ReageraMera

I början av februari genomfördes den planerade hearingen om cannabis hos ACMD i London. En kollega till mig, David Raynes, ger i tre inlägg rapporter om upptakten till den senaste hearingen och innehållet i den.

Av David Raynes

Member of The International Task Force on Strategic Drug Policy

Executive Councillor National Drug Prevention Alliance UK

Bakgrunden till och en redogörelse för hearingen hos ACMD (The Advisory Council on the Misuse of Drugs) 5 februari 2008. Avsikten med hearingen var att få information avseende återklassificering av cannabis från Class C till Class B enligt det brittiska systemet.

Det finns säkerligen knappast någon som följer narkotikapolitiken i världen som inte känner till att Storbritannien, förvånansvärt nog, nedklassificerade cannabis från Class B till Class C enligt vårt A-C-system avseende potentiella skadeverkningar (som för övrigt också utgör grunden för att bestämma sanktioner vid användning och smuggling). Efter bara en kort debatt i parlamentet drevs frågan [om nedklassificering] igenom av dåvarande inrikesministern David Blunkett som bara några veckor tidigare hade blivit ansvarig minister för frågan. Beslutet observerades och betraktades världen runt som en seger för legaliseringslobbyn som tydligen trodde att detta var ett steg mot deras nirvana med legal narkotika för alla. En sådan åtgärd hade varit otänkbar under Blunketts företrädare, Jack Straw [nu i regeringen]. Kanske missade premiärminister Blair 'hemmaplan'; koncentrerad på Irak överlät han åt Blunkett att besluta även om det sägs oss att han [Blair] verkligen var tveksam. Det är på det sättet vi styrs.

Beslutet om nedklassificeringen ekade runt och bortom hela den engelsktalande världen tack vare internet. En del lobbyister ljög om alltihop och sa att nu hade cannabis blivit laglig. Så var det inte, men det hade skapat oreda och förvirring kring hela budskapet om att inte använda narkotika och, underligt nog, resulterade det i en skärpning av straffen för smuggling av alla droger i Class C eftersom Blunkett uppenbarligen inte insett att hans förslag riskerade att göra smuggling av cannabis till ett mindre brott än smuggling av tobak. Politiskt ohållbart. Blunkett 'svär' nu inför undertecknad att inga yttre krafter påverkade honom vid beslutet. Kanske känner utländska läsare inte till att han är blind. Låter hans förnekande av yttre påverkan då trovärdig?

En liten högljudd, i huvudsak London-baserad medialobby har propagerat för nedklassificering av cannabis (och ytterst legalisering) sedan mitten av 1990-talet. Frågan om en nedklassificering och också legalisering blev en hjärtefråga för en utbildad elit. Kanske var dom mer oroliga för att deras barn skulle bli arresterade för att ha rökt cannabis än för de större sociala konsekvenserna av användning av cannabis, speciellt bland de socialt missgynnade.

Det lagstadgade organ som ger regeringen råd i drogpolitiska frågor, the Advisory Council on the Misuse of Drugs (ACMD) hade också tagit upp frågan om en nedklassificering. En rapport från The Police Foundation (som inte har mycket att göra med polisen), under ledning av baronessan Runciman, bidrog också till den nya gyllene eran  av haschdimma och förvirrade tankegångar. En liberal demokrat, aktuell kandidat till posten som borgmästare i London, som då var polis gav också sitt bidrag genom att meddela lättnader i polisens arbete mot cannabis - dagen före en marsch för cannabis. Scenen var klar. Södra London blev ett knarkets ingemansland med langare av alla sorters narkotika. Storartat resultat! Stor hjälp för oroliga föräldrar. En riktig röra av förvirra(n)de signaler.

Ett par konstiga prickar till polischefer gjorde sitt och i alla landets partier i parlamentet fanns det liknande udda (fast i minoritet) bidrag till detta nonsens. Ingen av dom hade tänkt igenom exakt hur den här idén om nedklassificering ytterligare skulle förvärra Storbritanniens redan usla drogkultur. Poliser av olika schatteringar, de viktigaste vetenskapsmännen och många erfarna socialarbetare opponerade sig naturligtvis mot förändringarna, men de ignorerades. Förvånansvärt nog vägrade Blunkett att träffa sex framstående vetenskapsmän och läkare som mycket starkt opponerade sig mot hans nedklassificering.

Storbritannien fortsatta att utveckla ett av de största drogproblemen i Europa. Vi har problem med alla droger, legala såväl som illegala. 1999 hade brittiska tullen fokuserat på de droger som orsakar mest skada (Jag har alltid undrat vem som har kommit på det uttrycket) och upphört med att inrikta insatserna mot importen av cannabis och landet översköljdes av cannabis, varav det mesta var marockanskt hasch som enligt användarna var av usel kvalité. I den takt som tillgången ökade, sjönk priset på cannabis efter år 2000. 'Blunketts blunder' fick full effekt tre år senare. Åldern då cannabis användes första gången sjönk dramatiskt liksom åldern hos de regelbundna användarna. Uppgifter gör gällande att barn, ofta före tonåren använde/använder cannabis på väg till skolan, i skolan och på vägen hem. En effekt av det blir att barnen inte blir mottagliga för undervisning, disciplinen brakar ihop, de misslyckas i skolarbetet, och en del hoppar av skolan med skador för all framtid. Många, alltför många, blir psykiskt sjuka, en del får diagnosen psykotisk eller andra diagnoser som tyder på psykiska störningar, som gör att de får svårt att lämna sitt bidrag till samhället och de orsakar också stor oro i sina familjer. Arbetslöshet eller mentala problem kommer allt närmare och de får se sina jobb upptagna av utbildade och hårt arbetande polacker och andra från Östeuropa. Alarmklockorna ringer hos Socialdepartementet och Hälsovårdsdepartementet som nu får plocka ihop skärvorna av inrikesministeriets felaktiga politik. Nedklassificeringen blir dyrbar och skapar social förödelse.

