ReageraMera

    Christer Hanefalk analyserar Mona Sahlins tal       
 
På torsdag kommer retorikkonsulten Christer Hanefalk till ReageraMera och JustRadio och svarar bland annat på frågan: Vad sa dom egentligen i Almedalen?

Idag kan du ta del av retorikexpertens analys av måndagens tal av Mona Sahlin i Almedalen. Christer Hanefalk återkommer sedan varje dag den här veckan med analys av dagens talare och på torsdag 10.30 kan du höra honom berätta mer i ReageraMera på JustRadio om retorik under rubriken Blev det nå´t retorikare i Almedalen. 

Här kommer dagens analys.  

Talanalys politikertal Almedalen 
Talare: Mona Sahlin
Datum: 9 juli 2007  

S-o-l-i-d-a-r-i-t-e-t är vad det handlar om. Sa´Mona 
Mona talade på måndagskvällen i Almedalen i knappt 37 minuter. Mer blev det inte ? eftersom hon valde att satsa på två gästtalare från SSU. En ung tjej och en ung kille som båda två gjorde ett bra jobb rent retoriskt. Deras talinslag recenseras dock inte här. Här fokuserar vi enbart på Monas två avsnitt.   

Värt att notera, så här redan inledningsvis, är att Mona Sahlin, precis som i sitt installationstal, talade en hel del om begreppet frihet. Det verkar som om (s) under Mona Sahlin insett att det är det enda fina ord i vårt språk där man inte har definitionsföreträde. Man äger ju redan ord som rättvisa, solidaritet och jämlikhet, för att nu nämna några. Nytt var också hennes sätt att ta upp motsatsparet rättighet-skyldighet. Även här gick Mona Sahlin in och skapade sina egna definitioner. Det har definitivt hänt något inom (s) sedan Mona Sahlin tog över rodret.   

Ser vi till sakinnehållet så handlade Sahlins tal handlade det till nära 80 procent om rättvise-, solidaritets- och ungdomsfrågor. Resterande del handlade om miljö-/klimatproblemen, på nationell och internationell nivå. Noterbart är att frågor om kommunikationer, tillväxt och entreprenörskap överhuvudtaget inte berördes. Särskilt det sistnämnda är intressant om man tänker på hur mycket Sahlin talade om entreprenörsfrågorna under sitt installationstal.   

För undertecknad kändes det som om valrörelsen inleddes av Mona Sahlin den här kvällen och att hon, tillsammans med sina talskrivare, hade tagit fram ett tal för (s)-väljare.   

Inledning
Sahlin inledde med välja tekniken viktigt. Hon gjorde det genom att berätta vad hon tänkte tala om, om det hot som Alliansen innebär för dagens och morgondagens Sverige. Och i synnerhet för ungdomarna. Hon tog också poäng på att döpa om Almedalen till Palmedalen (denna typ av ordlek kallas paranomasia på grekiska). Ett utan tvekan smart drag. Och hon lovade publiken en återställare, nämligen återställande av rättvisan. Inledningen var bra utan att vara lysande, och den fungerade säkert väldigt bra gentemot de (s)-väljare som valt att komma och lyssna på Mona Sahlin.   

Bakgrundsbeskrivning
I sin bakgrundsbeskrivning jobbade Sahlin nästan uteslutande med att etablera sin och sitt partis karaktär. Hon sade bland annat att vi vet skillnaden mellan ett folkparti och ett folkrörelseparti där hon använder en språkfigur som kallas polyptoton (precis som Neil Armstrong gjorde när han sade man och mankind vid månlandningen). Mona Sahlin underbyggde sitt framförande med en mängd exempel och jämförelser. Det var de bevismedel som klart dominerade bakgrunden. Hon tog också ironiska poäng på att påpeka att KDs Mats Odell hade flyttat hemifrån som 49-åring. Inget bra exempel att utgå från när man planerade bostadsbyggande för ungdomar, tyckte Sahlin. Hon tog också upp att en bostad är en social rättighet, inte en handelsvara. Detta kallas för att göra en definition genom att använda metoden alter (latin) eller nivåförändring.   

Budskap (tes)
Sahlins budskap var dock att även (s) måste ompröva sin politik. Att jobba med orsakerna till att man förlorade väljarnas förtroende i valet 2006.   

