Sverige behöver ett kraftfullt mobiliseringsorgan mot narkotika - NU!
Med nuvarande beredskap och organisation står Sverige inte rustat att klara av hanteringen av en snabbt expanderande nationell (bland annat marijuana) och internationell drogindustri och lobbygrupperingar som sedan flera år tillbaka arbetar för att åstadkomma en mer tolerant inställning till användning av narkotika i allmänhet och cannabisprodukter i synnerhet och som de senaste fem åren, med hjälp av mäktiga finansiärer, lagt ner stora summor och omfattande aktiviteter i syfte att avskaffa FN:s narkotikakonventioner.
I sin bok Soros on Soros säger finansmannen och den självutnämnde filosofen George Soros, Jag ska tala om för er vad jag skulle göra om jag finge bestämma. Jag skulle etablera ett strikt kontrollerat distributionsnätverk genom vilket jag skulle göra de flesta droger, utom de mest farliga - som t ex crack - legala.
Frågan är om Nutt & Co, som framträdde i SVT:s Vetenskapsmagasin om de 20 farligaste drogerna häromkvällen, är intresserade av att uppnå samma mål. Varför annars denna fixering vid att framställa t ex cannabis som en i det närmaste ofarlig drog?
Gemensamt för Soros' idéer om det förnuftiga i att legalisera narkotika och Nutt & Co:s klassificeringssystem är att de fått den uppmärksamhet de förtjänar bland seriösa vetenskapsmän - nämligen ingen alls.
Det är inte bara Soros, Nutt & Co, Drug Policy Alliance m fl som saknar helhetsperspektiv, kontinuitet och långsiktighet i kampen mot narkotika. Även de mest omfattande, regeringsproducerade pappersprodukterna i form av handlingsplaner, som gör sig bra i tryck, visar alltför ofta upp brister när det gäller att omsätta det teoretiska innehållet till praktisk verksamhet.
Att bekämpa narkotika kräver kompetens, omvärldsanalys, kunskap, strategi, samordning, kontinuitet, långsiktighet och ledarskap där alla 'ingredienserna' är lika viktiga. Ett framgångsrikt arbete i kampen mot droger förutsätter ett satellitperspektiv istället för den 'runt-hörnet-ångest', som ibland verkar drabba mindre förutseende politiska beslutsfattare, myndigheter och operativa enheter när ett drogpolitiskt problem 'helt plötsligt', efter vad man tror, dyker upp bakom knuten. Men problem dyker inte bara upp runt knuten 'helt plötsligt' - problemet består snarare oftast i bristande omvärldsanalys och alltför dåliga kunskaper om vad som händer såväl på som utanför den svenska scenen.
Vilka ägnar sig idag åt omvärldsanalys när det gäller t ex narkotikapolitiska frågor förutom, i bästa fall, polis, tull och säkerhetstjänst och diverse företag (av helt andra skäl), vars resultat av naturliga skäl oftast inte offentliggörs? Knappast någon! Vad händer? "Vi blev helt överraskade", "vi blev helt överrumplade", "vi trodde inte att detta skulle kunna hända här", "vi ska utreda detta närmare" och andra mer eller mindre till intet förpliktigande uttalanden. Detta är fullkomligt förödande eftersom de som arbetar för en mer tolerant inställning till och/eller legalisering av narkotika, i likhet med kriminella nätverk inom den grova organiserade brottsligheten, är mycket effektiva när det gäller informationsutbyte, operativ samverkan, 'operativa insatser' och legal/illegal finansiering.
Under den förra regeringen bedrev Mobilisering mot narkotika och Alkoholkommittén tillsammans med frivilligorganisationer, Folkhälsoinstitutet och till vissa delar Socialstyrelsen ett aktivt nationellt arbete mot narkotika som också gav genklang utomlands där den svenska, restriktiva narkotikapolitiken röner lika stor uppskattning bland de politiker och andra som är övertygade om att det går att bekämpa narkotikahantering och narkotikamissbruk, som det röner missnöje bland de som förespråkar en mer tolerant inställning och/eller legalisering.
