ReageraMera

Vägverket har nyligen presenterat många viktiga förslag för ökad trafiknykterhet och för att underlätta polisens arbete. (Vägverkets förslag för ökad trafiknykterhet, 26 november 2007.)

Samtidigt arbetar myndigheten i ett viktigt delområde, under influens av sina psykiatriska konsulter, i en helt annan riktning: Man vill tillåta amfetaminpåverkade förare i trafiken och man motverkar polisens insatser.

Den här skrivelsen har som syfte att göra det tydligt att Vägverket måste införa regler om nolltolerans också mot amfetaminpåverkade förare i trafiken.

Nolltolerans mot narkotika i trafiken kontra legalt utskrivet amfetamin

Det har sedan 1999 funnits en nollgräns för narkotika i trafiken. I propositionen som föregick lagändringen heter det att det skulle kunna hävdas att det inte finns underlag för att "påstå att varje minsta koncentration av narkotika i blodet kan antas ge upphov till en påverkan som är trafikfarlig. Rent allmänt har emellertid narkotiska ämnen normalt sett sådana verkningar att de inte är förenliga med framförande av fordon på ett trafiksäkert sätt." (Prop.98/99:43 sid. 25.)

Polisen har effektiviserat sitt arbete med att upptäcka tecken på drograttfylleri och fler anmälningar om narkotikabrott har gjorts de sista åren.

Vägverket har i november 2007 lagt flera förslag som ytterligare ska motverka drograttfylleriet och underlätta polisens arbete.

Myndigheten har dock gått i en annan riktning när det gäller att tillåta amfetaminpåverkade förare i trafiken.

Genom en inflytelserik grupp av biologiska psykiatriker och läkemedelsbolag har Sverige de sista åren skådat en explosiv ökning i utskrivningen av amfetaminpreparat (Ritalina och Concerta) till vuxna. Under år 2006 fick 7360 personer, 19 år och över, legalt utskrivet amfetamin i Sverige (Socialstyrelsen, 2007). Med undantag av uppskattningsvis några hundra personer fick dessa vuxna amfetaminet utskrivet för de neuropsykiatriska diagnoserna ADHD och DAMP.

Det bör betonas att i inget enskilt fall är den narkotika som skrevs ut till dessa vuxna "med" ADHD eller DAMP ett av läkemedelsmyndighet för denna åldersgrupp godkänt läkemedel. Det finns följaktligen i FASS-texten inte heller några rekommenderade doser. Texten i detta område lyder: "Ej relevant." (FASS, Ritalina och Concerta.)

Två av de psykiatriker/läkare som betytt mest för den explosiva ökningen i utskrivningen av amfetamin till vuxna är Peder Rasmussen och Björn Kadesjö - som också råkar vara Vägverkets konsulter/experter.

Det är med andra ord så att Rasmussen/Kadesjö först varit starkt bidragande till att 7360 vuxna i Sverige förra året fick legalt utskrivet amfetamin och sedan har ett avgörande inflytande över hur Vägverket betraktar bruket av den utskrivna narkotikan i trafiken.

Och i Rasmussens och Kadesjös ögon är det inte nolltolerans som förespråkas - tvärtom. Man har till och med influerat Vägverket till formuleringar om att det kan vara ett krav för fortsatt körkortstillstånd att ta amfetamin!

De psykiatriska konsulternas beskrivning av amfetaminet i Vägverkets dokument - det verkliga förhållandet

Vägverket och dess psykiatriska konsulter förmedlar i sitt material föreställningen att amfetamin har en annorlunda verkan - en medicinsk verkan - på personer "med ADHD", än det har på personer utan beteckningen. Det här är en grund för att kunna lägga förslag om att vissa personer ska få köra bil påverkade av amfetamin medan det för andra råder nolltolerans.