Argumentation
I sin argumentation tog Mona Sahlin upp flera frågor, före pausen hon gjorde för gästtalarna från SSU handlade det mycket om skolan och om de problem som dagens ungdom har. Mona tog upp att skolpolitiken behövde förnyas, men att denna förnyelse måste ske utifrån ett omtankeperspektiv. Krav? ja! Ordning och reda ? ja! Sortering - nej!! sade Sahlin bland annat om betygsfrågan. När det gällde ungdomsproblematiken tog hon upp temat från installationstalet där hon talade om jämförelseångest och sade sedan att vad det handlar om är rätten att få vara sig själv. Där gick Sahlin också över till att tala om friheten att få gifta sig med den man älskade, oavsett kön. Här kom en elegant formulering: VDN-märk gärna äpplen och korvar men märk inte mänsklig kärlek. Här kom självklart en välförtjänt applåd. Här någonstans kom gästtalarna från SSU in.   

När Mona Sahlin kommer in igen så byter hon spår och börjar tala om miljön och klimatproblemen. Här fick Fredrik Reinfeldt ett par rejäla råsopar. Sahlin ironiserade över Reinfeldts nyvaknade miljöintresse och hans tal om jungfrulig mark. Mona Sahlins kontring löd som följer: Det är få som betraktar mark som jungfrulig bara för att Fredrik Reinfeldt beträtt den tidigare. Elegant och ganska elakt. Men ironin som ordfigur fungerar väldigt väl när man befinner sig bland egna sympatisörer. Sahlin tog också upp moderaternas, enligt Sahlin nyvaknade, intresse för miljöfrågorna på ett annat sätt. Det är på väg att göra sin 3:e makeover. Först var de de nya moderaterna. Sedan det nya arbetarpartiet. Och nu det nya miljöpartiet. För mig liknar de mest de nya kameleonterna!   

(s) har också en tradition att vara FN-vänner. Så också Mona Sahlin. Hon såg klimatkampen som FNs stora chans.   

Sahlin hade, som väntat, ganska många motståndarkritiska passager i sitt tal. Tydligast var kritiken och ironin mot moderaterna och alliansregeringen. Centern, KD och FP klarade sig ganska lindrigt undan. Det råder ingen som helst tvekan om vem (s) har utsett till huvudmotståndare i valet 2010.   

Avslutning
I avslutningen blev Sahlin åter mer känslomässig och talade om hur mycket bättre svenskarna hade haft det om (s) hade fått fortsätta regera, både löntagare och låntagare som hon uttryckte det.   

Och avslutningen kopplade till inledning (det som på latin kallas inclusio): Sverige har råd med rättvisa. Ganska förutsägbart, men väl anpassat för målgruppen. Varma applåder och jubel följde talet.   

Språket
Sahlins språk dominerades, precis som Andreas Carlgrens, av s k rytmfigurer, mestadels treklanger men också många rena uppräkningar. Inriktningsmässigt använde hon behagande figurer (på latin delectare),  faktiskt hela 72 procent. Vilket ligger bakom min tolkning att talet vände sig till partisympatisörer i första hand, hon sade helt enkelt det man förväntade sig och ville höra. Jämfört med Göran Perssons språk och jämför med mitt nyuppfunna Persson-index, så låg Mona Sahlin på 0,47. Alltså, Sahlin kom upp i 47% av Perssons nivå vad gäller bruket av konstfulla ordfigurer.   

Övrigt värt att nämna
Sahlin hade få felsägningar, men läste en hel del i manus, dock utan att förlora flytet, vilket ledde till väldigt få (knappt någon) felsägningar. Engagemanget var bra och det kändes för mig som analytiker att Mona Sahlin hade jobbat en hel del själv med sitt tal.   

Sammanfattning/retoriskt betyg (10-skala):  

Inledning/intresseväckare  5 OK, men svagaste delen 

Bakgrund   7 

Budskap (tydlighet)  8  

Argumentation   9 

Mycket bra Avslutning/uppmaning  8 

Bevisstyrka   7 Alldeles för få faktauppgifter 

Språkliga hjälpmedel  8  

Engagemang   8 Höll bra rakt igenom  

Sammanvägt betyg:  7,7 

Läs också:
Talanalys Andreas Carlgren