Svenska Narkotikapolisföreningens narkotikapolitiska program 2006
Vid Svenska Narkotikapolisföreningens stämma i Göteborg antogs följande narkotikapolitiska program.
Narkotikapolitikens inriktning
Samhällets narkotikapolitik omfattar alla åtgärder med syfte att reglera tillgängligheten och användningen av narkotika och liknande droger.
I ett modernt rätts- och välfärdssamhälle är narkotikapolitiken avgörande för att skydda allmän ordning och säkerhet, värna folkhälsan, skapa en trygg arbetsmiljö och en säker samfärdsel samt främja ungdomars utveckling till fria och engagerade samhällsmedborgare. Narkotikakontrollen har betydelse även för att slå vakt om demokratin, hindra social misär och freda det fria tankeutbytet i vår kultur.
Narkotikapolitikens mål bör vara att skapa ett narkotikafritt samhälle, dvs ett samhälle fritt från missbruk (icke-medicinskt bruk) av narkotika. Narkotika och liknande droger bör få användas endast för noggrant reglerade medicinska syften. Även i fråga om dopningsmedel bör syftet med samhällets kontroll vara att begränsa användningen av sådana droger till medicinska syften.
Samhällets insatser mot narkotikamissbruk och narkotikabrott bör ske längs flera linjer. Bekämpningen av den olovliga narkotikahanteringen bör omfatta alla led från produktion och distribution till försäljning och annan befattning med droger i de yttersta missbrukarleden.
Åtgärder riktade mot enskilda missbrukare eller unga människor i riskzonen bör ha till syfte att förebygga missbruk, att upptäcka sådant om det ändå uppstår, att hejda spridningen av missbruksepidemier, att ge vård eller annan behandling för att bryta en fortgående missbrukskarriär och underlätta återgången till ett drogfritt liv samt understödja och kontrollera drogfrihet efter behandling. Insatser mot de enskilda missbrukarnas olovliga befattning med narkotika är viktiga även för att bekämpa den illegala efterfrågan på narkotika.
Narkotikabekämpningens roll
Narkotikalagstiftningen grundas på straffrättsliga sanktioner mot olovlig hantering av narkotika. Polis, tull och andra rättsvårdande myndigheter får därigenom en avgörande roll i den praktiska narkotikabekämpningen. Det gäller allt från att bekämpa enskilda brott till att kartlägga och stävja nya brottsliga förfaranden (modus operandi). Insatser av polis och tull mot illegal narkotikahantering är också viktiga för att förebygga och hejda andra slag av brott.
Polis och tull utgör genom sin dagliga kontakt med narkotikaproblemen även en viktig källa för journalistik och vetenskaplig rapportering om förändringar i missbruks- och brottspanorama.
För att dessa myndigheters arbete med narkotikabekämpning skall kunna utvecklas professionellt i takt med drogpanorama och modus operandi bör narkotikabekämpningsarbetet bedrivs problemorienterat och underrättelsebaserat på olika nivåer. Detta fordrar välutbildade befattningshavare inom alla myndigheter. De olika enheterna bör ha tillräckliga resurser och nödvändig kompetens för praktisk narkotikabekämpning i samverkan med andra enheter och myndigheter. De konflikter som narkotikabekämpningen ställer enskilda medarbetar inför fordrar ständig vaksamhet och återkommande utbildning i professionell etik.
Åtgärdskrav
För att förstärka narkotikapolitiken, särskilt den praktiska narkotikabekämpningen, kräver Svenska Narkotikapolisföreningen följande åtgärder från statsmakternas och de berörda myndigheternas sida.
1. Ökad samverkan mellan polis, tull och andra myndigheter
Samverkan mellan polis, tull och andra myndigheter bör fortlöpande utvecklas inom såväl underrättelseverksamhet som operativ ärendehantering.
2. Specialiserade narkotikaenheter i varje län eller region
Specialiserade narkotikaenheter bör inrättas inom varje län eller region för att utveckla och vidmakthålla en effektiv lokal och regional narkotikabekämpning.
3.Utveckling av nya metoder och befogenheter för avancerad spaning mot grov narkotikabrottslighet
Polisens och tullens metoder och befogenheter för avancerad spaning mot grov narkotikabrottslighet bör utvecklas och utvärderas fortlöpande.
4. Utveckling av polisens arbete mot droger i trafiken
Polisens arbete med att undersöka misstänkt drogpåverkan i trafiken eller i andra sammanhang bör kontinuerlig utvecklas.