I det PM (Englund, 2006) som skrivits till de föreslagna ändringarna av kapitel 15, Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, i Vägverkets föreskrifter om medicinska krav för innehav av körkort, hänvisas till Rasmussen (Trafikmedicin, 2001, s 164). I PM:et betonas att centralstimulantia kan vara "ett värdefullt komplement" som förbättrar koncentrationsförmåga, impulskontroll, överaktivitet och oro för personer med ADHD/DAMP. Det betonas också mycket starkt att "det handlar om doser som ligger mellan 50 och 100 gånger lägre än de doser som missbrukare använder och all erfarenhet talar för att denna behandling inte leder till framtida missbruk". [Kursivt här.] Texten är helt och hållet hämtad från Rasmussens kapitel i Trafikmedicin (2001), där dessutom frågan tas upp om det ska vara förbjudet att köra bil med legalt amfetamin i kroppen, och där svaret ges att "i princip bör ett sådant hinder ej föreligga" (s. 166) Det är för övrigt som så, skriver Rasmussen: "I vissa situationer kan det till och med vara ett krav för körkortstillstånd och körkortsinnehav att vederbörande fortsätter sin medicinering." Kadesjö fyller på med fler lyriska beskrivningar i sina 2007 lämnade kommentarer: "Det finns mycket goda belägg för att behandling med dessa medel positivt påverkar olika ADHD symtom inte minst impulsivitet och därmed bilkörningsförmåga." (Kadesjö, Kommentarer till vägverkets förslag till föreskrifter om medicinska krav, 2007).

Men bilden som Vägverket förmedlar är falsk. Det står mycket klart - förutom i det för amfetaminpreparaten framtagna marknadsföringsmaterialet - att amfetamin har samma verkan på alla som tar det, beteckningen ADHD eller inte. En drastisk och passande referens kan göras till den mångåriga ADHD-forskaren (och amfetaminförespråkaren) Judith Rapoport, som konstaterar: "Dessa medel har samma effekt på friska barn som på barn med ADHD. Amfetamin verkar förbättra allas uppmärksamhet - om det så har ett problem eller inte. Vad än uppgiften är, så gör man det bättre. Fotbollsspelare och travhästar har känt till det här sedan länge." (Intervju med den medicinska journalisten Ray Moynihan, boken Selling Sickness, 2005.) Effekten är alltså densamma om drogen är utskriven av en läkare till en person med beteckningen ADHD som den är för en "normal" person som skaffat drogen på ett illegalt sätt. Vi pratar nu om den inledande drogeffekten.

Konsulten Rasmussen vill (som i den vanliga av läkemedelsbolag framtagna litteraturen) hävda att det är en klar skillnad mellan de doser som skrivs ut till personer "med ADHD" och dem som missbrukare använder. Han vill med detta förmedla idén att det rör sig om en kvalitativ skillnad. Jämförelsen finns, som sagt, med i nästan all tillrättalagd ADHD-litteratur. Men jämförelsen med de doser som mångåriga, nergångna narkomaner använder, är naturligtvis absurd - var det inte så att regeringen klart fastslagit, och Vägverket instämt med, att det ska vara en nolltolerans för narkotika i trafiken? Vad har då liknelser med de doser som tunga narkomaner tar att göra i ett sammanhang om trafiknykterhet? Nej, istället kan vi jämföra med vad som definieras som en missbruksdos för en icke-tillvand person: "En rusframkallande dos ("missbruksdos") räknas såsom den dos som hos en naiv (icke-tillvand) person framkallar ett märkbart rus i form av en tydlig förändring i sinnestillståndet." För amfetamin gäller: "En missbruksdos anses ligga mellan 0,1 och 0,2 gram." (Åklagarmyndigheten, Farlighetsbedömning av narkotika, december 2005.) Dosen för att få samma effekt för den närliggande släktingen metylfenidat (Ritalina och Concerta) anses vara något större. Och med detta hamnar utskrivningen av amfetaminpreparat i ett annat läge än det Rasmussen förespeglar. De doser som vuxna "med ADHD" får är mycket nära vad som definieras som en missbruksdos.

Att "all erfarenhet talar för att denna behandling inte leder till framtida missbruk", som Rasmussen påstår, är att riktigt våldföra sig på sanningen. Det är skämmande att Vägverket i sitt PM om ändring av författningstexten bara fört in Rasmussens verklighetsfrämmande och osakliga data. Fakta är att det finns många klara bevis på att utskrivning av amfetaminpreparat har ett direkt positivt samband med framtida missbruk.