Ute på gatorna ersattes gradvis det importerade haschet av dålig kvalité av hemodlad eller holländsk 'sinsemilla' eller 'skunk', som blev allt starkare även om styrkan bara är en av flera bidragande faktorer till de skador som uppstår.

Hur ofta och vid vilken ålder användningen börjar är också viktigt, liksom förhållandet mellan THC och CBD i den nya hemodlade marijuanan. Man tror att CBD modererar effekten av THC på hjärnan.

En ny inrikesminister (Blunkett har nu lämnat regeringen) tog över och bad oroligt ACMD om råd om klassificeringen av cannabis - igen. ACMD förföll till "åter till avsändaren" efter en halvhjärtad genomgång, enligt insiderinformation. Det förekom ingen omröstning i frågan hos ACMD utan bara ett beslut av dess ordförande, Sir Michael Rawlins, efter ett rundabordssamtal. Våra spioner förtäljer oss att meningsskiljaktigheter inte uppmuntras i ACMD; samtliga medlemmar i ACMD har endast negligerbara kunskaper om drogmarknaden. Det egna valet av medlemmar i gruppen håller borta de som opponerar sig mot en liberalisering så den interna debatten blir och kan bara vara mycket ensidig. Kanske skulle inrikesministeriet försäkra sig om mer balans?

Ingen förändring sålunda - cannabisproblemet bland tonåringar och yngre blir allt värre. 2007 låter sig konsulter och till och med ministrar nöja sig med uppgifterna från The British Crime Survey som visar en liten minskning av användningen av cannabis i åldrarna 16-24 år. Ingen annan än undertecknad har nämnt att detta helt enkelt beror på att cannabis börjar bli omodernt bland de äldre ungdomarna, som istället använder kokain, crack och (i synnerhet) ägnar sig åt en mycket omfattande och skadlig alkoholkonsumtion. Regeringen har gått med på utskänkning 24 timmar per dygn trots omfattande oro över detta hos allmänheten. Användningen av kokain har också ökat kraftigt, med en spridning till Irland som utvecklar liknande drogvanor.

De regelbundna upptäckterna av organiserade cannabisfabriker - ett nytt fenomen i Storbritannien (även om de är välkända på annat håll, t ex i Kanada) och en helt ny industri efter Blunketts blunder får ingen förklaring. Det betonas med kraft att användningen av cannabis går ned. När undertecknad ifrågasätter detta med hänvisning till cannabisfabrikerna föreslår en lustigkurre (en professor och legaliseringslobbyist) att Storbritannien är en stor exportör av cannabis. Påståendet förtjänar inte tilltro, det finns inga bevis för något sådant - i varje fall inga kraftfulla bevis. Situationen blir nu allt mer bortom kontroll. Storbritannien är en nation av sjuka ungdomar; droger är billigare än någonsin tidigare samtidigt som en del ungdomar är rikare än någonsin tidigare. Premiärminister Tony Blair, arkitekten för Blairs Storbritannien, som nu beskylls för Blairs förvildade ungdomar, tvingas bort från makten våren 2007, till största delen beroende på Irak och hans hantering av situationen i Mellanöstern även om hans parti och de flesta andra helt enkelt var trötta på honom.

Undertecknad säger till media att cannabismarknaden har förstorats och fördjupats och att den totala användningen har ökat. Om så inte är fallet - vart tar då cannabisfabrikernas produkter vägen?

En ny kvast och en till stora delar ny grupp av ministrar tar över hösten 2007. Gordon Brown, den nye permiärministern är en bister skotte och som son till en präst anger han en social ton som skiljer sig från Blairs och kanske har han större integritet och ett socialt samvete. Helt plötsligt överges tankar på planer för superstora kasinon; 24-timmars utskänkningstider ska också ses över, liksom cannabispolitiken. Brown utser en ny inrikesminister, Jacqui Smith, som är den första kvinnan på den positionen. Hon medger att hon experimenterat med cannabis på universitetet men hon och Brown anger nu tillsammans en helt annan ton i drogfrågan. Hon är trots allt mamma och mammor ligger bakom en ny nationell våg av ihållande protester mot att barn blir mentalt förstörda av cannabis. Brown signalerar att han överväger att omklassificera cannabis till den ursprungliga klassen, dvs tillbaka till Class B för att få slut på förvirring och ge klara signaler om skadeverkningarna. Smith skickar återigen frågan till det rådgivande organet ACMD. Slutsatsen är klart och tydligt den att Brown och Smith önskar, och kommer att se till att cannabis uppklassificeras även om ACMD inte stöder det. Från ACMD har det hörts muttrande om avgångar om deras åsikter ignoreras. En del anser att det skulle vara bra.

Nästa avsnitt: Om 5 februari 2008 - hearing hos ACMD