Förstärkt stöd till våldsutsatta kvinnor föreslås
Utredningen om socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor har idag överlämnat betänkandet "Att ta ansvar för sina insatser - socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor" (SOU 2006:65) till folkhälso- och socialtjänstminister Morgan Johansson. Bland annat föreslås en tydligare lagstiftning och en rad verktyg för att stärka socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor.
Mäns våld mot kvinnor i nära relationer är ett allvarligt samhällsproblem och ett hot mot kvinnors hälsa, välbefinnande och liv. Kommunernas socialtjänst är en viktig aktör för våldsutsatta kvinnor. Utredningen "Socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor" har sedan ett knappt år arbetat med att inventera och analysera socialtjänstens insatser för dessa kvinnor och deras barn.
Enligt socialtjänstlagen har kommunerna ansvaret för att våldsutsatta kvinnor får stöd. Det har dock visat sig att det finns brister i detta stöd. Stödet till kvinnorna tycks inte alltid vara en prioriterad fråga. Många kommuner förlitar sig i stor utsträckning på ideella kvinnojourer och lämnar på så vis över sitt ansvar till frivilligorganisationer.
Att kunna erbjuda ett skyddat boende till de kvinnor som behöver ett sådant är viktigt men för att stödet till våldsutsatta kvinnor och deras barn ska vara gott och rättssäkert måste det innehålla så mycket mer. För att ge kvinnorna ett adekvat stöd handlar det bland annat också om en socialtjänst som är lättillgänglig, en socialtjänst som ger kvinnan ett bra bemötande, som erbjuder insatser efter varje kvinnas behov och en socialtjänst som upprätthåller en god kvalitet i dessa insatser. Det handlar om att en våldsutsatt kvinna ska få ett sådant stöd oavsett var i landet hon bor. Våldsutsatta kvinnor och deras barn kan ha behov av ett långsiktigt stöd, något som idag inte alltid medges. De kvinnor och barn man hänvisar till kvinnojourer för skydd och stöd, följs inte alltid upp.
Kommunernas förutsättningar och socialtjänstens organisation skiljer sig åt - det som fungerar utmärkt i en kommun, behöver nödvändigtvis inte göra det i en annan. Av den anledningen lägger utredningen inte fram några förslag på hur man inom socialtjänsten bör organisera arbetet. De förslag som presenteras är snarare att betrakta som verktyg att använda i arbetet - de utgör en grund att stå på. De är utformade så att de så långt som möjligt svarar mot de mest framträdande bristerna utredningen funnit.
Ramen för utredningens förslag utgörs av en lagändring som tydliggör kommunernas ansvar för våldsutsatta kvinnor. Idag är den paragraf i socialtjänstlagen (5 kap. 11 §) som specifikt uppmärksammar stödet till våldsutsatta kvinnor, utformad så att socialnämnden "bör" beakta att dessa kvinnor kan vara i behov av hjälp. Utredningen föreslår en skärpning, nämligen att socialnämnden "skall" ge stöd till våldsutsatta kvinnor och att man vid behov också "skall" ge stöd till de barn som upplever detta våld. Vid tillämpningen av denna lagstiftning föreslås att kommunerna ska kunna hämta stöd i ett allmänt råd. För att kunna planera och beräkna vilka resurser som krävs för att stödja och hjälpa våldsutsatta kvinnor bör insatserna bli en del av den officiella socialtjänststatistiken.
När kvinnorna på något sätt aktualiseras inom socialtjänsten bör hennes behov av insatser bedömas på ett likvärdigt och korrekt sätt och inte påverkas av vilken kommun man söker hjälp i. Som stöd för detta föreslår utredningen att socialtjänsten ska kunna använda sig av ett bedömningsinstrument. Insatserna bör sedan utgöras av det som enligt vetenskap och beprövad erfarenhet är definierad som "best practice" och som också är oberoende av handläggare och kommun. Kunskapsbaserade riktlinjer utgör ett stöd för socialtjänsten i detta. Vissa av dessa insatser kan enskilda kommuner ha svårt att på egen hand bistå med. Det kan därför finnas skäl för kommuner att samordna sina insatser. Det gäller inte minst det skyddade boendet, kanske särskilt för kvinnor med funktionshinder och med missbruksproblem. Likaså kan en del övergripande områden behöva samordnas, så som kommunöverskridande behovsanalyser över vissa insatser samt avseende kunskap och kompetensutveckling. Länsstyrelserna kan ha en viktig funktion i ett sådant arbete. I förslagen förtydligas vilka skyldigheter kommunerna har. Men staten bör också bära en del av ansvaret. Så kan ske genom att länsstyrelserna ges ett samordningsansvar för vissa områden. Tillsynen bör tydliggöras för att ytterligare förbättra och stödja kommunernas arbete. Till sist föreslås att dödsfallsutredningar bör göras i de fall kvinnor avlider på grund av det våld de utsatts för, så att brister i det samhälleliga systemet kan identifieras och åtgärdas.
Förslagen är tänkta att bygga en struktur som stärker stödet till våldsutsatta kvinnor och deras barn. Ur socialtjänstens perspektiv handlar det bland annat om stöd till kunskap och bra metoder, ur kvinnornas och barnens perspektiv handlar det om att få sina behov av skydd och stöd tillgodosedda. Ytterst är det en fråga om deras rättsskydd. Förslagen bildar tillsammans en kedja där varje länk är en viktig förutsättning. Förslagen bör därmed ses i ett helhetsperspektiv.