Några exempel: Den alldeles nyligen publicerade uppföljningen av den största långtidsstudien av amfetaminbehandling, MTA-studien, ger inte alls stöd för Rasmussens påståenden (Molina et al. Delinquent Behaviour and Emerging Substance Use in the MTA at 36 Months: Prevalence, Course, and Treatment Effects, 2007,). Man ska, när man läser de sista artiklarna om MTA-studien veta att dessa är skrivna av några av de största amfetaminförespråkarna internationellt, som byggt sina karriärer på att i samarbete med läkemedelsbolag förmedla en positiv bild av amfetaminbehandling. Det är med andra ord ingen som helst risk att man överdrivit några risker eller dåliga effekter. I den nämnda artikeln refereras också till forskning av Lambert (1998) och Pelham (2005), som visar hur "behandling" med centralstimulantia leder till ökad risk för framtida missbruk. Ett mer kärnfullt bemötande kan göras genom att hänvisa till en av världens största experter i psykofarmakologi, professor David Healy, som nyligen i media, sade: "De droger som används för att behandla ADHD är samma som speed och kokain... Det finns stor risk för att barnen kommer att gå vidare till att använda illegala droger också, eftersom de har blivit vana med deras effekter." (Daily Mail, Ritalin: The scandal of kiddy coke, 27 november 2007.) När det gäller missbruk och utskrivningen av amfetamin till vuxna är bilden om möjligt än mörkare - se nedan om erfarenheterna från Norge.

De faktiska resultaten vid utskrivning av amfetaminpreparat till vuxna - det misslyckade experimentet med utskrivning i Norge

I Norge har det under åren 1997-2003 pågått ett försöksprojekt med förskrivning av centralstimulantia till vuxna med diagnosen ADHD. Projektet är unikt såtillvida att det är ett av de största i världen - mer än 1500 vuxna med beteckningen ADHD har under dessa år fått legalt utskriven centralstimulantia (amfetaminpreparat).

Erfarenheten av projektet kan sammanfattas på följande sätt: "Otillräckliga behandlingseffekter, biverkningar, otillräckliga stödinsatser f.ö. och oförmåga hos personerna att genomföra behandling och regelbundna kontroller anses vara orsak till det 70 %-iga bortfallet." (Lars-Olof Janols, Farmakologisk behandling vid ADHD och komorbida tillstånd hos barn, ungdomar och vuxna, 2001; opublicerat manuskript inlämnat till Socialstyrelsen.) Det kan i sammanhanget nämnas att dessa resultat inte fick psykiatriker att minska utskrivningen av narkotikan.

Ovanstående citat är alltså hämtat från psykiatriker Lars-Olof Janols, som skrev detta till Socialstyrelsen år 2001. Janols kärnfulla (opublicerade) sammanfattning av resultaten från förskrivningen av centralstimulantia till vuxna i Norge gjordes när två tredjedelar av det norska försöksprojektet genomförts. Han hade fått sin information från projektledaren själv, överläkare Nils Olav Aanonsen, som i en öppenhjärtig brevväxling kolleger emellan avslöjat att den sanna bilden av behandlingen var långtifrån så positiv som neuropsykiatrins företrädare utåt vill göra gällande - den var rent ut sagt en katastrof.

Aanonsen sammanfattade erfarenheterna i ett brev av den 23 januari 2001. Brevet var inte avsett att nå allmänheten. (Den som tycker att nedanstående information är alltför otrolig kan verifiera påståendena genom att läsa en kopia av Aanonsens brev på http://jannel.se/janssen/brev.Aanonsen.Janols.pdf  Aanonsen Nils Olav, personligt meddelande, 2001.)

Projektledaren skrev om bortfallet: "Vårt system för tillbakemeldinger gjør att vi vet av erfaring at kun omkring 30 % velger å ta det i ett år eller mer." [Vårt system för

tillbakarapportering gör att vi av erfarenhet vet att bara omkring 30 % väljer att ta det i ett år eller mer."]

Runt 70 procent av patienterna föll bort, de avbröt behandlingen.

Patienterna, som nästan uteslutande gavs Ritalina, verkade inte få den "naturliga balans" i hjärnan som läkemedelsbolaget Novartis - och förespråkare som Rasmussen och Kadesjö - utlovar. Det var nämligen inte så att patienterna föll bort på grund av goda resultat - att de kände sig "färdigbehandlade" och nu klarade sig utan medicin. De föll bort på grund av dåliga eller inga resultat; som Aanonsen, som ansåg att verksamheten administrativt fungerade bra, uttryckte det i sitt brev: "Når det gjelder terapeutiske triumfer så er det mer variert." [När det gäller terapeutiska framgångar så är det mer växlande.] Patienterna, som avbröt behandlingen, måste ha hållit med om den bedömningen.

Aanonsen skrev vidare att "... effekten ikke synes vaere til så stor hjelp på generell psykosocial funksjonsevne som man skulle tenke seg utfra de första månadernas ofta märkvärdiga respons på koncentrationsevnen." ["... effekten verkar inte vara till så stor hjälp på generell psykosocial funktion som man skulle kunna tänka sig utifrån de första månadernas ofta märkvärdiga respons på koncentrationsförmågan."]