5.Ändrade definitioner och rutiner för klassning av narkotika
Narkotikastrafflagens nuvarande definition av narkotika, där de reglerade preparaten anges genom uppräkning på särskilda förteckningar, bör kompletteras med en verkansdefinition som omfattar även andra droger med uppenbart narkotikalik effekt. Rutinerna för klassning av nya ämnen som narkotika bör påskyndas, så att ämnen kan kontrolleras redan innan de fått omfattande spridning. När ett ämne klassas som narkotika bör även de växtberedningar som innehåller ämnet automatiskt tas med.
6. Förbud mot all hampodling inom Europeiska unionen
Sverige bör genom Europeiska unionens organ och Förenta Nationernas narkotikakontrollmyndigheter verka för ett förbud mot all odling av hampa (cannabisväxter), inklusive sk fiberhampa för industriellt bruk.
7. Ändring i lagen mot förbud av vissa hälsofarliga varor
Lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor bör ändras så att brotten indelas i tre nivåer: ringa, normalt och grovt. Grovt brott bör kunna leda till fängelse i högst sex år. Konsumtion (olovligt bruk) av hälsofarliga varor bör kriminaliseras med fängelse i straffskalan för att urinprov och liknande tvångsmedel skall kunna användas.
8.Nya påföljder för ringa narkotikabrott
Dagens praxis med böter för ringa narkotikabrott är föga ändamålsenligt och har svag avhållande effekt. För att ge domstolarna ökat utrymme att döma till annan påföljd, exempelvis skyddstillsyn i förening med föreskrifter om drogfrihet och regelbundna drogtester, bör maximistraffet för ringa narkotikabrott höjas.
9. Skyndsam handläggning av narkotikaärenden
Samtliga narkotikaärenden bör inom rättsväsendet handläggas med samma förtur som häktningsärenden.
10. Effektivare regler om förverkande
Lagstiftningen om förverkande av kemikalier och utrustning för narkotikaframställning samt tillgångar som åtkommits genom brottslig verksamhet bör ändras så att möjligheterna till förverkande ökas. Under särskilda omständigheter bör omvänd bevisföring kunna tillåtas.
11. Strategiskt synsätt på förundersökningar och åtal
Polis-, tull- och åklagarmyndigheter bör få ökade rättsliga befogenheter att anlägga ett strategiskt synsätt på förundersökningar och åtal i syfte att stoppa grov brottslighet, särkskilt sådan med internationella förgreningar. Lagliga möjligheter bör öppnas för användning av anonyma källor och kronvittnen samt uppgörelser med misstänkta om reducerat åtal (sk ’plea bargaining’) eller strafflindring i utbyte mot avgörande upplysningar och vittnesmål vid komplicerade utredningar.
12. Narkotikafria fängelser
Särskilda insatser bör införas inom samtliga fängelser eller andra institutioner inom kriminalvården för att hålla samtliga intagna narkotikafria och därmed underlätta deras återgång till en drogfri tillvaro i samhället. Drogtester bör användas i ökad utsträckning. Intagna bör endast få tillgodoräkna sig påvisat drogfri tid som avtjänad tid, så att den tid som förflutit mellan drognegativt test och drogpositivt test ej får avräknas.
13. Återinförande av möjligheterna för polismyndigheter att göra omedelbara omhändertaganden enligt lagen om vård av missbrukare
Lagen (1988:870) om vård av missbrukare (LVM) och praxis bör ändras så att polismyndigheter på operativ chefsnivå kan fatta beslut om omedelbara omhändertaganden för att bryta pågående missbruk.
14. Stopp för fria sprutor till injektionsmissbrukare
Alla projekt med förskrivning eller utdelning av fria sprutor till injektionsmissbrukare bör avvecklas och nya projekt stoppas. Istället bör samhällets insatser mot smittspridning bland injektionsmissbrukare utformas som erbjudanden om hälsoundersökningar och hiv-testning samt i yttersta fall som omhändertagande enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare.
15. Förstärkt droginformation och annat förebyggande arbete bland barn och ungdomar
Information om narkotika, dopningsmedel och andra droger bör ges schemalagd tid redan i grundskolan. Skolans, barnomsorgens och föräldrarnas arbete med att förebygga, upptäcka och hejda narkotikamissbruk bland barn och ungdomar bör förstärkas.
16. Förstärkt utbildning i professionell etik
Utbildning och fortbildning inom rättsväsendet bör innehålla detaljerade orienteringar i professionell etik med särskild inriktning på skydd för mänskliga rättigheter.