Med ny regering och devisen "nya kvastar sopar bäst" monterades Mobilisering mot narkotika och Alkoholkommittén ner för att till slut helt försvinna vid årsskiftet 2007-2008 och ersattes. Ersattes av vad då? Ett regeringskansliet underställt organ med fyra personer som tillsammans med Folkhälsoinstitutet och Socialstyrelsen ska bära huvudansvaret för det fortsatta arbetet - inte bara mot narkotika utan mot droger överhuvudtaget.
Oavsett vad enskilda individer anser om Mobilisering mot narkotika och Alkoholkommittén bidrog båda verksamheterna i hög grad till att hålla drogpolitiska frågor högt på agendan och de drev också på i frågor som av flera säkerligen ansågs som besvärande. Mobilisering mot narkotika hade täta kontakter med politiker, myndigheter, organisationer och den breda allmänheten och dess representanter förekom ofta i TV, radio och tidningar och vid seminarier och hearings om drogrelaterade frågor.
Ytterst få vet idag vilka de 'nya kvastarna' är som ska bekämpa drogproblemen i Sverige. Varför? Av det enkla skälet att de inte syns eller hörs. För varje dag den mer eller mindre kompakta tystnaden består förloras vunnen terräng. Det betyder inte att regeringen, dess företrädare och organ saknar åsikter - tvärtom deklarerar man klart och tydligt, på samma sätt som den förra regeringen, att det övergripande målet för Sveriges narkotikapolitik är ett narkotikafritt samhälle. I handlingsplanen för narkotikapolitiken säger regeringen också att narkotikan får aldrig tillåtas hota individers hälsa, livskvalitet och trygghet eller den allmänna välfärden och demokratins utveckling.
Och vidare: Från och med den 1 januari 2008 är huvudansvaret för att genomföra narkotikapolitiken organiserat inom den befintliga myndighetsstrukturen. Åtgärderna i handlingsplanen berör många myndigheter, alla kommuner och landsting samt ideella organisationer. Samarbetet mellan aktörer på lokal och regional nivå måste öka under den kommande perioden så att det blir bättre samordning mellan sjukvården, kriminalvården och socialtjänsten. Länsstyrelsen har en central roll genom att den fördelar medel och har tillsyn över de åtgärder som kommunerna vidtar.
Merparten av det arbete som planen omfattar görs redan idag med de medel som respektive ansvarigt organ disponerar. För att genomföra de särskilda satsningarna i denna plan och handlingsplanen för alkoholpolitiken, som också omfattas av regeringens proposition, avsätter regeringen cirka 260 miljoner kronor per år under åren 2008-2010.
Statens folkhälsoinstitut(FHI) har i uppdrag att följa upp målen i handlingsplanen för narkotikapolitiken. Senast den 1 januari 2010 ska myndigheten presentera en utvärdering av den för regeringen. Vart fjärde år ska FHI i en folkhälsopolitisk rapport göra en samlad uppföljning av de nationella folkhälsomålen, som även omfattar målområde 11 där narkotika ingår. Nästa rapport ska lämnas 2009.
Det hela är mest en beskrivning av logistik och organisationsflöde och även om regeringen deklarerar att det finns tre delmål för att få ett narkotikafritt samhälle, nämligen minska rekryteringen till missbruk, förmå personer med missbruksproblem att upphöra med sitt missbruk och minska tillgången på narkotika så kommer den nuvarande ordningen med det centralt placerade 4-personerskansliet, där vad jag förstår inte någon besitter nödvändiga drogpolitiska kunskaper för arbetet, att på sikt visa sig vara ett ödesdigert misstag.