Läs mer:
Om utredningen om socialtjänstens stöd för våldsutsatta kvinnor
Mäns våld mot kvinnor i nära relationer är ett allvarligt samhällsproblem och ett hot mot kvinnors hälsa, välbefinnande och liv. Kommunernas socialtjänst är en viktig aktör för våldsutsatta kvinnor. Utredningen "Socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor" har sedan ett knappt år arbetat med att inventera och analysera socialtjänstens insatser för dessa kvinnor och deras barn.
Enligt socialtjänstlagen har kommunerna ansvaret för att våldsutsatta kvinnor får stöd. Det har dock visat sig att det finns brister i detta stöd. Stödet till kvinnorna tycks inte alltid vara en prioriterad fråga. Många kommuner förlitar sig i stor utsträckning på ideella kvinnojourer och lämnar på så vis över sitt ansvar till frivilligorganisationer.
Att kunna erbjuda ett skyddat boende till de kvinnor som behöver ett sådant är viktigt men för att stödet till våldsutsatta kvinnor och deras barn ska vara gott och rättssäkert måste det innehålla så mycket mer. För att ge kvinnorna ett adekvat stöd handlar det bland annat också om en socialtjänst som är lättillgänglig, en socialtjänst som ger kvinnan ett bra bemötande, som erbjuder insatser efter varje kvinnas behov och en socialtjänst som upprätthåller en god kvalitet i dessa insatser. Det handlar om att en våldsutsatt kvinna ska få ett sådant stöd oavsett var i landet hon bor. Våldsutsatta kvinnor och deras barn kan ha behov av ett långsiktigt stöd, något som idag inte alltid medges. De kvinnor och barn man hänvisar till kvinnojourer för skydd och stöd, följs inte alltid upp.
Kommunernas förutsättningar och socialtjänstens organisation skiljer sig åt - det som fungerar utmärkt i en kommun, behöver nödvändigtvis inte göra det i en annan. Av den anledningen lägger utredningen inte fram några förslag på hur man inom socialtjänsten bör organisera arbetet. De förslag som presenteras är snarare att betrakta som verktyg att använda i arbetet - de utgör en grund att stå på. De är utformade så att de så långt som möjligt svarar mot de mest framträdande bristerna utredningen funnit.
Ramen för utredningens förslag utgörs av en lagändring som tydliggör kommunernas ansvar för våldsutsatta kvinnor. Idag är den paragraf i socialtjänstlagen (5 kap. 11 §) som specifikt uppmärksammar stödet till våldsutsatta kvinnor, utformad så att socialnämnden "bör" beakta att dessa kvinnor kan vara i behov av hjälp. Utredningen föreslår en skärpning, nämligen att socialnämnden "skall" ge stöd till våldsutsatta kvinnor och att man vid behov också "skall" ge stöd till de barn som upplever detta våld. Vid tillämpningen av denna lagstiftning föreslås att kommunerna ska kunna hämta stöd i ett allmänt råd. För att kunna planera och beräkna vilka resurser som krävs för att stödja och hjälpa våldsutsatta kvinnor bör insatserna bli en del av den officiella socialtjänststatistiken.
När kvinnorna på något sätt aktualiseras inom socialtjänsten bör hennes behov av insatser bedömas på ett likvärdigt och korrekt sätt och inte påverkas av vilken kommun man söker hjälp i. Som stöd för detta föreslår utredningen att socialtjänsten ska kunna använda sig av ett bedömningsinstrument. Insatserna bör sedan utgöras av det som enligt vetenskap och beprövad erfarenhet är definierad som "best practice" och som också är oberoende av handläggare och kommun. Kunskapsbaserade riktlinjer utgör ett stöd för socialtjänsten i detta. Vissa av dessa insatser kan enskilda kommuner ha svårt att på egen hand bistå med. Det kan därför finnas skäl för kommuner att samordna sina insatser. Det gäller inte minst det skyddade boendet, kanske särskilt för kvinnor med funktionshinder och med missbruksproblem. Likaså kan en del övergripande områden behöva samordnas, så som kommunöverskridande behovsanalyser över vissa insatser samt avseende kunskap och kompetensutveckling. Länsstyrelserna kan ha en viktig funktion i ett sådant arbete. I förslagen förtydligas vilka skyldigheter kommunerna har. Men staten bör också bära en del av ansvaret. Så kan ske genom att länsstyrelserna ges ett samordningsansvar för vissa områden. Tillsynen bör tydliggöras för att ytterligare förbättra och stödja kommunernas arbete. Till sist föreslås att dödsfallsutredningar bör göras i de fall kvinnor avlider på grund av det våld de utsatts för, så att brister i det samhälleliga systemet kan identifieras och åtgärdas.
Förslagen är tänkta att bygga en struktur som stärker stödet till våldsutsatta kvinnor och deras barn. Ur socialtjänstens perspektiv handlar det bland annat om stöd till kunskap och bra metoder, ur kvinnornas och barnens perspektiv handlar det om att få sina behov av skydd och stöd tillgodosedda. Ytterst är det en fråga om deras rättsskydd. Förslagen bildar tillsammans en kedja där varje länk är en viktig förutsättning. Förslagen bör därmed ses i ett helhetsperspektiv.
Läs mer:
Om utredningen om socialtjänstens stöd för våldsutsatta kvinnor
Kommentarer
Trackback