Besök också
Svenska Narkotikapolisföreningen (SNPF)
Torgny Peterson
Narkotikapolitikens inriktning
Samhällets narkotikapolitik omfattar alla åtgärder med syfte att reglera tillgängligheten och användningen av narkotika och liknande droger.
I ett modernt rätts- och välfärdssamhälle är narkotikapolitiken avgörande för att skydda allmän ordning och säkerhet, värna folkhälsan, skapa en trygg arbetsmiljö och en säker samfärdsel samt främja ungdomars utveckling till fria och engagerade samhällsmedborgare. Narkotikakontrollen har betydelse även för att slå vakt om demokratin, hindra social misär och freda det fria tankeutbytet i vår kultur.
Narkotikapolitikens mål bör vara att skapa ett narkotikafritt samhälle, dvs ett samhälle fritt från missbruk (icke-medicinskt bruk) av narkotika. Narkotika och liknande droger bör få användas endast för noggrant reglerade medicinska syften. Även i fråga om dopningsmedel bör syftet med samhällets kontroll vara att begränsa användningen av sådana droger till medicinska syften.
Samhällets insatser mot narkotikamissbruk och narkotikabrott bör ske längs flera linjer. Bekämpningen av den olovliga narkotikahanteringen bör omfatta alla led från produktion och distribution till försäljning och annan befattning med droger i de yttersta missbrukarleden.
Åtgärder riktade mot enskilda missbrukare eller unga människor i riskzonen bör ha till syfte att förebygga missbruk, att upptäcka sådant om det ändå uppstår, att hejda spridningen av missbruksepidemier, att ge vård eller annan behandling för att bryta en fortgående missbrukskarriär och underlätta återgången till ett drogfritt liv samt understödja och kontrollera drogfrihet efter behandling. Insatser mot de enskilda missbrukarnas olovliga befattning med narkotika är viktiga även för att bekämpa den illegala efterfrågan på narkotika.
Narkotikabekämpningens roll
Narkotikalagstiftningen grundas på straffrättsliga sanktioner mot olovlig hantering av narkotika. Polis, tull och andra rättsvårdande myndigheter får därigenom en avgörande roll i den praktiska narkotikabekämpningen. Det gäller allt från att bekämpa enskilda brott till att kartlägga och stävja nya brottsliga förfaranden (modus operandi). Insatser av polis och tull mot illegal narkotikahantering är också viktiga för att förebygga och hejda andra slag av brott.
Polis och tull utgör genom sin dagliga kontakt med narkotikaproblemen även en viktig källa för journalistik och vetenskaplig rapportering om förändringar i missbruks- och brottspanorama.
För att dessa myndigheters arbete med narkotikabekämpning skall kunna utvecklas professionellt i takt med drogpanorama och modus operandi bör narkotikabekämpningsarbetet bedrivs problemorienterat och underrättelsebaserat på olika nivåer. Detta fordrar välutbildade befattningshavare inom alla myndigheter. De olika enheterna bör ha tillräckliga resurser och nödvändig kompetens för praktisk narkotikabekämpning i samverkan med andra enheter och myndigheter. De konflikter som narkotikabekämpningen ställer enskilda medarbetar inför fordrar ständig vaksamhet och återkommande utbildning i professionell etik.
Åtgärdskrav
För att förstärka narkotikapolitiken, särskilt den praktiska narkotikabekämpningen, kräver Svenska Narkotikapolisföreningen följande åtgärder från statsmakternas och de berörda myndigheternas sida.
1. Ökad samverkan mellan polis, tull och andra myndigheter
Samverkan mellan polis, tull och andra myndigheter bör fortlöpande utvecklas inom såväl underrättelseverksamhet som operativ ärendehantering.
2. Specialiserade narkotikaenheter i varje län eller region
Specialiserade narkotikaenheter bör inrättas inom varje län eller region för att utveckla och vidmakthålla en effektiv lokal och regional narkotikabekämpning.
3.Utveckling av nya metoder och befogenheter för avancerad spaning mot grov narkotikabrottslighet
Polisens och tullens metoder och befogenheter för avancerad spaning mot grov narkotikabrottslighet bör utvecklas och utvärderas fortlöpande.
4. Utveckling av polisens arbete mot droger i trafiken
Polisens arbete med att undersöka misstänkt drogpåverkan i trafiken eller i andra sammanhang bör kontinuerlig utvecklas.