Vi har idag en mängd frågor som kräver såväl ny som fortsatt uppmärksamhet och åtgärder. För att nämna några: organisatoriska brister i organisationen för bekämpning av droger; tillgången på cannabis och tilltagande ansträngningar av aktiva användare för en mer tolerant inställning till cannabis; ökad tillgång och användning av kokain; grov narkotikarelaterad organiserad brottslighet; systemhotande brottslighet; hemlösa missbrukare och en åldrande grupp mycket grava missbrukare; prevention och behandling och 'certifiering' av existerande och nya behandlingsmetoder; medikalisering vid behandling av missbruk; sprututbyte; användning av alkohol och tobak bland unga; nya ej narkotikaklassade droger; GHB/GBL; anabola androgena steroider; forskning och forskningsanslag; frivilligorganisationernas fortsatta roll och betydelse; neddragningar inom Tullverket; Polisens framtida organisation. En lång lista som kräver det jag nämnde inledningsvis - kompetens, omvärldsanalys, kunskap, strategi, samordning, kontinuitet, långsiktighet och ledarskap. En sådan verksamhet måste ledas av en mycket kunnig stab - bestående både av personer med drogpolitiska kunskaper och förmåga till analytiskt och strategiskt tänkande, av forskare och av personer med internationella kontakter och erfarenheter av operativa insatser - placerade på ett och samma ställe och inte som idag med en central grupp underställd regeringskansliet i Stockholm, Socialstyrelsen i samma stad och Folkhälsoinstitutet i Östersund.
Med nuvarande beredskap och organisation står Sverige inte rustat att klara av berörda frågeställningar ovan och än mindre hanteringen av en snabbt expanderande nationell (bland annat marijuana) och internationell drogindustri och lobbygrupperingar som sedan flera år tillbaka arbetar för att åstadkomma en mer tolerant inställning till användning av narkotika i allmänhet och cannabisprodukter i synnerhet och som de senaste fem åren, med hjälp av mäktiga finansiärer, lagt ner stora summor och omfattande aktiviteter i syfte att avskaffa FN:s narkotikakonventioner.
Sverige behöver ett kraftfullt mobiliseringsorgan mot droger - NU!
Torgny Peterson
Innan man gör något av det du föreslår bör man definiera vad som egentligen är "missbruk" (..och för en gångs skull försöka släppa den rigida inställningen att "allt bruk är missbruk")
Vilka droger skadar egentligen samhället, vem är en problematisk användare och hur ska samhället prioritera och fördela resurserna?
Missbruk är som du själv nämner redan definierat. Med bruk avses all korrekt medicinsk användning och med missbruk all icke-medicinsk användning. En klar och tydlig definition som jag inte ser några skäl till att ändra på.
Beträffande skadeverkningar handlar det inte bara om vilka droger som skadar samhället. Det finns ett stort antal kriterier som måste tas med då man bedömer risker, "farlighet" och skadeverkningar.
De som så småningom blir problematiska användare har alla varit "nybörjare", förmodligen utan avsikt att bli "problematiska", varför alla försök att minska nyrekrytering, förhindra fortsatt missbruk och erbjuda vård bör uppmuntras.
Ja men snälla någon, du som är en sådan stark anhängare av vetenskaplighet borde veta att endast en liten andel av alla som provar narkotika i slutändan blir sk. "tunga missbrukare?.
Detta är de tunga missbrukarna som kostar samhället mest och det är där de tyngsta resurserna bör läggas om man nu säger sig förespråka en human narkotika politik. Tyvärr ser situationen ut på ett annat sätt i dagens Sverige och kom inte och säg att ?det ena inte utesluter det andra?, för som du själv skriver så skärs det ner i budgeten, snarare än att det tillsätts mer pengar. Det handlar till syvende och sist här om politiska prioriteringar och där skjuter du tillsammans med den svenska statsmakten dig själv i foten.
Vidare så påstår Ingen vettig människa att cannabis är en ?helt ofarlig drog?. Det finns risker med ett cannabisbruk precis som med ett användande av alla andra droger, legala som illegala. Riskerna med cannabis är i dagsläget dock kraftigt överdrivna och staten har ingen som helst kontroll gällande någonting rörande cannabisfrågan annat än att ägna sig åt moralbetonad hetsjakt av vuxna människor. I slutänadan så till ett dyrt och verkningslöst pris. Detta istället för att tillskjuta mer resurser till de som verkligen behöver, de tunga missbrukarna.
Resonemang och beslut som fattas baseras tyvärr till liten del på fakta, utan mer på förvrängd och kraftigt vinklad information. Detta så för att få fram ett politiskt och moralistiskt budskap snarare än en så verklighetsförankrad bild som möjligt. Man undrar därför helt stilla för sig själv, om det finns så mycket felaktigheter och emotionellt laddad information gällande cannabis, vad är då gällande när det kommer till andra droger? Svaret är kort och enkelt, det ser inte mycket bättre ut där.
