särskilt riktas till barn och ungdomar i olika risksituationer. Och att ta fram indikatorer som kan mäta utvecklingen på området. Meningen är att kunna följa hur arbetet utvecklas år från år, och jämföra kommunerna sinsemellan. Då kan goda exempel få lysa och spridas vidare. Den här kartläggningen kommer att ske under 2009, 2010 och 2011.

Socialstyrelsen har också ett uppdrag att kartlägga metoder som fungerar för samtalsbehandling och stöd. Jag är helt övertygad om att det finns många bra och verksamma metoder. Bland annat tänker jag på Ersta Sköndal som var bland de första som startade samtalsgrupper. Men ett problem är att det saknas uppföljningar och utvärderingar.

Beprövad erfarenhet som dokumenterats finns det förstås, men också det i för liten utsträckning. Vi känner att vi har ett nationellt ansvar och ska därför arbeta med att ta fram mer av vetenskapligt material samtidigt som vi arbetar med att utveckla metoderna. I Västerbotten, som jag besökte nyligen, berättade man om Linus Barnstöd. Det är en utbildning som 26 representanter från Västerbottenskommunerna har fått. Metoden, som är framtagen av Hela Människan, utvärderas just nu på Örebro universitet. Just så bör vi göra och så görs med fler metoder som används idag.

Låt mig avslutningsvis säga något om Barnkonventionen. Tyvärr är den ännu inte omsatt i praktisk verklighet i vårt land. Vi har talat mycket om den, men barn har ett svagt rättsskydd och de får inte alltid den uppmärksamhet de borde ha. Därför vill jag passa på att nämna ett par andra åtgärder som vi vidtagit. Dels vi har stärkt barns rätt till information i samband med utredningar och insatser av socialtjänsten. Det är redan beslutat att det ska dokumenteras vilket slags information barnet fått och vilken inställning barnet har. Barn måste få berätta om sitt förslag till lösning och få den dokumenterad. Detta ska vara en del av beslutsunderlaget i Socialtjänstens arbete.

Jag har också tillsatt den sk Barnskyddsutredningen som bland annat ska titta på om reglerna om anmälningsskyldighet om barn som far illa behöver förtydligas. Avsikten är att det tydligare ska kunna framgå när man ska anmäla och hur återkoppling kan ske från den sociala barn- och ungdomsvården till den som anmält. Utredningen, som leds av Kerstin Wigzell, ska också titta på om det behöver införas en möjlighet att påbörja en utredning eller erbjuda insatser om ett barns förhållanden utan att föräldrarna blir informerade. Jag menar att vi måste titta på sådana möjligheter just mot bakgrund av de Glömda Barnen, de barn som den här konferensen handlar om.

Under hösten 2009 är Sverige ordförande inom EU och vi kommer att6 också ta upp alkoholfrågorna. En särskild diskussion ska föras om reklam och marknadsföring dels vid ett informellt ministermöte, dels vid en expertkonferens. Vid den här expertkonferensen i september kommer det finnas stora möjligheter också för de frivilliga organisationerna att medverka och visa upp sin verksamhet.

Jag vill sluta med att önska oss alla lycka till i upptäckararbetet, i den lokala samverkan, i utbytet mellan myndigheter och frivilliga organisationer. Jag är övertygad om att alla har något att bidra med och att mångfalden av aktörer är en stor tillgång.

Tack för ordet.