5.Ändrade definitioner och rutiner för klassning av narkotika
Narkotikastrafflagens nuvarande definition av narkotika, där de reglerade preparaten anges genom uppräkning på särskilda förteckningar, bör kompletteras med en verkansdefinition som omfattar även andra droger med uppenbart narkotikalik effekt. Rutinerna för klassning av nya ämnen som narkotika bör påskyndas, så att ämnen kan kontrolleras redan innan de fått omfattande spridning. När ett ämne klassas som narkotika bör även de växtberedningar som innehåller ämnet automatiskt tas med.
6. Förbud mot all hampodling inom Europeiska unionen
Sverige bör genom Europeiska unionens organ och Förenta Nationernas narkotikakontrollmyndigheter verka för ett förbud mot all odling av hampa (cannabisväxter), inklusive sk fiberhampa för industriellt bruk.
7. Ändring i lagen mot förbud av vissa hälsofarliga varor
Lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor bör ändras så att brotten indelas i tre nivåer: ringa, normalt och grovt. Grovt brott bör kunna leda till fängelse i högst sex år. Konsumtion (olovligt bruk) av hälsofarliga varor bör kriminaliseras med fängelse i straffskalan för att urinprov och liknande tvångsmedel skall kunna användas.
8.Nya påföljder för ringa narkotikabrott
Dagens praxis med böter för ringa narkotikabrott är föga ändamålsenligt och har svag avhållande effekt. För att ge domstolarna ökat utrymme att döma till annan påföljd, exempelvis skyddstillsyn i förening med föreskrifter om drogfrihet och regelbundna drogtester, bör maximistraffet för ringa narkotikabrott höjas.
9. Skyndsam handläggning av narkotikaärenden
Samtliga narkotikaärenden bör inom rättsväsendet handläggas med samma förtur som häktningsärenden.
10. Effektivare regler om förverkande
Lagstiftningen om förverkande av kemikalier och utrustning för narkotikaframställning samt tillgångar som åtkommits genom brottslig verksamhet bör ändras så att möjligheterna till förverkande ökas. Under särskilda omständigheter bör omvänd bevisföring kunna tillåtas.
11. Strategiskt synsätt på förundersökningar och åtal
Polis-, tull- och åklagarmyndigheter bör få ökade rättsliga befogenheter att anlägga ett strategiskt synsätt på förundersökningar och åtal i syfte att stoppa grov brottslighet, särkskilt sådan med internationella förgreningar. Lagliga möjligheter bör öppnas för användning av anonyma källor och kronvittnen samt uppgörelser med misstänkta om reducerat åtal (sk ’plea bargaining’) eller strafflindring i utbyte mot avgörande upplysningar och vittnesmål vid komplicerade utredningar.
12. Narkotikafria fängelser
Särskilda insatser bör införas inom samtliga fängelser eller andra institutioner inom kriminalvården för att hålla samtliga intagna narkotikafria och därmed underlätta deras återgång till en drogfri tillvaro i samhället. Drogtester bör användas i ökad utsträckning. Intagna bör endast få tillgodoräkna sig påvisat drogfri tid som avtjänad tid, så att den tid som förflutit mellan drognegativt test och drogpositivt test ej får avräknas.
13. Återinförande av möjligheterna för polismyndigheter att göra omedelbara omhändertaganden enligt lagen om vård av missbrukare
Lagen (1988:870) om vård av missbrukare (LVM) och praxis bör ändras så att polismyndigheter på operativ chefsnivå kan fatta beslut om omedelbara omhändertaganden för att bryta pågående missbruk.
14. Stopp för fria sprutor till injektionsmissbrukare
Alla projekt med förskrivning eller utdelning av fria sprutor till injektionsmissbrukare bör avvecklas och nya projekt stoppas. Istället bör samhällets insatser mot smittspridning bland injektionsmissbrukare utformas som erbjudanden om hälsoundersökningar och hiv-testning samt i yttersta fall som omhändertagande enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare.
15. Förstärkt droginformation och annat förebyggande arbete bland barn och ungdomar
Information om narkotika, dopningsmedel och andra droger bör ges schemalagd tid redan i grundskolan. Skolans, barnomsorgens och föräldrarnas arbete med att förebygga, upptäcka och hejda narkotikamissbruk bland barn och ungdomar bör förstärkas.
16. Förstärkt utbildning i professionell etik
Utbildning och fortbildning inom rättsväsendet bör innehålla detaljerade orienteringar i professionell etik med särskild inriktning på skydd för mänskliga rättigheter.
Besök också
Svenska Narkotikapolisföreningen (SNPF)
Torgny Peterson
Kommentarer
Trackback