Det var med andra ord så att amfetaminet hade effekt på "vakenheten" i början - en känd effekt som också studenter som vill kunna sitta uppe på nätterna och plugga utnyttjar (tills de kraschar) - men narkotikan gjorde inte att personerna fungerade bättre i samhället, att deras "livskvalitet" förbättrades. Det sistnämnda är dock ett av de främsta skälen till att narkotikan skrivs ut - den ska förbättra personers sociala funktion.

De främsta erfarenheterna från försöksprojektet i Norge är som följer:

* Man kan vid behandling av vuxna med centralstimulantia räkna med att runt 70 % av patienterna kommer att avbryta behandlingen;

* De personer som avbryter behandlingen kommer i mer än 90 % av fallen att göra detta på grund av bristande terapeutiska framgångar; de flesta faller bort på grund av biverkningar, bristande behandlingseffekter och oförmåga att genomföra behandlingen;

* Det är fullt möjligt att i en försöksverksamhet, som sagts vara noggrant kontrollerad och som byggts upp runt narkotiska medel med mycket hög missbrukspotential, tappa bort 25 % av patienterna. Patienter om vilka man inte får in några resultat alls;

* De personer som relativt nyligen missbrukat alkohol eller narkotika, eller begått kriminella handlingar, kommer på grund av bristande behandlingseffekter att avbryta behandlingen; de kommer inte alls att fungera bättre. De kommer generellt sett att bryta mot behandlingsalliansen och återfalla i missbruk;

* De förespeglingar om "återställd naturlig balans" av ämnen i hjärnan, som läkemedelsbolag, ledande neuropsykiatriker och av läkemedelsbolag uppbyggda patientföreningar lockat med vid centralstimulantiabehandling, har visat sig vara falska. Om "symtomen" orsakats av en "biokemisk obalans" och om centralstimulantian rättat till denna obalans skulle "symtomen" upphöra. Så har bevisligen inte skett. Det finns sålunda ingen som helst grund för påståendena om att denna behandling är en "fungerande medicinsk behandling";

* Utdelningen av amfetaminpreparat till vuxna har inte heller visat sig fungera som beteendekontroll. Eventuella förhoppningarna om att medlen skulle hjälpa den generella psykosociala funktionen har inte infriats.

För en fullständig genomgång av detta projekt, läs artikeln Utskrivning av amfetamin till vuxna "med ADHD", http://jannel.se/janssen/utskrivning.av.amfetamin.till.vuxna.pdf

Sammanfattning och krav

Amfetaminpreparat är inte i något fall en godkänd medicin för vuxna "med ADHD" (det finns inte heller enligt data från Läkemedelsverket, november 2007, någon inlämnad ansökan om att få ett sådant godkännande.) Vägverket kan inte juridiskt sett i något fall ställa upp bestämmelser om att personer kan få köra bil på icke-godkända narkotiska medel - och naturligtvis än mindre göra det till ett krav för innehav av körkort att personer tar amfetamin.

Amfetaminpreparat har samma principiella effekt på alla som tar dem - de har ingen speciell "medicinsk effekt" på personer som fått beteckningen ADHD. Nolltoleransen ska gälla alla.

De psykiatriska konsulternas beskrivning av den goda effekten av amfetamin, och dess "skyddande" effekt mot missbruk, är grovt vilseledande och måste avvisas.

De faktiska resultaten av utdelning av amfetamin till vuxna framgår på ett tydligt sätt i (de inofficiella) erfarenheterna från Norge.

Vägverket har inte gjort någon utredning av hur många, av de 7360 vuxna som förra året fick legalt amfetamin, som har körkort eller är aktuella för att ansöka om körkort. Man har inte fullgjort sin grundlagspliktiga utredningsskyldighet - man vet inte ens om situationen redan nu är ur kontroll.

De psykiatriska konsulternas bedömningar och förslag är ett direkt hot mot polisens arbete för minskat drograttfylleri - konsekvenserna om förslagen antas är att man omöjliggör polisens arbete.

Vägverket måste avvisa de psykiatriska konsulternas bedömningar och förslag. Det ska inte för någon av de runt 7000 personer som förra året fick legalt amfetamin för ADHD eller DAMP vara möjligt att köra bil med narkotika i kroppen.

2 december 2007    

Janne Larsson