Slutligen, vem är du Torgny, att avgöra vad som kan klassas som vetenskapligt eller inte? Efter en sökning på din antagonist David Nutt i PubMed och ISI Web of Knowledge, så fann jag att David Nutt i allra högsta grad verkar vara en auktoritet på området. Detta så med många citeringar och Peer-reviwed artiklar publicerade i tidsskrifter som The Lancet, JOURNAL OF PSYCHOPHARMACOLOGY och HUMAN PSYCHOPHARMACOLOGY-CLINICAL AND EXPERIMENTAL. Men du vet väl ändå bättre? Jag hittade dock inte några refernser till material författat av dig på någon av ovan nämnda databaser. Hur kan detta komma sig Torgny, med tanke på dina extraordinära sakkunskaper?
Vet inte om det är någon idé att svara igen, det har jag gjort förut och det brukar du inte publicera - gör du ändå det kan du ju radera fram tom. hit. Lazy D.
Torgny,
Du är fast i lagens definition av missbruk. Lagar är dock inte immuna mot ifrågasättanden och det är ju just det hela narkotikadebatten handlar om: ifrågsättande av den nuvarande lagstiftningen.
Din utgångspunkt är "missbruk är allt som är förbjudet" Detta är ett cirkelresonemang som cementerar de problem den nuvarande narkotikapolitiken för med sig.
Jag tror att en bättre narkotikapolitik innebär att man fokuserar på den problematiska användningen och betraktar narkotika som ett socialt problem, inte ett kriminellt.
I praktiken innebär mitt förslag att man omfördelar pengar från polisen till sociala insatser i miljöer där narkotikan annars sprids. Det är nämligen ett faktum att den överväldigande majoriteten, både i Sverige och globalt, inte har några problem med cannabis - det kan brukas måttfullt som ett njutningsmedel.
Jag gillar inte jämförelser mellan alkohol och cannabis men ibland är de ändå nödvändiga; i likhet med alkoholen och tobaken är det omöjligt att stoppa bruket av cannabis och därför bör en harm reduction-politik tillämpas även för cannabis.
Hans säger: Riskerna med cannabis är i dagsläget dock kraftigt överdrivna och staten har ingen som helst kontroll gällande någonting rörande cannabisfrågan annat än att ägna sig åt moralbetonad hetsjakt av vuxna människor.
Det finns idag tillräckligt mycket vetenskaplig kunskap för att konstatera att cannabis ingalunda är en helt ofarlig drog och eftersom befattning med cannabis är illegalt resulterar detta i konsekvenser för den som påträffas med cannabis. Uttrycket "moralbetonad hetjakt" får stå för dig.
Vidare: Det faktum att någon citeras i The Lancet, eller annan tidskrift heller för den delen, innebär inget annat än att författarens åsikter godkänts för publicering, inte att det nödvändigtvis representerar någon allmänt vedertagen, vetenskaplig accepterad tes.
Lika lite som du Hans ägnar jag mig åt att skriva artiklar för Lancet däremot tar jag och mina kollegor del av ett oerhört omfattande material från alla delar av världen.
Lazy D säger:Du är fast i lagens definition av missbruk. Lagar är dock inte immuna mot ifrågasättanden och det är ju just det hela narkotikadebatten handlar om: ifrågsättande av den nuvarande lagstiftningen.
Jag konstaterar att de folkvalda representanter som idag sitter i Sveriges regering och riksdag inte har för avsikt att ändra inställningen i frågor om missbruk av narkotika. Är du missnöjd kan du med fördel driva frågan i något parti som faller dig i smaken.
Med tanke på att det i Sverige idag inte finns något stöd att tala om för ökad tillgång på cannabis finns det ingen som helst anledning att tillämpa någon harm reduction-politik för cannabis.
Beträffande ekonomi vore det högst rimligt att såväl socialtjänst som polis får ökade resurser för att bekämpa narkotikaproblemet inom en mängd områden.
